Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.
Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?
Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.
Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.
Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.
"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.
Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.
Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar