Det är den 16 juni 2004, fotbolls-EM har precis kickat igång i Portugal där Sverige just pulvriserat Bulgarien, men på ett flygplan på väg åt ett helt annat håll sitter jag och ler. Efter två års språk- och kulturstudier ska jag inom några timmar för första gången sätta min fot i landet som varje natt berikat mina drömmar: Japan.
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar