Militärövning (eller Vad har hänt med Asakusa?)

September 2007

Det är andra dagen på Kinsen Junior High School. Under en lektionspaus smyger jag mig ut från lärarrummet och upp på balkongen på tredje våningen och hör röster. Jag tittar ned från min favoritposition – observatörens från ett fågelperspektiv – och ser vad som skulle kunna vara fältövningar på valfritt militärförband.

- 1, 2, 3 Framåt marsch! 1, 2, 3…

Eleverna, iklädda blåvita uniformer, marscherar fram och tillbaka på fotbollsplanen. Här uppifrån ser de nästan ut som dockor. Och liknelsen är inte helt knasig eftersom de av skolans lagar och regler styrs likt pupetter i grupp. Att särskilja en elev från en annan går endast att göra genom att läsa av numret och efternamnet som är insytt på var pojkes och flickas uniform.

Men ingen tycker att detta är konstigt. Bara jag, där jag likt Donald Richie i Asakusa 1947 (tillsammans med författaren Yasunari Kawabata) stod och observerade förändringar efter kriget. Men här, till skillnad från Asakusa, finns inga tydliga förändringar att skåda.

Disciplinen i japanska skolor är minst sagt hård. Varje dag klockan halv fyra till kvart i fyra städar eleverna skolan. Det finns alltså ingen vanlig städpersonal, utan allt sköts av eleverna. Innan varje lektion börjar ställer sig alla upp i givakt, bugar och ber läraren starta lektionen (typ: ”Vi är i Era händer nu”). Efter lektionen samma rutin, fast, i kör, ”Tack så otroligt mycket för lektionen!” När man får frågan ställer man sig upp, och disciplinen i största allmänhet är anmärkningsvärd. Det enda som skiljer detta från min bild av en svensk folkskola på 40-talet är väl (avsaknaden av) råttingen…

[Även om det faktiskt hänger ett gaffellikt verktyg på väggen i varje klassrum; för att öppna fönster, säger vissa. För att stoppa förbrytare som tar sig in i klassrummet, menar andra. Sanningen är dock att samma verktyg användes av den japanska polisen under Meiji-eran (1868-1912) för att fånga in brottslingar. Har dock inte sett verktyget sättas i bruk ännu…]

Framför mina ögon skådas ett förändrat Asakusa. Borta är alla cabareter, teatrar och strippboxar som gjorde området till Tokyos livligaste innan kriget. Bredvid mig står Yasunari Kawabata med ledsna ögon och spanar efter Yumiko på Sumida-floden. Men jag är inte Donald Richie och de sönderbombade byggnaderna förvandlas snart tillbaka till pojk- och flicksoldaterna på fotbollsplanen.

Jag går ned igen, tillbaka till lärarrummet och plockar fram mitt exemplar av Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) som jag läser till skolklockan ringer ut dagen.