Tåget rullar sakta ut från Sagas sömniga station samtidigt som handduken runt min hals klibbar fast i den stekheta vagnen. Bakom mig ett år fyllt av erfarenheter – ett läraryrke, ett brustet förhållande, en misslyckad filmproduktion. Framför mig Sverige och kvällssol, senare åter Saga men först och främst: Tokyo.
Jag byter till Shinkansen i Fukuoka och luftkonditioneringen i detta tågvidunder fuktar snabbt av min svettiga kropp. I Osaka kliver ett par kinesiska ungdomar på, sätter sig bredvid mig och knäpper upp en varsin burk fatöl. Min resro dränks snabbt och jag måste fly, ju längre desto bättre. Och med Ryu Murakamis ”69” lättillgänglig i ryggsäcken lyckas jag försvinna fyrtio år tillbaka i tiden, till japanska high school-ungdomar i staden Sasebo sydväst om Saga där pojkarna revolterar, läser Rimbaud och spelar Simon & Garfunkel och Velvet Underground på sina Yamaha-gitarrer och flickorna använder rosa läppstift, går med i engelska dramaklubbar och onanerar med radiorör (ibland med förödande konsekvenser).
Så försjunken blir jag i Murakamis nostalgiskildring att jag inte märker att de kinesiska ungdomarna klivit av i Kyoto och ersatts av en ung, späd kvinna i risiga kläder. Hon känns mer Tokyo än Kyoto och förmodligen är hon på hemresa snarare än utresa. Ett par timmar senare anländer vi i Shinagawa och jag kliver av för att hälsa på tre gamla vänner: två guider från min utbytessommar i Senshu-universitetet för tre år sedan och så Tokyo, förstås.
Natten tillbringas i stadsdelen Shitamachi i östra Tokyo, eller Gamla stan om man så vill. Här finns ännu spår av det traditionella i kontrast till Shinjukus skyskrapor och Shibuyas framtidsmaskineri. Här finns även Japans nationalarena för sumobrottning, och inte långt ifrån den min vän Takashis lägenhet. Och dit har jag fått egen nyckel och kan komma och gå precis som jag vill. Takashi är på tjänsteresa men hans vän Shuhei – som också har nyckel till lägenheten – sover också där i natt och vi tar en öl tillsammans och pratar om Saga, för det är därifrån de stammar och bara i en stad av Sagas mått skulle någon ge bort nyckeln till en utlänning.
Nästa dag har jag ett egendomligt lunchmöte. Via Mixi, ett sorts japanskt Myspace, fick jag ett meddelande av en tjej född den 3 mars 1981, samma dag som jag. Av den anledningen, samt att hon visst gillade Sverige, kontaktade hon mig. Och av samma anledning bestämde vi oss för att träffas, liksom bara för att.
Egentligen är det inte så märkligt. Av världens sex och en halv miljard invånare är cirka hundra miljoner runt 27, och om vi påstår att alla 27-åringar är jämnt fördelade under året borde alltså 273,972 människor vara födda den 3:e mars 1981.
Men Chie är den första jag har träffat och med samma blodgrupp och hon född bara några timmar efter mig (tidsskillnad inräknad) känns det ändå lite märkligt. Där, på den konstgjorda ön Daiba utanför Tokyos kust, sitter vi och äter pasta och har egentligen inte särskilt mycket att prata om. Efter lunchen tar vi en promenad längs ett caféstråk och skiljs åt en stund senare med vetskapen att vi förmodligen aldrig igen skall ses – hon till en rockkonsert i närheten och jag till en strand där jag lägger mig ned och blickar ut över Tokyo Bay och en förföriskt blinkande Rainbow Bridge.
Med Tokyos framtidsviskande skyline i bakgrunden och ett par mintbeströdda Oreokex i munnen tar jag åter upp Murakamis ”69” och drömmer mig tillbaka till 60-talets Kyushu där Yazaki och hans vänner just ska barrikadera sin skola och skita på rektorns skrivbord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar