Den stegrande nynationalismen

Fredsparken, Nagasaki. Jag har haft en känslosam stund inne i minneskällaren och står nu och begrundar en staty rest för de hundratusentals som fick sätta livet till då den andra (och förhoppningsvis sista) atombomben i världshistorien släppts - då en man kommer fram till mig...

Mannen: Hejsan, är du amerikan?

Ledigt klädd, i fyrtioårsåldern skulle jag gissa, ser han på utsidan ut som vilken japan som helst.

Jag: Nej, hur så?

Mannen: Jaså. Jag ville bara säga att... det här är amerikanernas Förintelse.

Jag: Hur menar du då?

Konversationen, som börjat på engelska, övergår till japanska så snart mannen förstår att jag behärskar språket. På sitt modersmål blir han, som trevat lite till en början, genast mer bitsk i tungan.

Mannen: Du har väl hört talas om vad nazisterna gjorde mot judarna? Det här är precis samma sak (han slänger en blick mot statyn och tittar mig allvarligt i ögonen).

Jag möter hans blick med en lika allvarlig tillbaka, då jag inser att detta trots utseendet inte är någon dussinjapan. Och jag ska strax få mina farhågor besvarade.

Jag: Visst är det som hände här fruktansvärt, men Japan var ju heller inte oskyldigt. Vad som gjordes i Kina till exempel är ju minst lika hemskt.

Mannen: Du menar Shanghai-incidenten? Det är ju bara skitsnack.

Jag: Vad menar du?

Mannen: Det hände aldrig. Det är bara påhittat.

Mannen fortsätter att svamla på med diverse konspirationsteorier, den ena löjligare än den andra, och jag känner att någonting börjar puttra inombords.

Jag (avbryter) : Hur skulle du reagera om jag sade till dig att atombombsexplosionen också är ett påhitt?

Mannen: Men det är den ju inte.

(Det är spännande att studera hur vuxna män ibland argumenterar som femåringar.)

Jag: Nej, men om jag skulle påstå att så var fallet... Hur skulle du reagera då?

Mannen: Men så är ju inte fallet.

Jag suckar, och mannen fortsätter att pladdra på om det ena och det andra, hur Japan gick in i kriget endast på försvar och hur det inte fanns någon annan utväg.

Jag (avbryter): Och lika hemskt är det väl med de koreanska kvinnorna som togs till fånga och utnyttjades av japanska soldater under slutfasen av kriget?

Mannen: Men det är ju också bara påhitt.

Här har min bägare inte bara runnit över; den har kokat upp vattnet inombords till den grad att jag vänder om tvärt, tackar för konversationen och rusar iväg mot tågstationen.

Den här typen av händelser må vara lätträknade, men faktum är att människor med tankar och idéer som mannen ovan inte är så få som man kan tro. De är en del av den nynationalism som spridit sig till (eller kanske från) toppen av det konservativa LDP (Liberal Democratic Party, som varken är särskilt liberalt eller demokratiskt), som styrt landet i stort sätt egenhändigt sedan 1947. Härom året bestämdes det till exempel att nationalism skulle betonas i skolundervisningen i fortsättningen, och så sent som förra veckan lyftes förbudet för skolklasser att besöka den kontroversiella Yasukuni-helgedomen där Japans krigsdödas (inklusive Klass A-förbrytare) andar vilar. Och så historietextboksfrågan som satte fyr i relationerna mellan Kina och Japan (på ett minst sagt negativt sätt) för några år sedan då boken formulerat om flera av Japans härjningar under kriget med vaga uttryck.

Tittar man noga kan man se hur LDP, möjligen bortsett dess nya, mer diplomatiskt lagde (men allmänt fege och kritiserade) ledare Yasuo Fukuda och några till, ett efter ett knipsar av hänglåsen som satts upp av amerikanerna efter krigsslutet, bakom kulisserna och utan folkets mened.

Men varför röstar folk på dem då? Jo, för att japaner gillar stabilitet och att med undantag från den ekonomiska bubblans kollaps i slutet av 80-talet och den trögstartade comebacken därefter har LDP varit bra på att inbringa just detta. Folk tycker i regel inte om förändring och är oroliga för att allt plötsligt ska falla och de tvingas börja om från noll, som efter krigsslutet eller efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923.

Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har till exempel varit en mästare på att föra staden till nya höjder och ekonomin sorlar - då spelar det ingen roll att gubben till insidan både är inbiten nationalist och rasist samt tycker att kvinnor som lever efter att de förlorat sin reproduktiva förmåga är en börda för samhället.

Om nu japanerna ens känner till dessa åsikter. För jag kan inte erinra mig något annat folk som är så ointresserat av politik. Framför allt unga människor. De chockas därför över hatet som sprids över dem från till exempel Kina och Sydkorea. Och hatet är befogat - inte mot dem själva utan mot politikerna som styr dem. Att dessa två faktorer (i alla fall i en demokratisk stat) har ett stort samband verkar japanerna - som förvånansvärt nog är stora beundrare av den skandinaviska välfärdsstaten - ännu inte ha förstått.

Jag kommer fram till tågstationen och sätter mig på en ledig plats i tåget jag kliver på för hemfärd mot Saga. Alla ler vänligt mot mig och ser glada ut, men inom mig sjuder frustrationen fortfarande.

Tåget börjar rulla, och genom rutan ser jag en pojke som vinkar till mig från en lekplats. Jag får fram ett leende och vinkar tillbaka. Sedan tänker jag på mannen i Fredsparken och vad som skulle hända om han skulle träffa pojken just nu.

Leendet försvinner lika snabbt som staden utanför klockan 11:02 en morgon för 63 år sedan.