Rädda sig den som kan (och glöm inte tälten!)

För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.

Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.

Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.

Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.

Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.

Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.

Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.

Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.

Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.

Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.