Found in translation

Augusti, 2007

Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.

För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.

Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.

Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?

Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.

Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.

”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.

Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.

Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.

Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.

Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).

Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.