Nackdelarna med att vara utlänning i Japan

Att vara utlänning i Japan är lätt - och det är just det som gör det hela så ofantligt svårt.

För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:

1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.

Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.

Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.

Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.

Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.

Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:

1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".

Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.

Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.