Snack life

Oktober 2007

Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.

Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.

Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.

- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.

Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.

- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.

En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.

Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.

Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.

Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.

I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!

Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...

På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).

Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.

Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.