måndag 17 maj 2010

Production Super Writer

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.