Den kände Japanobservatören Lafcadio Hearn sade på 1890-talet att det inte finns något Japan som Tokyo. Med det menade han, smått ironiskt, att de värden och föreskrifter som en gång benämndes japanska inte längre existerade i denna stad, redan då förorenad av utländska influenser. I dag, drygt hundra år senare, kan vilken turist som helst skriva under på att han eller hon i alla fall för en sekund känt sig precis som hemma, stadens världsgeografiska läge till trots.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar