Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.
Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?
Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.
Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.
Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.
"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.
Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.
Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.
måndag 24 november 2008
tisdag 11 november 2008
Fotbollscomeback
Sasebo är en liten stad på Kyushus västkust, ett tiotal mil norr om Nagasaki mest känd för sitt huserande av Japans huvudöars näst största amerikanska militärbas (efter Yokota utanför Yokohama). Det är också staden jag ofrivilligt valt att göra min fotbollscomeback i.
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…
Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.
Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.
2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).
Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.
Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.
Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.
Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.
Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.
Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:
"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"
De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:
"Är det här du?"
lördag 25 oktober 2008
Rädda sig den som kan (och glöm inte tälten!)
För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.
Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.
Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.
Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.
Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.
Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.
Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.
Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.
Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.
Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.
Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.
Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.
Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.
Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.
Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.
Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.
Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.
Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.
Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.
onsdag 15 oktober 2008
En helg i rampljuset
Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse alla någonsin kommer att uppleva. Detta kan självklart tolkas på olika sätt: vad räknas egentligen och på vilken styrka måste strålkastarna lysa? Räknas – som i mitt fall – en tidig utslagning i Pokerfejs eller simpla statistroller i Hey Baberiba och Känd från TV?
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...
Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.
Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.
"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"
Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.
Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.
Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.
Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...
Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)
Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.
Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.
- Ursäkta mig!
Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:
- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?
- - -
På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.
Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!
torsdag 25 september 2008
Kei och Yoko
Det går inte en dag utan att man får frågan. Den som alla utlänningar bosatta i Japan omöjligen undkommer – ju bättre deras japanska, desto hårdare bombardemang. Jag talar förstås om frågan varför man bestämde sig för att komma till Japan.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
Onekligen trött på frågan brukar jag likt en universitetsprofessor som förändrar sina föreläsningar lite varje år för att undkomma tristess – och samtidigt fortfarande låta entusiastisk – roa med mig att ge ett nytt svar varje gång. För att få äta dagsfärsk tofu. För att gifta mig med Kou Shibasaki (uppskattad popsångarska och skådespelerska). För att köpa ett sommarhus i Karuizawa (klassiskt retreat för japanska författare), gå runt i yukata och prata med geishor. Lättlurade som japaner är köper de förstås varje ord och nickar i en sorts häpen förståelse.
Självklart är kärlek till den japanska kulturen och en äventyrsflykt från den gråa vardagen i Sverige mer disponibla svar, men faktum är att jag förutom ett stort tv-spelsintresse som barn inte hade någon egentlig koppling till Japan förrän jag flyttade till – USA.
Där, under introduktionsveckan för oss nya internationella studenter (jag kom för att plugga journalistik i fyra år), fanns ett par som hette Kei och Yoko. De var exakt lika långa – eller korta, skulle man väl kunna säga – och båda hade glansigt blänkande kinder (Yokos något fluffigare än Keis smala) och alltid lika välkammade frisyrer. Yoko var något äldre, och hon var den som talade (engelska). Kei höll sig mest i bakgrunden och log. Men alltid var de tillsammans – i matsalen, på festerna, i klassrummen. Om man någonsin såg någon av dem ensam kunde man försäkra sig om att den andre inte var långt borta.
Och så var det pingislandskampen mellan Norden och Japan, den jag föreslagit för Yoko som efter en nick från Kei accepterade. Jag och Bjarne, från Bergen, mot Kei och Yoko. Jämnt blev det, men som så ofta i pingissammanhang blev det asiatisk seger till slut. Även om det kanske var jag som trots allt fick lyfta pokalen i slutänden.
Imponerad av en sorts harmoni jag aldrig sett maken till, samt en enkel och trots språkkomplikationerna öppen vänskap – bestämde jag mig (mest på skoj) för att välja japanska som min sista kurs på schemat. Det var fullt, och jag skulle få vänta ett helt år. Jaha, det var det, tänkte jag – men innan jag registrerade mig för ryska (som jag från början hade planerat) chansade jag med att gå till japanskabyggnaden och höra med chefen där.
Det fanns en plats kvar - och jag tog den.
Kort därefter gick jag med i JSO (Japanese Student Organization) där jag bland annat skrev och regisserade en pjäs för Japan Night samt ett år senare arrangerade japanska filmvisningar. Jag blev vän med de flesta japaner på campus som alla delade med sig lite av sin kultur samt hjälpte mig med språket. Kulmen nåddes sommaren 2004 då jag som utbytesstudent från Oregon läste en termin vid Senshu-universitetet i Tokyo.
Inget av detta hade varit möjligt om det inte vore för Kei och Yoko.
- - -
En dag på våren 2003 såg jag Kei sitta ensam i matsalen. Jag tänkte att Yoko säkert var och hämtade dessert och snart skulle göra honom sällskap. Men ingen Yoko dök upp. Jag frågade Kei var hon var och med tårar i ögonen svarade han att hon blivit antagen till ett fint universitet i Tokyo. Han var glad för hennes skull, så klart. Men samtidigt insåg han det oundvikliga.
Kei och Yoko gjorde slut, Yoko for till Tokyo och Kei stannade i Oregon. Jag såg honom inte igen förrän långt in på hösten samma år, då han passerade mig på gatan med rödsprängda ögon och ett tufft gäng i sitt sällskap. Vi sade hej, men inte mycket mer. Keis studier gick åt skogen och han träffade en ny tjej, helt olik Yoko. Hur det gick för Yoko vet jag inte.
Med detta sorgliga slut vill jag ändå säga tack. Tack Kei. Tack Yoko. Hoppas lyckan är med er till slut.
torsdag 18 september 2008
Den utländske clownen
Jag har skrivit det förr och borde inte tjata om det mer – faktumet att utlänningar i Japan ofta betraktas som något sorts zoodjur att roa sig åt att beskåda en solig söndagseftermiddag. Ibland är man ett lejon som skrämmer folk, ibland en panda som blir klappad och ompysslad, ibland någon säregen fågelart som det tittas förundrat på – och ibland bara ett sorts apdjur att skratta åt.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
Och just ett sådant kan vara en bra krydda på till exempel ett bröllop. Missförstå mig inte; jag försöker inte påstå att det råder någon sorts falsk vänlighet mot oss för att folk i hemlighet vill roa sig – långt ifrån – men det går inte att undkomma vad som faktiskt utspelar sig i interaktionen mellan de homoetniska japanerna och ja – oss andra, utomstående, som vi ju kallas.
Blev i januari inbjuden till en bröllopsfest av en stamgäst i baren jag besöker på lördagar – efter att bara ha träffat honom tre gånger! Otroligt vänligt, tänkte jag, och blev ännu mer chockad då han dessutom frågade mig om jag inte kunde hålla ett tal också. Jag tvekade aldrig i någon av instanserna och hade på det hela taget en fantastisk kväll.
På efterfesten frågade spexkillen som skulle göra ett lustigt uppträdande mig om inte jag kunde bli hans assistent. Jag fick således klä på mig en sorts muskeldräkt och göra huggrörelser i luften i ett skådespel alla utom jag verkade förstå. Det skrattades i alla fall hejvilt. Och varför valdes just jag? Ja, ni kan ju gissa… Talet då? Jodå, jag hann knappt halvvägs in i första meningen (en ganska seriös sådan) innan halva publiken låg och vred sig i skratt på golvet.
Men jag vill som sagt på intet sätt påstå att jag blivit utnyttjad; brudgummmen Takashi och jag är nu mycket goda vänner och så sent som i somras bodde jag i hans lägenhet i Tokyo under en hel vecka. Han smed till och med en kopia av nyckeln och gav mig den! Men faktum kvarstår.
Skall på måndag på en bröllopsfest för ett par jag inte känner. Anledningen är att de tydligen behöver en cool utlänning (där jag visst föll in, rekommenderad av en vän till bruden) som ska spela präst och viga paret! Detta inför de åhörare som inte kunde närvara på den riktiga ceremonin. Fick nyss ett mail med mina repliker på japanska. Och varför just en utlänning?
Med gratis mat, öl och ett hejvilt party på menyn är jag den siste som orkar bry mig.
fredag 12 september 2008
Hollywood nästa?
Tillbaka i Japan och hemma igen – och då det dessutom var hemifrån jag kom är det inte ett påstående att grämas över direkt. Ju mer man flyttar runt i världen desto mer separeras man från sin platsform där man känner att man hör hemma. Någon sådan har jag alltså inte längre, även om Japan säkerligen kommer närmast. Men vad som alltid består, hemma liksom vart man än reser och hur ens liv än ter sig, är vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
Och just en sådan besökte mig i Saga förra veckan – Josh, min polare från University of Oregon och medbrottsling i skapandet av diverse parodiska introduktionsfilmer i den japanska filmklubben där. Han arbetar nu som assistent åt en regissör i Sydkorea, där han bott sedan tre år tillbaka. Det senaste året har de slitit på näst intill nollbudget, men äntligen börjar saker och ting ge med sig och om allt går vägen startar inspelningen av regissörens Magnum opus till våren, i Australien.
"Vill du vara med?" frågade Josh under en middag och jag var nära att sätta ramen-nudlarna i halsen.
"Skojar du?" var det enda jag lyckades få fram samtidigt som jag föreställde mig själv bland trailers, make-up-loger och utchartrade kamerarälser.
Filmen (vars titel ännu är hemlig) är en monsterfilm i stil med "The Host" som kom ut för något år sedan (även den koreansk). Språket är dock engelska och majoriteten av skådespelarna kommer från USA och Australien, vilket även är landet där historien utspelar sig. Dock sker hälften av handlingen under vatten, vilket säkert kommer innebära en hel del utmaningar i filmandet. Min position blir förmodligen någon typ av skripta-assistent.
För fyra år sedan slängde vi basketbollar på varandra i en gympasal i Eugene och skrek ”Zainichi”, samtidigt som en liten dv-kamera rullade i bakgrunden. Snart slänger vi kanske bassängvatten och champagne på varandra i en Hollywoodsk megaproduktion.
Visst är det underbart med vänner.
torsdag 28 augusti 2008
Tokyo, den kalla staden
Det är den 16 juni 2004, fotbolls-EM har precis kickat igång i Portugal där Sverige just pulvriserat Bulgarien, men på ett flygplan på väg åt ett helt annat håll sitter jag och ler. Efter två års språk- och kulturstudier ska jag inom några timmar för första gången sätta min fot i landet som varje natt berikat mina drömmar: Japan.
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
onsdag 13 augusti 2008
Ursäkta, är det ledigt här?
Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
torsdag 7 augusti 2008
Tillbaka till Tokyo (del 2 av 2)
Den kände Japanobservatören Lafcadio Hearn sade på 1890-talet att det inte finns något Japan som Tokyo. Med det menade han, smått ironiskt, att de värden och föreskrifter som en gång benämndes japanska inte längre existerade i denna stad, redan då förorenad av utländska influenser. I dag, drygt hundra år senare, kan vilken turist som helst skriva under på att han eller hon i alla fall för en sekund känt sig precis som hemma, stadens världsgeografiska läge till trots.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
onsdag 30 juli 2008
Tillbaka till Tokyo (del 1 av 2)
Tåget rullar sakta ut från Sagas sömniga station samtidigt som handduken runt min hals klibbar fast i den stekheta vagnen. Bakom mig ett år fyllt av erfarenheter – ett läraryrke, ett brustet förhållande, en misslyckad filmproduktion. Framför mig Sverige och kvällssol, senare åter Saga men först och främst: Tokyo.
Jag byter till Shinkansen i Fukuoka och luftkonditioneringen i detta tågvidunder fuktar snabbt av min svettiga kropp. I Osaka kliver ett par kinesiska ungdomar på, sätter sig bredvid mig och knäpper upp en varsin burk fatöl. Min resro dränks snabbt och jag måste fly, ju längre desto bättre. Och med Ryu Murakamis ”69” lättillgänglig i ryggsäcken lyckas jag försvinna fyrtio år tillbaka i tiden, till japanska high school-ungdomar i staden Sasebo sydväst om Saga där pojkarna revolterar, läser Rimbaud och spelar Simon & Garfunkel och Velvet Underground på sina Yamaha-gitarrer och flickorna använder rosa läppstift, går med i engelska dramaklubbar och onanerar med radiorör (ibland med förödande konsekvenser).
Så försjunken blir jag i Murakamis nostalgiskildring att jag inte märker att de kinesiska ungdomarna klivit av i Kyoto och ersatts av en ung, späd kvinna i risiga kläder. Hon känns mer Tokyo än Kyoto och förmodligen är hon på hemresa snarare än utresa. Ett par timmar senare anländer vi i Shinagawa och jag kliver av för att hälsa på tre gamla vänner: två guider från min utbytessommar i Senshu-universitetet för tre år sedan och så Tokyo, förstås.
Natten tillbringas i stadsdelen Shitamachi i östra Tokyo, eller Gamla stan om man så vill. Här finns ännu spår av det traditionella i kontrast till Shinjukus skyskrapor och Shibuyas framtidsmaskineri. Här finns även Japans nationalarena för sumobrottning, och inte långt ifrån den min vän Takashis lägenhet. Och dit har jag fått egen nyckel och kan komma och gå precis som jag vill. Takashi är på tjänsteresa men hans vän Shuhei – som också har nyckel till lägenheten – sover också där i natt och vi tar en öl tillsammans och pratar om Saga, för det är därifrån de stammar och bara i en stad av Sagas mått skulle någon ge bort nyckeln till en utlänning.
Nästa dag har jag ett egendomligt lunchmöte. Via Mixi, ett sorts japanskt Myspace, fick jag ett meddelande av en tjej född den 3 mars 1981, samma dag som jag. Av den anledningen, samt att hon visst gillade Sverige, kontaktade hon mig. Och av samma anledning bestämde vi oss för att träffas, liksom bara för att.
Egentligen är det inte så märkligt. Av världens sex och en halv miljard invånare är cirka hundra miljoner runt 27, och om vi påstår att alla 27-åringar är jämnt fördelade under året borde alltså 273,972 människor vara födda den 3:e mars 1981.
Men Chie är den första jag har träffat och med samma blodgrupp och hon född bara några timmar efter mig (tidsskillnad inräknad) känns det ändå lite märkligt. Där, på den konstgjorda ön Daiba utanför Tokyos kust, sitter vi och äter pasta och har egentligen inte särskilt mycket att prata om. Efter lunchen tar vi en promenad längs ett caféstråk och skiljs åt en stund senare med vetskapen att vi förmodligen aldrig igen skall ses – hon till en rockkonsert i närheten och jag till en strand där jag lägger mig ned och blickar ut över Tokyo Bay och en förföriskt blinkande Rainbow Bridge.
Med Tokyos framtidsviskande skyline i bakgrunden och ett par mintbeströdda Oreokex i munnen tar jag åter upp Murakamis ”69” och drömmer mig tillbaka till 60-talets Kyushu där Yazaki och hans vänner just ska barrikadera sin skola och skita på rektorns skrivbord.
Jag byter till Shinkansen i Fukuoka och luftkonditioneringen i detta tågvidunder fuktar snabbt av min svettiga kropp. I Osaka kliver ett par kinesiska ungdomar på, sätter sig bredvid mig och knäpper upp en varsin burk fatöl. Min resro dränks snabbt och jag måste fly, ju längre desto bättre. Och med Ryu Murakamis ”69” lättillgänglig i ryggsäcken lyckas jag försvinna fyrtio år tillbaka i tiden, till japanska high school-ungdomar i staden Sasebo sydväst om Saga där pojkarna revolterar, läser Rimbaud och spelar Simon & Garfunkel och Velvet Underground på sina Yamaha-gitarrer och flickorna använder rosa läppstift, går med i engelska dramaklubbar och onanerar med radiorör (ibland med förödande konsekvenser).
Så försjunken blir jag i Murakamis nostalgiskildring att jag inte märker att de kinesiska ungdomarna klivit av i Kyoto och ersatts av en ung, späd kvinna i risiga kläder. Hon känns mer Tokyo än Kyoto och förmodligen är hon på hemresa snarare än utresa. Ett par timmar senare anländer vi i Shinagawa och jag kliver av för att hälsa på tre gamla vänner: två guider från min utbytessommar i Senshu-universitetet för tre år sedan och så Tokyo, förstås.
Natten tillbringas i stadsdelen Shitamachi i östra Tokyo, eller Gamla stan om man så vill. Här finns ännu spår av det traditionella i kontrast till Shinjukus skyskrapor och Shibuyas framtidsmaskineri. Här finns även Japans nationalarena för sumobrottning, och inte långt ifrån den min vän Takashis lägenhet. Och dit har jag fått egen nyckel och kan komma och gå precis som jag vill. Takashi är på tjänsteresa men hans vän Shuhei – som också har nyckel till lägenheten – sover också där i natt och vi tar en öl tillsammans och pratar om Saga, för det är därifrån de stammar och bara i en stad av Sagas mått skulle någon ge bort nyckeln till en utlänning.
Nästa dag har jag ett egendomligt lunchmöte. Via Mixi, ett sorts japanskt Myspace, fick jag ett meddelande av en tjej född den 3 mars 1981, samma dag som jag. Av den anledningen, samt att hon visst gillade Sverige, kontaktade hon mig. Och av samma anledning bestämde vi oss för att träffas, liksom bara för att.
Egentligen är det inte så märkligt. Av världens sex och en halv miljard invånare är cirka hundra miljoner runt 27, och om vi påstår att alla 27-åringar är jämnt fördelade under året borde alltså 273,972 människor vara födda den 3:e mars 1981.
Men Chie är den första jag har träffat och med samma blodgrupp och hon född bara några timmar efter mig (tidsskillnad inräknad) känns det ändå lite märkligt. Där, på den konstgjorda ön Daiba utanför Tokyos kust, sitter vi och äter pasta och har egentligen inte särskilt mycket att prata om. Efter lunchen tar vi en promenad längs ett caféstråk och skiljs åt en stund senare med vetskapen att vi förmodligen aldrig igen skall ses – hon till en rockkonsert i närheten och jag till en strand där jag lägger mig ned och blickar ut över Tokyo Bay och en förföriskt blinkande Rainbow Bridge.
Med Tokyos framtidsviskande skyline i bakgrunden och ett par mintbeströdda Oreokex i munnen tar jag åter upp Murakamis ”69” och drömmer mig tillbaka till 60-talets Kyushu där Yazaki och hans vänner just ska barrikadera sin skola och skita på rektorns skrivbord.
tisdag 15 juli 2008
Filmfiasko
I söndags skulle inspelningen av min kortfilm ”Mariko” ägt rum på en bar i centrala Saga. Allt var fixat: skådespelare inbokade, manuset översatt, peruker och rekvisita inköpt. Inspelningsplatsen, Milk & Cookies, stod dessutom till förfogande helt gratis. Men likt ett korthus rasar om ett enda kort skakar till, fallerar ofta en hel filmproduktion (eller i bästa fall en inspelningsdag) om en enda person i teamet råkar slinta. Och den här gången var det ingen mindre än ruter knekt själv, fotografen, som föll (och hela korthuset med honom).
Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.
Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.
Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.
Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:
http://forloradfilm.blogspot.com/
Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.
Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….
Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.
Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.
Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.
Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:
http://forloradfilm.blogspot.com/
Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.
Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….
tisdag 8 juli 2008
Jakten på den brända stocken
Kom nyligen hem från ett minst sagt dramatiskt äventyr. Destinationen för min resa stavades Shikoku, den fjärde av Japans stora öar och den enda jag ännu inte besökt. Målet, tillika min ursäkt för ännu en helg i resans tecken, var en konstutställning där bildläraren på en av skolorna jag arbetar bidrog med en sal fylld av de statyer jag hört att han svettats med mellan högstadieföreläsningarna.
Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.
Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.
Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).
Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.
1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!
Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.
Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.
Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.
Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).
Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.
20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.
Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.
En bränd stock.
Snacka om antiklimax.
Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.
Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.
Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).
Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.
1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!
Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.
Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.
Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.
Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).
Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.
20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.
Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.
En bränd stock.
Snacka om antiklimax.
tisdag 1 juli 2008
Nackdelarna med att vara utlänning i Japan
Att vara utlänning i Japan är lätt - och det är just det som gör det hela så ofantligt svårt.
För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:
1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.
Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.
Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.
Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.
Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.
Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:
1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".
Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.
Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.
För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:
1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.
Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.
Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.
Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.
Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.
Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:
1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".
Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.
Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.
tisdag 24 juni 2008
Fördelarna med att vara utlänning i Japan
Det finns nog inte många i-länder i världen där en utlänning står ut så pass mycket som i Japan. På tunnelbanan, i köpcentrat, i restaurangen... vart man än går riktas blickar mot en. Med en så pass homocentrisk etnicitet går vi (framför allt inte om vi som jag är långa och blonda) helt enkelt inte att missa.
Och vart man än går förväntas man vara just utlänning. Annorlunda, helt enkelt. Eller utomstående, som den japanska termen gaijin så klockrent beskriver oss.
Kanske lite som i Vilda Västern, då en främling slår upp saloondörrarna för första gången.
Men där väntas man förstå reglerna, vilket man knappast kan säga om Japan. Här förvånas man om utlänningen gillar grönt te, kan äta med pinnar eller, för all del, förstår språket. Det räcker med att man säger ett ord (hur simpelt som helst) innan någon utbrister: "Wow, du kan japanska!"
Och det är just detta som gör det oerhört lätt att göra ett gott intryck på folk, eftersom alla förväntar sig utlänningen vara klumpig, ignorant för seder och bruk och inte kunna ett ord japanska. Har man då som jag och många andra Japanintresserade residenter studerat både japanska och japansk kultur är vägen till uppskattning både rak och relativt kort.
Det är med andra ord väldigt lätt att överraska. Vid en formell middag, till exempel, genom att sätta sig på benen och hålla ryggen rak i så kallad seiza-ställning - något som (under längre perioder) knappt förväntas av japaner längre, och framför allt inte av en utlänning. För att sedan plocka fram sina pinnar och ta maten från skålarna med den bortre änden (man äter med den främre), något som också det blir allt ovanligare även bland japaner. Slutligen, över ett glas sake som man tar emot med koppen hållen i båda händerna (efter att först ha serverat sin bordsgranne), diskutera några passager ur The Tale of Genji, Murasaki Shikibus medeltidsklassiker - eller varför inte nämna Natsumi Soseki (Japans nationalförfattare) också innan man fyller grannens glas igen...
Denna underskattning, som man kanske skulle kunna kalla det, säger dock det mesta om vilket intryck många utlänningar genom åren måste ha gett (och ger än i dag). Visst, mycket beror på att japaner anser sin kultur unik och till viss grad oförståelig för utomstående (återigen relaterat till gaijin vs uchijin, inomstående), men det går inte att ignorera faktumet att många utlänningar - kanske just för att de inser att man kan leva utan att följa de oskrivna reglerna - beter sig som svin.
Men just den där friheten - för japan blir man aldrig, hur bra man än lär sig språket eller hur många år man än stannar - är någonting att beakta. Eftersom man inte förväntas kunna någonting gör det heller ingenting om man någon gång råkar slinta. Inga iskalla blickar riktas mot en om man tar en macka på tåget (strikt oskriven lag) eller snyter sig i restaurangen.
För man är gaijin. Utanför gänget. Och i en så pass påfrestande samhällskultur som Japans är det nog bland det bästa man kan vara.
Och vart man än går förväntas man vara just utlänning. Annorlunda, helt enkelt. Eller utomstående, som den japanska termen gaijin så klockrent beskriver oss.
Kanske lite som i Vilda Västern, då en främling slår upp saloondörrarna för första gången.
Men där väntas man förstå reglerna, vilket man knappast kan säga om Japan. Här förvånas man om utlänningen gillar grönt te, kan äta med pinnar eller, för all del, förstår språket. Det räcker med att man säger ett ord (hur simpelt som helst) innan någon utbrister: "Wow, du kan japanska!"
Och det är just detta som gör det oerhört lätt att göra ett gott intryck på folk, eftersom alla förväntar sig utlänningen vara klumpig, ignorant för seder och bruk och inte kunna ett ord japanska. Har man då som jag och många andra Japanintresserade residenter studerat både japanska och japansk kultur är vägen till uppskattning både rak och relativt kort.
Det är med andra ord väldigt lätt att överraska. Vid en formell middag, till exempel, genom att sätta sig på benen och hålla ryggen rak i så kallad seiza-ställning - något som (under längre perioder) knappt förväntas av japaner längre, och framför allt inte av en utlänning. För att sedan plocka fram sina pinnar och ta maten från skålarna med den bortre änden (man äter med den främre), något som också det blir allt ovanligare även bland japaner. Slutligen, över ett glas sake som man tar emot med koppen hållen i båda händerna (efter att först ha serverat sin bordsgranne), diskutera några passager ur The Tale of Genji, Murasaki Shikibus medeltidsklassiker - eller varför inte nämna Natsumi Soseki (Japans nationalförfattare) också innan man fyller grannens glas igen...
Denna underskattning, som man kanske skulle kunna kalla det, säger dock det mesta om vilket intryck många utlänningar genom åren måste ha gett (och ger än i dag). Visst, mycket beror på att japaner anser sin kultur unik och till viss grad oförståelig för utomstående (återigen relaterat till gaijin vs uchijin, inomstående), men det går inte att ignorera faktumet att många utlänningar - kanske just för att de inser att man kan leva utan att följa de oskrivna reglerna - beter sig som svin.
Men just den där friheten - för japan blir man aldrig, hur bra man än lär sig språket eller hur många år man än stannar - är någonting att beakta. Eftersom man inte förväntas kunna någonting gör det heller ingenting om man någon gång råkar slinta. Inga iskalla blickar riktas mot en om man tar en macka på tåget (strikt oskriven lag) eller snyter sig i restaurangen.
För man är gaijin. Utanför gänget. Och i en så pass påfrestande samhällskultur som Japans är det nog bland det bästa man kan vara.
lördag 7 juni 2008
Miyuki och det japanska artisthelvetet
Var på fest förra helgen där japaner som ville träna engelska kunde göra just så med Sagas alla engelsklärare, jag en av dem. Tycker egentligen inte om den typen av fester - mest med tanke på att jag kan japanska och vill smälta in i den inhemska kulturen snarare än fastna i prata-engelska-varje-dag träsket som de flesta av mina kollegor plaskar runt i (eller bli utnyttjad av folk som blir kompis med en bara för att lära sig engelska). Men någon gång ibland kan det vara kul att träffa andra lärare, och eftersom Interaction bara hålls en gång varannan månad tänkte jag att det i alla fall inte kunde skada att gå dit. Speciellt inte med fri öl och mat hela kvällen för en prislapp på 150 kronor...
Och så Miyuki, då - en sångerska som slog igenom nationellt för åtta år sedan med singeln "Feel the revolutions" men som sedan likt så många andra fallit och glömts bort - innan hon ens fått släppa sin första skiva. För det är så verkligheten ser ut i Japan, som ett 15 minutes of fame för artister snarare än för alla (det finns varken tid eller kulturellt utrymme att ge 126 miljoner människor en kvart var). Man blir stjärna för en dag, avgudad idol och omslagsflicka/pojke på alla veckotidningar. Men likt tidningen slängs i pappersinsamlingen en vecka senare rinner även stjärndoftet ut i ett vakuum - till och med på CD-hyllorna. Det vill säga, om man fått chansen att släppa en CD över huvud taget.
Visst finns det många one hit wonders även i Sverige och internationellt (tänk Eagle-Eye Cherry eller Los del Rio/Macarena), men där brukar man i alla fall få släppa en CD samt en uppföljare ett par år senare (då man i och för sig kanske redan är bortglömd, men får i alla fall chansen). Dessutom finns där större respekt för musikhistoria än i Japan, där allt hela tiden måste vara nytt och fräscht och inte bara tonårsflickorna skriker ut "Hu vad gammalt!!" eller "Oh så nostalgiskt!" om en låt som släpptes 2005. Jag antar att bara det att en sådan låt spelas över huvud taget är en chock i sig.
Men artisterna kämpar på, trots att chanserna att hänga kvar i branschen och kunna försörja sig på den är ytterst små. Miyuki har hunnit bli 32 år och gift sig, men ännu har hon inte gett upp. För något år sedan släppte hon på egen hand en singel som blev uppskattad lokalt, och då hon inte arbetar heltid med sitt vardagsjobb syns hon ibland bakom mikrofonen i någon av Sagas lokalklubbar. Hennes hemsida (rekommenderas) hittar ni förresten här:
http://www.miyuki-freak.net/main/index.html
I morgon ska vi (hon gick förresten på Nabeshima Junior High, där jag undervisar, i början av 90-talet) förresten vandra i bergen samt sjunga karaoke, jag och hennes vänner. Snacka om press! Tänk att kunna knappa in sin egen låt i sångmaskinen... Men vem vet, kanske har de även de sena 90-talshitsen "Never trust a Stockholm girl" och "I had my chance (But I lost it)" i registret...?
Och så Miyuki, då - en sångerska som slog igenom nationellt för åtta år sedan med singeln "Feel the revolutions" men som sedan likt så många andra fallit och glömts bort - innan hon ens fått släppa sin första skiva. För det är så verkligheten ser ut i Japan, som ett 15 minutes of fame för artister snarare än för alla (det finns varken tid eller kulturellt utrymme att ge 126 miljoner människor en kvart var). Man blir stjärna för en dag, avgudad idol och omslagsflicka/pojke på alla veckotidningar. Men likt tidningen slängs i pappersinsamlingen en vecka senare rinner även stjärndoftet ut i ett vakuum - till och med på CD-hyllorna. Det vill säga, om man fått chansen att släppa en CD över huvud taget.
Visst finns det många one hit wonders även i Sverige och internationellt (tänk Eagle-Eye Cherry eller Los del Rio/Macarena), men där brukar man i alla fall få släppa en CD samt en uppföljare ett par år senare (då man i och för sig kanske redan är bortglömd, men får i alla fall chansen). Dessutom finns där större respekt för musikhistoria än i Japan, där allt hela tiden måste vara nytt och fräscht och inte bara tonårsflickorna skriker ut "Hu vad gammalt!!" eller "Oh så nostalgiskt!" om en låt som släpptes 2005. Jag antar att bara det att en sådan låt spelas över huvud taget är en chock i sig.
Men artisterna kämpar på, trots att chanserna att hänga kvar i branschen och kunna försörja sig på den är ytterst små. Miyuki har hunnit bli 32 år och gift sig, men ännu har hon inte gett upp. För något år sedan släppte hon på egen hand en singel som blev uppskattad lokalt, och då hon inte arbetar heltid med sitt vardagsjobb syns hon ibland bakom mikrofonen i någon av Sagas lokalklubbar. Hennes hemsida (rekommenderas) hittar ni förresten här:
http://www.miyuki-freak.net/main/index.html
I morgon ska vi (hon gick förresten på Nabeshima Junior High, där jag undervisar, i början av 90-talet) förresten vandra i bergen samt sjunga karaoke, jag och hennes vänner. Snacka om press! Tänk att kunna knappa in sin egen låt i sångmaskinen... Men vem vet, kanske har de även de sena 90-talshitsen "Never trust a Stockholm girl" och "I had my chance (But I lost it)" i registret...?
tisdag 27 maj 2008
Den stegrande nynationalismen
Fredsparken, Nagasaki. Jag har haft en känslosam stund inne i minneskällaren och står nu och begrundar en staty rest för de hundratusentals som fick sätta livet till då den andra (och förhoppningsvis sista) atombomben i världshistorien släppts - då en man kommer fram till mig...
Mannen: Hejsan, är du amerikan?
Ledigt klädd, i fyrtioårsåldern skulle jag gissa, ser han på utsidan ut som vilken japan som helst.
Jag: Nej, hur så?
Mannen: Jaså. Jag ville bara säga att... det här är amerikanernas Förintelse.
Jag: Hur menar du då?
Konversationen, som börjat på engelska, övergår till japanska så snart mannen förstår att jag behärskar språket. På sitt modersmål blir han, som trevat lite till en början, genast mer bitsk i tungan.
Mannen: Du har väl hört talas om vad nazisterna gjorde mot judarna? Det här är precis samma sak (han slänger en blick mot statyn och tittar mig allvarligt i ögonen).
Jag möter hans blick med en lika allvarlig tillbaka, då jag inser att detta trots utseendet inte är någon dussinjapan. Och jag ska strax få mina farhågor besvarade.
Jag: Visst är det som hände här fruktansvärt, men Japan var ju heller inte oskyldigt. Vad som gjordes i Kina till exempel är ju minst lika hemskt.
Mannen: Du menar Shanghai-incidenten? Det är ju bara skitsnack.
Jag: Vad menar du?
Mannen: Det hände aldrig. Det är bara påhittat.
Mannen fortsätter att svamla på med diverse konspirationsteorier, den ena löjligare än den andra, och jag känner att någonting börjar puttra inombords.
Jag (avbryter) : Hur skulle du reagera om jag sade till dig att atombombsexplosionen också är ett påhitt?
Mannen: Men det är den ju inte.
(Det är spännande att studera hur vuxna män ibland argumenterar som femåringar.)
Jag: Nej, men om jag skulle påstå att så var fallet... Hur skulle du reagera då?
Mannen: Men så är ju inte fallet.
Jag suckar, och mannen fortsätter att pladdra på om det ena och det andra, hur Japan gick in i kriget endast på försvar och hur det inte fanns någon annan utväg.
Jag (avbryter): Och lika hemskt är det väl med de koreanska kvinnorna som togs till fånga och utnyttjades av japanska soldater under slutfasen av kriget?
Mannen: Men det är ju också bara påhitt.
Här har min bägare inte bara runnit över; den har kokat upp vattnet inombords till den grad att jag vänder om tvärt, tackar för konversationen och rusar iväg mot tågstationen.
Den här typen av händelser må vara lätträknade, men faktum är att människor med tankar och idéer som mannen ovan inte är så få som man kan tro. De är en del av den nynationalism som spridit sig till (eller kanske från) toppen av det konservativa LDP (Liberal Democratic Party, som varken är särskilt liberalt eller demokratiskt), som styrt landet i stort sätt egenhändigt sedan 1947. Härom året bestämdes det till exempel att nationalism skulle betonas i skolundervisningen i fortsättningen, och så sent som förra veckan lyftes förbudet för skolklasser att besöka den kontroversiella Yasukuni-helgedomen där Japans krigsdödas (inklusive Klass A-förbrytare) andar vilar. Och så historietextboksfrågan som satte fyr i relationerna mellan Kina och Japan (på ett minst sagt negativt sätt) för några år sedan då boken formulerat om flera av Japans härjningar under kriget med vaga uttryck.
Tittar man noga kan man se hur LDP, möjligen bortsett dess nya, mer diplomatiskt lagde (men allmänt fege och kritiserade) ledare Yasuo Fukuda och några till, ett efter ett knipsar av hänglåsen som satts upp av amerikanerna efter krigsslutet, bakom kulisserna och utan folkets mened.
Men varför röstar folk på dem då? Jo, för att japaner gillar stabilitet och att med undantag från den ekonomiska bubblans kollaps i slutet av 80-talet och den trögstartade comebacken därefter har LDP varit bra på att inbringa just detta. Folk tycker i regel inte om förändring och är oroliga för att allt plötsligt ska falla och de tvingas börja om från noll, som efter krigsslutet eller efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923.
Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har till exempel varit en mästare på att föra staden till nya höjder och ekonomin sorlar - då spelar det ingen roll att gubben till insidan både är inbiten nationalist och rasist samt tycker att kvinnor som lever efter att de förlorat sin reproduktiva förmåga är en börda för samhället.
Om nu japanerna ens känner till dessa åsikter. För jag kan inte erinra mig något annat folk som är så ointresserat av politik. Framför allt unga människor. De chockas därför över hatet som sprids över dem från till exempel Kina och Sydkorea. Och hatet är befogat - inte mot dem själva utan mot politikerna som styr dem. Att dessa två faktorer (i alla fall i en demokratisk stat) har ett stort samband verkar japanerna - som förvånansvärt nog är stora beundrare av den skandinaviska välfärdsstaten - ännu inte ha förstått.
Jag kommer fram till tågstationen och sätter mig på en ledig plats i tåget jag kliver på för hemfärd mot Saga. Alla ler vänligt mot mig och ser glada ut, men inom mig sjuder frustrationen fortfarande.
Tåget börjar rulla, och genom rutan ser jag en pojke som vinkar till mig från en lekplats. Jag får fram ett leende och vinkar tillbaka. Sedan tänker jag på mannen i Fredsparken och vad som skulle hända om han skulle träffa pojken just nu.
Leendet försvinner lika snabbt som staden utanför klockan 11:02 en morgon för 63 år sedan.
Mannen: Hejsan, är du amerikan?
Ledigt klädd, i fyrtioårsåldern skulle jag gissa, ser han på utsidan ut som vilken japan som helst.
Jag: Nej, hur så?
Mannen: Jaså. Jag ville bara säga att... det här är amerikanernas Förintelse.
Jag: Hur menar du då?
Konversationen, som börjat på engelska, övergår till japanska så snart mannen förstår att jag behärskar språket. På sitt modersmål blir han, som trevat lite till en början, genast mer bitsk i tungan.
Mannen: Du har väl hört talas om vad nazisterna gjorde mot judarna? Det här är precis samma sak (han slänger en blick mot statyn och tittar mig allvarligt i ögonen).
Jag möter hans blick med en lika allvarlig tillbaka, då jag inser att detta trots utseendet inte är någon dussinjapan. Och jag ska strax få mina farhågor besvarade.
Jag: Visst är det som hände här fruktansvärt, men Japan var ju heller inte oskyldigt. Vad som gjordes i Kina till exempel är ju minst lika hemskt.
Mannen: Du menar Shanghai-incidenten? Det är ju bara skitsnack.
Jag: Vad menar du?
Mannen: Det hände aldrig. Det är bara påhittat.
Mannen fortsätter att svamla på med diverse konspirationsteorier, den ena löjligare än den andra, och jag känner att någonting börjar puttra inombords.
Jag (avbryter) : Hur skulle du reagera om jag sade till dig att atombombsexplosionen också är ett påhitt?
Mannen: Men det är den ju inte.
(Det är spännande att studera hur vuxna män ibland argumenterar som femåringar.)
Jag: Nej, men om jag skulle påstå att så var fallet... Hur skulle du reagera då?
Mannen: Men så är ju inte fallet.
Jag suckar, och mannen fortsätter att pladdra på om det ena och det andra, hur Japan gick in i kriget endast på försvar och hur det inte fanns någon annan utväg.
Jag (avbryter): Och lika hemskt är det väl med de koreanska kvinnorna som togs till fånga och utnyttjades av japanska soldater under slutfasen av kriget?
Mannen: Men det är ju också bara påhitt.
Här har min bägare inte bara runnit över; den har kokat upp vattnet inombords till den grad att jag vänder om tvärt, tackar för konversationen och rusar iväg mot tågstationen.
Den här typen av händelser må vara lätträknade, men faktum är att människor med tankar och idéer som mannen ovan inte är så få som man kan tro. De är en del av den nynationalism som spridit sig till (eller kanske från) toppen av det konservativa LDP (Liberal Democratic Party, som varken är särskilt liberalt eller demokratiskt), som styrt landet i stort sätt egenhändigt sedan 1947. Härom året bestämdes det till exempel att nationalism skulle betonas i skolundervisningen i fortsättningen, och så sent som förra veckan lyftes förbudet för skolklasser att besöka den kontroversiella Yasukuni-helgedomen där Japans krigsdödas (inklusive Klass A-förbrytare) andar vilar. Och så historietextboksfrågan som satte fyr i relationerna mellan Kina och Japan (på ett minst sagt negativt sätt) för några år sedan då boken formulerat om flera av Japans härjningar under kriget med vaga uttryck.
Tittar man noga kan man se hur LDP, möjligen bortsett dess nya, mer diplomatiskt lagde (men allmänt fege och kritiserade) ledare Yasuo Fukuda och några till, ett efter ett knipsar av hänglåsen som satts upp av amerikanerna efter krigsslutet, bakom kulisserna och utan folkets mened.
Men varför röstar folk på dem då? Jo, för att japaner gillar stabilitet och att med undantag från den ekonomiska bubblans kollaps i slutet av 80-talet och den trögstartade comebacken därefter har LDP varit bra på att inbringa just detta. Folk tycker i regel inte om förändring och är oroliga för att allt plötsligt ska falla och de tvingas börja om från noll, som efter krigsslutet eller efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923.
Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har till exempel varit en mästare på att föra staden till nya höjder och ekonomin sorlar - då spelar det ingen roll att gubben till insidan både är inbiten nationalist och rasist samt tycker att kvinnor som lever efter att de förlorat sin reproduktiva förmåga är en börda för samhället.
Om nu japanerna ens känner till dessa åsikter. För jag kan inte erinra mig något annat folk som är så ointresserat av politik. Framför allt unga människor. De chockas därför över hatet som sprids över dem från till exempel Kina och Sydkorea. Och hatet är befogat - inte mot dem själva utan mot politikerna som styr dem. Att dessa två faktorer (i alla fall i en demokratisk stat) har ett stort samband verkar japanerna - som förvånansvärt nog är stora beundrare av den skandinaviska välfärdsstaten - ännu inte ha förstått.
Jag kommer fram till tågstationen och sätter mig på en ledig plats i tåget jag kliver på för hemfärd mot Saga. Alla ler vänligt mot mig och ser glada ut, men inom mig sjuder frustrationen fortfarande.
Tåget börjar rulla, och genom rutan ser jag en pojke som vinkar till mig från en lekplats. Jag får fram ett leende och vinkar tillbaka. Sedan tänker jag på mannen i Fredsparken och vad som skulle hända om han skulle träffa pojken just nu.
Leendet försvinner lika snabbt som staden utanför klockan 11:02 en morgon för 63 år sedan.
måndag 19 maj 2008
Familjen, Eldflugorna och Bubblande blå gaser
Kom i går kväll hem efter en helg i äventyrets tecken. Destinationen stavades Kumamoto, en stad en dryg timme sydöst om Saga, mest känd för sitt iögonfallande palats samt intagandet av rått hästkött och senapsgrönsaker.
Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.
Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.
Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.
Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.
Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!
En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.
Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.
Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.
Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.
Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.
Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.
Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!
En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.
Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.
söndag 11 maj 2008
Den japanska tårtan (och dess innehåll)
Många hävdar att japaner är världens artigaste folk. Kanske är det också så, men för att få ett konkret svar måste man dyka under ytan - en mycket djup yta som kräver både våtdräkt och dubbla lufttuber för att tränga igenom.
För egentligen handlar allt om att hålla masken och vara vän med alla. Det blir ju enklast så. Att hålla med i stället för att säga sin egen mening. Att se glad ut då man egentligen är ledsen, eftersom alla andra ser glada ut (fast de kanske också är ledsna) och det absolut inte gäller att sticka ut från mängden.
Det sägs ofta att i Japan huggs spiken som sticker ut ned redan på lågstadiet. Det stämmer till viss del, även om saker och ting börjar förändras och en viss individualism skapas. Fast det hände ju i och för sig redan i och med Meiji-revolutionen 1867, då proppen dragits ur och utländska influenser och tankesätt strömmade in från alla håll och kanter.
Men som vanligt dröjde det inte länge förrän även detta blev till en nationell och kulturell enhet, något japaner är väldigt duktiga på att skapa. Som en tårta full med utländska ingredienser som ändå smakar japansk.
Och här någonstans formas och återformas också den artiga attityden. Vad som döljer sig på insidan hos den leende mannen i kostym vet bara han själv. Som den Japanbosatte grekisk-irländske författaren Lafcadio Hearn upptäckte i sitt hem i Kumamoto i slutet av 1800-talet, då han genom ett hål i väggen såg sin alltid leende kock se otroligt förtvivlad ut. Då han sedan knackade på, utan att avslöja sig själv, kom kocken utrusande åter med leendet på läpparna.
På samma sätt är det svårt att veta vad som egentligen döljer sig under ytan på japanen som hjälper oss i tunnelbanan, eller som bockar och ler brett då vi betalat för tuggummit i snabbköpet. Eller hos han som säger att det var helt fantastiskt att träffas och att vi bara måste ses snart igen - och som aldrig mer hör av sig.
Jag vill inte låta bitter, och faktum är att de flesta japaner självklart menar väl. Men liksom i vilket annat land som helst är alla olika, medan kulturen och samhället som formar dem densamma. Därför ska man inte låta sig luras av den fantastiska gästvänlighet som målas upp framför ens ögon vid första beskådan, utan låta den smälta till en deg som så småningom utgör grunden till sin egen tårta bredvid den japanska i konditorihyllan.
För egentligen handlar allt om att hålla masken och vara vän med alla. Det blir ju enklast så. Att hålla med i stället för att säga sin egen mening. Att se glad ut då man egentligen är ledsen, eftersom alla andra ser glada ut (fast de kanske också är ledsna) och det absolut inte gäller att sticka ut från mängden.
Det sägs ofta att i Japan huggs spiken som sticker ut ned redan på lågstadiet. Det stämmer till viss del, även om saker och ting börjar förändras och en viss individualism skapas. Fast det hände ju i och för sig redan i och med Meiji-revolutionen 1867, då proppen dragits ur och utländska influenser och tankesätt strömmade in från alla håll och kanter.
Men som vanligt dröjde det inte länge förrän även detta blev till en nationell och kulturell enhet, något japaner är väldigt duktiga på att skapa. Som en tårta full med utländska ingredienser som ändå smakar japansk.
Och här någonstans formas och återformas också den artiga attityden. Vad som döljer sig på insidan hos den leende mannen i kostym vet bara han själv. Som den Japanbosatte grekisk-irländske författaren Lafcadio Hearn upptäckte i sitt hem i Kumamoto i slutet av 1800-talet, då han genom ett hål i väggen såg sin alltid leende kock se otroligt förtvivlad ut. Då han sedan knackade på, utan att avslöja sig själv, kom kocken utrusande åter med leendet på läpparna.
På samma sätt är det svårt att veta vad som egentligen döljer sig under ytan på japanen som hjälper oss i tunnelbanan, eller som bockar och ler brett då vi betalat för tuggummit i snabbköpet. Eller hos han som säger att det var helt fantastiskt att träffas och att vi bara måste ses snart igen - och som aldrig mer hör av sig.
Jag vill inte låta bitter, och faktum är att de flesta japaner självklart menar väl. Men liksom i vilket annat land som helst är alla olika, medan kulturen och samhället som formar dem densamma. Därför ska man inte låta sig luras av den fantastiska gästvänlighet som målas upp framför ens ögon vid första beskådan, utan låta den smälta till en deg som så småningom utgör grunden till sin egen tårta bredvid den japanska i konditorihyllan.
torsdag 8 maj 2008
Dokumentär- och musikvideopremiär!
Var i helgen på premiärvisning av dokumentären Minna chigatte, minna ii (direkt översatt "Alla olika, alla bra"), där jag själv medverkar i en av rollerna. Dokumentären, gjord av en känd lokalfilmare som även skriver filmspalter varje vecka i morgontidningen, handlar om hur vi i samhället borde ha bättre tålamod med mentalt handikappade - speciellt i ett stressamhälle som Japan, där många människor ständigt är i rörelse och allt måste gå fort.
Dokumentären inleds dock med att en galen utlänning - på svenska - skriker in i kameran en massa frågor om hur man kommer till stationen. Detta för att, enligt regissören, skildra hur (i jämförelse med japaner) utlänningar ofta har ett starkare och mer direkt kommunikationssätt, vilket kan ses som en chock för japanerna som inte vet hur de skall hantera situationen (vilket löst relaterar till temat... antar jag!).
Den galna utlänningen som pratar svenska är förstås jag, och dokumentären finns att beskåda här:
http://www.pref.saga.lg.jp/web/sisetu.html
I helgen premiärvisning alltså samt gratis öl och festmåltid, som slutade med att regissören sade att han härnäst ville göra ett kärleksdrama med mig i huvudrollen... Får se hur det blir med det!
Senare samma kväll begav jag mig till en annan premiär: den på Sagas största hip hop event Rock City av musikvideon jag hjälpt till att filma. Stor credit till min vän Yuichi, till vardags bröllopsfilmare, som natt efter natt tänkt ut, skjutit och klippt ihop detta (för sin skala) mästerverk:
http://www.youtube.com/watch?v=nHW0wHqFpSQ
Filmpremiär, videopremiär, öl och sushi. En lördag helt i min smak!
Dokumentären inleds dock med att en galen utlänning - på svenska - skriker in i kameran en massa frågor om hur man kommer till stationen. Detta för att, enligt regissören, skildra hur (i jämförelse med japaner) utlänningar ofta har ett starkare och mer direkt kommunikationssätt, vilket kan ses som en chock för japanerna som inte vet hur de skall hantera situationen (vilket löst relaterar till temat... antar jag!).
Den galna utlänningen som pratar svenska är förstås jag, och dokumentären finns att beskåda här:
http://www.pref.saga.lg.jp/web/sisetu.html
I helgen premiärvisning alltså samt gratis öl och festmåltid, som slutade med att regissören sade att han härnäst ville göra ett kärleksdrama med mig i huvudrollen... Får se hur det blir med det!
Senare samma kväll begav jag mig till en annan premiär: den på Sagas största hip hop event Rock City av musikvideon jag hjälpt till att filma. Stor credit till min vän Yuichi, till vardags bröllopsfilmare, som natt efter natt tänkt ut, skjutit och klippt ihop detta (för sin skala) mästerverk:
http://www.youtube.com/watch?v=nHW0wHqFpSQ
Filmpremiär, videopremiär, öl och sushi. En lördag helt i min smak!
onsdag 7 maj 2008
Japaner - världens hårdast arbetande folk?
Den så kallade Golden Week-veckan (som egentligen borde heta Golden Weekend, då bara måndag och tisdag var röda dagar) är över och folk är tillbaka i arbete efter vad som för många var årets enda semester, något som setts fram emot sedan samma tidpunkt i fjol.
För fyra dagars ledighet är i Japan rena lyxen, något man egentligen inte kan ta på och som man måste nypa sig i örat för att försäkra sig att det inte är en dröm. Fyra dagar! Normalt ber man om ursäkt om man tagit en dags ledigt, och tar man två i rad är det till att köpa presenter till alla sina kollegor för sin själviska akt att lämna dem i sticket i hela två dagar....
Min kollega Maeka planerar till exempel att åka till Nya Zeeland, men kan bara få ut fyra dagars ledighet under sommaren - som är den klart lugnaste tiden på året - och funderar på om det är värt att åka över huvud taget. Jag förstår henne.
Jag, som assisterande engelsklärare och utlänning, drabbas inte av detta utan kan från säkert avstånd se på hur mina medarbetare på skolorna lider medan jag själv har fem veckors ledighet i rad i sommar. De vanliga lärarna har det alltså inte, utan måste arbeta varenda dag under sommarlovet. Detta av flera anledningar, den största att lärarjobbet i Japan består av så mycket mer än bara undervisning och lektionsplanering, som tillsammans upptar c:a 40% av tiden. Övriga uppgifter är att besöka alla elevers hem, hålla i ordning klasskassor och liknande, organisera resor och specialdagar, samt en massa administrationsarbete som normalt sett sköts av en skolas kontorspersonal.
