Oktober 2007
Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.
Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.
Så fel jag hade.
Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.
- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!
Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…
Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…
Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:
- Jo, vi har en utlänning i publiken…
Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.
- Jag tror att han har en fråga…
Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!
Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).
Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).
Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar