September 2007
På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.
Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.
Lämnar minnen.
En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.
Men minnet är borta.
Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar