Familjen, Eldflugorna och Bubblande blå gaser

Kom i går kväll hem efter en helg i äventyrets tecken. Destinationen stavades Kumamoto, en stad en dryg timme sydöst om Saga, mest känd för sitt iögonfallande palats samt intagandet av rått hästkött och senapsgrönsaker.

Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.

Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.

Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.

Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.

Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!

En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.

Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.