Tåget rullar sakta ut från Sagas sömniga station samtidigt som handduken runt min hals klibbar fast i den stekheta vagnen. Bakom mig ett år fyllt av erfarenheter – ett läraryrke, ett brustet förhållande, en misslyckad filmproduktion. Framför mig Sverige och kvällssol, senare åter Saga men först och främst: Tokyo.
Jag byter till Shinkansen i Fukuoka och luftkonditioneringen i detta tågvidunder fuktar snabbt av min svettiga kropp. I Osaka kliver ett par kinesiska ungdomar på, sätter sig bredvid mig och knäpper upp en varsin burk fatöl. Min resro dränks snabbt och jag måste fly, ju längre desto bättre. Och med Ryu Murakamis ”69” lättillgänglig i ryggsäcken lyckas jag försvinna fyrtio år tillbaka i tiden, till japanska high school-ungdomar i staden Sasebo sydväst om Saga där pojkarna revolterar, läser Rimbaud och spelar Simon & Garfunkel och Velvet Underground på sina Yamaha-gitarrer och flickorna använder rosa läppstift, går med i engelska dramaklubbar och onanerar med radiorör (ibland med förödande konsekvenser).
Så försjunken blir jag i Murakamis nostalgiskildring att jag inte märker att de kinesiska ungdomarna klivit av i Kyoto och ersatts av en ung, späd kvinna i risiga kläder. Hon känns mer Tokyo än Kyoto och förmodligen är hon på hemresa snarare än utresa. Ett par timmar senare anländer vi i Shinagawa och jag kliver av för att hälsa på tre gamla vänner: två guider från min utbytessommar i Senshu-universitetet för tre år sedan och så Tokyo, förstås.
Natten tillbringas i stadsdelen Shitamachi i östra Tokyo, eller Gamla stan om man så vill. Här finns ännu spår av det traditionella i kontrast till Shinjukus skyskrapor och Shibuyas framtidsmaskineri. Här finns även Japans nationalarena för sumobrottning, och inte långt ifrån den min vän Takashis lägenhet. Och dit har jag fått egen nyckel och kan komma och gå precis som jag vill. Takashi är på tjänsteresa men hans vän Shuhei – som också har nyckel till lägenheten – sover också där i natt och vi tar en öl tillsammans och pratar om Saga, för det är därifrån de stammar och bara i en stad av Sagas mått skulle någon ge bort nyckeln till en utlänning.
Nästa dag har jag ett egendomligt lunchmöte. Via Mixi, ett sorts japanskt Myspace, fick jag ett meddelande av en tjej född den 3 mars 1981, samma dag som jag. Av den anledningen, samt att hon visst gillade Sverige, kontaktade hon mig. Och av samma anledning bestämde vi oss för att träffas, liksom bara för att.
Egentligen är det inte så märkligt. Av världens sex och en halv miljard invånare är cirka hundra miljoner runt 27, och om vi påstår att alla 27-åringar är jämnt fördelade under året borde alltså 273,972 människor vara födda den 3:e mars 1981.
Men Chie är den första jag har träffat och med samma blodgrupp och hon född bara några timmar efter mig (tidsskillnad inräknad) känns det ändå lite märkligt. Där, på den konstgjorda ön Daiba utanför Tokyos kust, sitter vi och äter pasta och har egentligen inte särskilt mycket att prata om. Efter lunchen tar vi en promenad längs ett caféstråk och skiljs åt en stund senare med vetskapen att vi förmodligen aldrig igen skall ses – hon till en rockkonsert i närheten och jag till en strand där jag lägger mig ned och blickar ut över Tokyo Bay och en förföriskt blinkande Rainbow Bridge.
Med Tokyos framtidsviskande skyline i bakgrunden och ett par mintbeströdda Oreokex i munnen tar jag åter upp Murakamis ”69” och drömmer mig tillbaka till 60-talets Kyushu där Yazaki och hans vänner just ska barrikadera sin skola och skita på rektorns skrivbord.
onsdag 30 juli 2008
tisdag 15 juli 2008
Filmfiasko
I söndags skulle inspelningen av min kortfilm ”Mariko” ägt rum på en bar i centrala Saga. Allt var fixat: skådespelare inbokade, manuset översatt, peruker och rekvisita inköpt. Inspelningsplatsen, Milk & Cookies, stod dessutom till förfogande helt gratis. Men likt ett korthus rasar om ett enda kort skakar till, fallerar ofta en hel filmproduktion (eller i bästa fall en inspelningsdag) om en enda person i teamet råkar slinta. Och den här gången var det ingen mindre än ruter knekt själv, fotografen, som föll (och hela korthuset med honom).
Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.
Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.
Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.
Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:
http://forloradfilm.blogspot.com/
Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.
Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….
Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.
Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.
Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.
Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:
http://forloradfilm.blogspot.com/
Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.
Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….
tisdag 8 juli 2008
Jakten på den brända stocken
Kom nyligen hem från ett minst sagt dramatiskt äventyr. Destinationen för min resa stavades Shikoku, den fjärde av Japans stora öar och den enda jag ännu inte besökt. Målet, tillika min ursäkt för ännu en helg i resans tecken, var en konstutställning där bildläraren på en av skolorna jag arbetar bidrog med en sal fylld av de statyer jag hört att han svettats med mellan högstadieföreläsningarna.
Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.
Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.
Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).
Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.
1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!
Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.
Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.
Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.
Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).
Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.
20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.
Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.
En bränd stock.
Snacka om antiklimax.
Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.
Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.
Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).
Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.
1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!
Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.
Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.
Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.
Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).
Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.
20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.
Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.
En bränd stock.
Snacka om antiklimax.
tisdag 1 juli 2008
Nackdelarna med att vara utlänning i Japan
Att vara utlänning i Japan är lätt - och det är just det som gör det hela så ofantligt svårt.
För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:
1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.
Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.
Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.
Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.
Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.
Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:
1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".
Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.
Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.
För vart man än går gör man det som utlänning, oavsett hur länge man bott i landet. Bara genom att beskådas tar minst en av dessa fördomar form i betraktarens huvud:
1. Han (eller hon) är klumpig och kommer snart att göra ett misstag.
2. Han (eller hon) kommer aldrig att begripa sig på vår kultur.
3. Han (eller hon) hör inte hemma här och kommer snart att åka tillbaka till sitt land.
Som sagt i mitt förra inlägg kan flera av dessa fördomar, vid förkunskap om språket och den japanska kulturen, vändas till ens fördel. Men lika roligt som det är att bli berömd för sin "expertis" om Japan och dess samhälle är det frustrerande att aldrig riktigt kunna accepteras i det.
Ta USA som exempel. Här, i kontrast till Japan, förväntas man från ögonblicket man sätter sin fot i landet förstå både dess språk, seder och bruk. Detta kan naturligtvis vara påfrestande, och inte minst jag själv hamnade i många olyckliga missförstånd under mitt första år (som 17-årig utbytesstudent i Detroit) i landet. Men då man väl klivit över den initialla barriären, betraktat amerikanerna och hur de beter sig i olika situationer, och sedan göra likadant själv - blir man snabbt accepterad som en i gänget. Detta gäller även flera europeiska länder med hög invandring, om än inte till samma grad som USA.
Men i Japan räcker det inte med att härma, för en i gänget kan man aldrig bli - hur mycket man än försöker. Visst, man kanske blir inbjuden till den ena tillställningen efter den andra och folk är oerhört trevliga. Man får höra hur "japansk" man är, men detta är som sagt resultatet av att förväntningarna är så pass låga - samt det enorma värdet ordet "japan" har.
Överallt jämförs Japan med utlandet - "Vi mot Världen", typ. "I Japan gör vi så här, och i utlandet gör ni så här va?" är något man alltid får höra. Som om "utlandet" skulle vara en enda enhet, som om det inte fanns ett svenskt sätt, ett argentinskt sätt, ett turkiskt sätt, etc., etc. Japan separerar sig till och med från Kina, landet som ju faktiskt bidragit både med Buddhism (genom Indien), kanji (skrivsystemet) samt ett dussin andra hörnstenar av det japanska kulturhuset.
Men det stöter japanen ifrån sig och berättar stolt hur man ändå omvandlade det till något japanskt. "Japaner förstår inte om vi inte ändrar det för att passa vårt tankesätt". Detta gäller även en hel del europeiska influenser som stormade in efter landets öppnande i mitten av 1800-talet samt de amerikanska som kom som en följd av krigsnederlaget 1945. Visserligen är mycket av detta vad som gör Japan charmigt och unikt, men samtidigt går det inte att bortse från stoltheten som medföljer det att vara japan - något som präntas in redan i tidig ålder:
1. "Vi är japaner och därför tänker vi så här".
2. "I utlandet tänker man så här".
3. "Utlänningar kommer inte att förstå oss hur mycket de än försöker".
Självklart går det att förstå den japanska kulturen, och japanerna är inte alls så unika som de själva tror. Men hos dem är och förblir man utlänning, hur länge man än stannar i landet och hur mycket om dess kultur man än lär sig.
Och just det - att vara och försöka men aldrig riktigt accepteras - är nog bland det mest frustrerande som finns.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)