Men en annan anledning tror jag även ligger i japanernas ovilja till ledighet. Trots att man ofta klagar på sitt hårda arbetsliv verkar det finnas en verklighet under som säger "men jag ligger i alla fall inte hemma och latar mig". Även om alla kanske egenligen vill ligga hemma och lata sig. Men det finns mycket hårt jobbande människor. Och de fungerar som inspiration till mindre hårt arbetande människor, som inte vill vara sämre. And so on. Jag får nästan känslan att lärarna på mina skolor hittar saker att göra bara för att fylla ut tiden, eftersom ingen vill gå hem först och det gäller att se bra ut i gruppen och inte sticka ut (genom att gå hem tidigt, trots att man är klar).
Detta drabbar som sagt inte assisterande engelsklärare, och i morgon går jag till jobbet igen som vanligt klockan halv nio samt cyklar hem då klockan slår fyra. Först av alla men utan skam, då det ändå inte funnits någonting att göra sedan klockan ett....
För fyra dagars ledighet är i Japan rena lyxen, något man egentligen inte kan ta på och som man måste nypa sig i örat för att försäkra sig att det inte är en dröm. Fyra dagar! Normalt ber man om ursäkt om man tagit en dags ledigt, och tar man två i rad är det till att köpa presenter till alla sina kollegor för sin själviska akt att lämna dem i sticket i hela två dagar....
Min kollega Maeka planerar till exempel att åka till Nya Zeeland, men kan bara få ut fyra dagars ledighet under sommaren - som är den klart lugnaste tiden på året - och funderar på om det är värt att åka över huvud taget. Jag förstår henne.
Jag, som assisterande engelsklärare och utlänning, drabbas inte av detta utan kan från säkert avstånd se på hur mina medarbetare på skolorna lider medan jag själv har fem veckors ledighet i rad i sommar. De vanliga lärarna har det alltså inte, utan måste arbeta varenda dag under sommarlovet. Detta av flera anledningar, den största att lärarjobbet i Japan består av så mycket mer än bara undervisning och lektionsplanering, som tillsammans upptar c:a 40% av tiden. Övriga uppgifter är att besöka alla elevers hem, hålla i ordning klasskassor och liknande, organisera resor och specialdagar, samt en massa administrationsarbete som normalt sett sköts av en skolas kontorspersonal.
Men en annan anledning tror jag även ligger i japanernas ovilja till ledighet. Trots att man ofta klagar på sitt hårda arbetsliv verkar det finnas en verklighet under som säger "men jag ligger i alla fall inte hemma och latar mig". Även om alla kanske egenligen vill ligga hemma och lata sig. Men det finns mycket hårt jobbande människor. Och de fungerar som inspiration till mindre hårt arbetande människor, som inte vill vara sämre. And so on. Jag får nästan känslan att lärarna på mina skolor hittar saker att göra bara för att fylla ut tiden, eftersom ingen vill gå hem först och det gäller att se bra ut i gruppen och inte sticka ut (genom att gå hem tidigt, trots att man är klar).
Detta drabbar som sagt inte assisterande engelsklärare, och i morgon går jag till jobbet igen som vanligt klockan halv nio samt cyklar hem då klockan slår fyra. Först av alla men utan skam, då det ändå inte funnits någonting att göra sedan klockan ett....
Landet där minst är vackrast (och dyrast)
April 2008
Amerika-mura, Osaka, fyra år senare. Sitter i Triangelparken, smuttar på en Coca-Cola och betraktar kommersialismen som inte förändrats ett uns sedan ockupationens slut 1952 - ja, inte ens sedan Japans portar öppnades som en effekt av Meiji-revolutionen 1867 - och framför allt inte sedan jag själv satt här som Japanoskuld med uppspärrade ögon en het augustidag 2004.
Men så är ju kommersialismen också ett världsligt fenomen, ofrånkomligt till och med i landet där minst är vackrast. För små saker säljer ju de också. Tonårsflickorna på andra sidan fontänen iklädda guldsprejade minikjolar och millimeterdekorerade plastörhängen i regnbågens alla möjliga och omöjliga färger bevisar just detta, samtidigt som de ställer sig upp och diskuterar med kortkorta slanguttryck var de häftigaste trendbutikerna nyligen öppnats.
Höjden av kommersialism finns att beskåda rakt ovanför mig, på taket av ett höghus, och det i form av en kopia av Frihetsgudinnan. Självklart i miniatyrversion, men lika marmorgrön som sin storasyster på andra sidan Stilla Havet - i stora Amerika. Dit kommer de flesta japaner aldrig att åka, eftersom det är dyrt och semestertiden för kort. Därför finns det inte bara en utan flera kopior att beskåda i Japan för den som inte vill missa upplevelsen. Vilket även gäller för parken i Kumamoto med miniatyrer av Mt. Fuji och de 53 stationerna längs Tokaido (vägen mellan Tokyo och Kyoto), Hollandmodellen utanför Nagasaki eller området på Ikuchi-jima med fullskalemodeller av Japans alla tempel och sevärdheter. Och självklart ar inget av detta gratis, till skillnad från att se originalen.
Jag dricker sista slurken ur min Coca-Cola och beger mig mot den närliggande spelhallen. Har hört att det nya miniatyrtrumspelet ska vara rätt häftigt.
Amerika-mura, Osaka, fyra år senare. Sitter i Triangelparken, smuttar på en Coca-Cola och betraktar kommersialismen som inte förändrats ett uns sedan ockupationens slut 1952 - ja, inte ens sedan Japans portar öppnades som en effekt av Meiji-revolutionen 1867 - och framför allt inte sedan jag själv satt här som Japanoskuld med uppspärrade ögon en het augustidag 2004.
Men så är ju kommersialismen också ett världsligt fenomen, ofrånkomligt till och med i landet där minst är vackrast. För små saker säljer ju de också. Tonårsflickorna på andra sidan fontänen iklädda guldsprejade minikjolar och millimeterdekorerade plastörhängen i regnbågens alla möjliga och omöjliga färger bevisar just detta, samtidigt som de ställer sig upp och diskuterar med kortkorta slanguttryck var de häftigaste trendbutikerna nyligen öppnats.
Höjden av kommersialism finns att beskåda rakt ovanför mig, på taket av ett höghus, och det i form av en kopia av Frihetsgudinnan. Självklart i miniatyrversion, men lika marmorgrön som sin storasyster på andra sidan Stilla Havet - i stora Amerika. Dit kommer de flesta japaner aldrig att åka, eftersom det är dyrt och semestertiden för kort. Därför finns det inte bara en utan flera kopior att beskåda i Japan för den som inte vill missa upplevelsen. Vilket även gäller för parken i Kumamoto med miniatyrer av Mt. Fuji och de 53 stationerna längs Tokaido (vägen mellan Tokyo och Kyoto), Hollandmodellen utanför Nagasaki eller området på Ikuchi-jima med fullskalemodeller av Japans alla tempel och sevärdheter. Och självklart ar inget av detta gratis, till skillnad från att se originalen.
Jag dricker sista slurken ur min Coca-Cola och beger mig mot den närliggande spelhallen. Har hört att det nya miniatyrtrumspelet ska vara rätt häftigt.
lördag 3 maj 2008
Snack life
Oktober 2007
Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.
Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.
Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.
- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.
Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.
- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.
En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.
Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.
Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.
Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.
I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!
Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...
På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).
Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.
Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.
Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.
Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.
Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.
- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.
Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.
- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.
En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.
Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.
Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.
Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.
I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!
Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...
På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).
Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.
Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.
Filmfestival (eller Kändis för en helg)
Oktober 2007
Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.
Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.
Så fel jag hade.
Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.
- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!
Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…
Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…
Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:
- Jo, vi har en utlänning i publiken…
Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.
- Jag tror att han har en fråga…
Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!
Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).
Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).
Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.
Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.
Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.
Så fel jag hade.
Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.
- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!
Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…
Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…
Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:
- Jo, vi har en utlänning i publiken…
Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.
- Jag tror att han har en fråga…
Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!
Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).
Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).
Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.
En tågresa i ljusets tecken
September 2007
På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.
Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.
Lämnar minnen.
En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.
Men minnet är borta.
Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.
På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.
Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.
Lämnar minnen.
En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.
Men minnet är borta.
Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.
tisdag 29 april 2008
Militärövning (eller Vad har hänt med Asakusa?)
September 2007
Det är andra dagen på Kinsen Junior High School. Under en lektionspaus smyger jag mig ut från lärarrummet och upp på balkongen på tredje våningen och hör röster. Jag tittar ned från min favoritposition – observatörens från ett fågelperspektiv – och ser vad som skulle kunna vara fältövningar på valfritt militärförband.
- 1, 2, 3 Framåt marsch! 1, 2, 3…
Eleverna, iklädda blåvita uniformer, marscherar fram och tillbaka på fotbollsplanen. Här uppifrån ser de nästan ut som dockor. Och liknelsen är inte helt knasig eftersom de av skolans lagar och regler styrs likt pupetter i grupp. Att särskilja en elev från en annan går endast att göra genom att läsa av numret och efternamnet som är insytt på var pojkes och flickas uniform.
Men ingen tycker att detta är konstigt. Bara jag, där jag likt Donald Richie i Asakusa 1947 (tillsammans med författaren Yasunari Kawabata) stod och observerade förändringar efter kriget. Men här, till skillnad från Asakusa, finns inga tydliga förändringar att skåda.
Disciplinen i japanska skolor är minst sagt hård. Varje dag klockan halv fyra till kvart i fyra städar eleverna skolan. Det finns alltså ingen vanlig städpersonal, utan allt sköts av eleverna. Innan varje lektion börjar ställer sig alla upp i givakt, bugar och ber läraren starta lektionen (typ: ”Vi är i Era händer nu”). Efter lektionen samma rutin, fast, i kör, ”Tack så otroligt mycket för lektionen!” När man får frågan ställer man sig upp, och disciplinen i största allmänhet är anmärkningsvärd. Det enda som skiljer detta från min bild av en svensk folkskola på 40-talet är väl (avsaknaden av) råttingen…
[Även om det faktiskt hänger ett gaffellikt verktyg på väggen i varje klassrum; för att öppna fönster, säger vissa. För att stoppa förbrytare som tar sig in i klassrummet, menar andra. Sanningen är dock att samma verktyg användes av den japanska polisen under Meiji-eran (1868-1912) för att fånga in brottslingar. Har dock inte sett verktyget sättas i bruk ännu…]
Framför mina ögon skådas ett förändrat Asakusa. Borta är alla cabareter, teatrar och strippboxar som gjorde området till Tokyos livligaste innan kriget. Bredvid mig står Yasunari Kawabata med ledsna ögon och spanar efter Yumiko på Sumida-floden. Men jag är inte Donald Richie och de sönderbombade byggnaderna förvandlas snart tillbaka till pojk- och flicksoldaterna på fotbollsplanen.
Jag går ned igen, tillbaka till lärarrummet och plockar fram mitt exemplar av Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) som jag läser till skolklockan ringer ut dagen.
Det är andra dagen på Kinsen Junior High School. Under en lektionspaus smyger jag mig ut från lärarrummet och upp på balkongen på tredje våningen och hör röster. Jag tittar ned från min favoritposition – observatörens från ett fågelperspektiv – och ser vad som skulle kunna vara fältövningar på valfritt militärförband.
- 1, 2, 3 Framåt marsch! 1, 2, 3…
Eleverna, iklädda blåvita uniformer, marscherar fram och tillbaka på fotbollsplanen. Här uppifrån ser de nästan ut som dockor. Och liknelsen är inte helt knasig eftersom de av skolans lagar och regler styrs likt pupetter i grupp. Att särskilja en elev från en annan går endast att göra genom att läsa av numret och efternamnet som är insytt på var pojkes och flickas uniform.
Men ingen tycker att detta är konstigt. Bara jag, där jag likt Donald Richie i Asakusa 1947 (tillsammans med författaren Yasunari Kawabata) stod och observerade förändringar efter kriget. Men här, till skillnad från Asakusa, finns inga tydliga förändringar att skåda.
Disciplinen i japanska skolor är minst sagt hård. Varje dag klockan halv fyra till kvart i fyra städar eleverna skolan. Det finns alltså ingen vanlig städpersonal, utan allt sköts av eleverna. Innan varje lektion börjar ställer sig alla upp i givakt, bugar och ber läraren starta lektionen (typ: ”Vi är i Era händer nu”). Efter lektionen samma rutin, fast, i kör, ”Tack så otroligt mycket för lektionen!” När man får frågan ställer man sig upp, och disciplinen i största allmänhet är anmärkningsvärd. Det enda som skiljer detta från min bild av en svensk folkskola på 40-talet är väl (avsaknaden av) råttingen…
[Även om det faktiskt hänger ett gaffellikt verktyg på väggen i varje klassrum; för att öppna fönster, säger vissa. För att stoppa förbrytare som tar sig in i klassrummet, menar andra. Sanningen är dock att samma verktyg användes av den japanska polisen under Meiji-eran (1868-1912) för att fånga in brottslingar. Har dock inte sett verktyget sättas i bruk ännu…]
Framför mina ögon skådas ett förändrat Asakusa. Borta är alla cabareter, teatrar och strippboxar som gjorde området till Tokyos livligaste innan kriget. Bredvid mig står Yasunari Kawabata med ledsna ögon och spanar efter Yumiko på Sumida-floden. Men jag är inte Donald Richie och de sönderbombade byggnaderna förvandlas snart tillbaka till pojk- och flicksoldaterna på fotbollsplanen.
Jag går ned igen, tillbaka till lärarrummet och plockar fram mitt exemplar av Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) som jag läser till skolklockan ringer ut dagen.
Skolstart
September 2007
Första dagen på Kinsen Junior High School, belägen bland bergen cirka en halvtimme med cykel från där jag bor. Kontrasten är stor mellan förra veckans skola, Nabeshima, som ligger mer centralt och är cirka fem gånger så stor.
Jag är sen, har tagit bussen då jag inte kände mig säker på cykelvägen, och närmaste hållplatsen visade sig ligga betydligt längre bort än vad jag trodde. Då jag precis ska till att kliva genom skolgrinden möts jag av en kvinna som sticker ut huvudet ur en svartlackad Toyota.
- Daniel?
- Ja, det stämmer.
- Hej. Jag heter Maeka. Hoppa in!
Kvinnan, som pratar flytande engelska och är i ungefär samma ålder som jag, visar sig vara en av skolans engelsklärare (och min chef). Hon berättar att alla väntar på mig just nu inne i gymnastiksalen, och jag sväljer nervöst samtidigt som Toyotan sladdar upp framför ingången…
Gymnastiksalen är knäpptyst då jag kliver in. Framför scenen sitter cirka hundra elever i japansk seiza-ställning (sittande på benen), och bredvid står ett tjugotal lärare. Rektorn visar upp mig på scenen, säger några korta ord och lämnar över en ännu ljummen mikrofon.
- Förlåt att jag låtit er vänta, lyckas jag få fram på min artigaste japanska.
Pratar sedan lite om mig själv, men mitt ramen-skämt går inte hem och stämningen känns spänd. Då jag pratat klart bugar jag åt den japanska flaggan, som hänger centralt ovanför scenen, och ställer mig bredvid Maeka nedanför. Efter detta går alla elever ut och min första skoldag i Kinsen börjar på riktigt. Känns som att den hade kunnat börja bättre....
Första dagen på Kinsen Junior High School, belägen bland bergen cirka en halvtimme med cykel från där jag bor. Kontrasten är stor mellan förra veckans skola, Nabeshima, som ligger mer centralt och är cirka fem gånger så stor.
Jag är sen, har tagit bussen då jag inte kände mig säker på cykelvägen, och närmaste hållplatsen visade sig ligga betydligt längre bort än vad jag trodde. Då jag precis ska till att kliva genom skolgrinden möts jag av en kvinna som sticker ut huvudet ur en svartlackad Toyota.
- Daniel?
- Ja, det stämmer.
- Hej. Jag heter Maeka. Hoppa in!
Kvinnan, som pratar flytande engelska och är i ungefär samma ålder som jag, visar sig vara en av skolans engelsklärare (och min chef). Hon berättar att alla väntar på mig just nu inne i gymnastiksalen, och jag sväljer nervöst samtidigt som Toyotan sladdar upp framför ingången…
Gymnastiksalen är knäpptyst då jag kliver in. Framför scenen sitter cirka hundra elever i japansk seiza-ställning (sittande på benen), och bredvid står ett tjugotal lärare. Rektorn visar upp mig på scenen, säger några korta ord och lämnar över en ännu ljummen mikrofon.
- Förlåt att jag låtit er vänta, lyckas jag få fram på min artigaste japanska.
Pratar sedan lite om mig själv, men mitt ramen-skämt går inte hem och stämningen känns spänd. Då jag pratat klart bugar jag åt den japanska flaggan, som hänger centralt ovanför scenen, och ställer mig bredvid Maeka nedanför. Efter detta går alla elever ut och min första skoldag i Kinsen börjar på riktigt. Känns som att den hade kunnat börja bättre....
torsdag 10 april 2008
Found in translation
Augusti, 2007
Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.
För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.
Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.
Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?
Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.
Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.
”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.
Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.
Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.
Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.
Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).
Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.
Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.
För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.
Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.
Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?
Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.
Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.
”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.
Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.
Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.
Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.
Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).
Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)