Första anhalten stavades Beppu, onsenparadiset tre timmars tågresa öster om Saga och vid Kyushus kust mot det majestätiska inlandshavet. Jag hade varit där förut, exakt nio månader tidigare och cirka tre veckor in på mitt Kyushu-äventyr. Och förutom att hettan kändes något tyngre denna gång var det mesta sig likt. Jag checkade in på ett minshuku (ett slags japanskt bed & breakfast), tog ett dopp i varmvattenkällan i källarvåningen innan jag gick ut på stan för att kyla ned kroppshettan med ett par kalla öl. Hade uppmärksammat minshukuns utegångsförbud klockan 12 och hann återvända precis i tid för undvika en natt på gatan.
Och det var tur. För i min plånbok fanns bara 6500 yen (cirka 400 kronor) i kontanter och bankomaterna var stängda för dagen. Just det – stängda! Japan måste nog vara det enda landet i världen som inte har utomhusbankomater; man måste gå in på postkontoret (och alltså följa dess öppettider), banken eller speciella bankomatstationer för att nå dem. Och runt midnatt är chansen att hitta ett öppet postkontor förstås lika med noll.
Nästa morgon började jag med att fylla på mitt kontantförråd – men ack. Klockan var innan nio och postkontoret hade inte öppnat! Mitt andra alternativ, 7-Eleven (där mitt japanska bankkort fungerar) fanns inte i sikte, och jag var tvungen att skynda ner till hamnen där min färja till Shikoku väntade (fanns förresten inga 7-Eleven på hela Shikoku heller!). Nåväl, jag köper biljetten på kort, tänkte jag, så har jag i alla fall kontanter så att jag klarar mig till Takamatsu (mitt resmål i norra Shikoku).
Men i världens på många sätt bekvämaste land har man ännu inte insett värdet av att betala med kort – det gick alltså inte ens för att köpa båtbiljetter – så jag fick punga ut med 5000 av mina 6500 och bli riktigt orolig på köpet. Det var lördag och på söndagar går det oftast inte att ta ut pengar – och postkontoren (det enda stället där jag kan använda mitt svenska kort) är knappast öppna. Det fick bli fasta och sömn som gällde de tre timmar som färjan tog innan vi landsteg i ett regnigt Shikoku. En halvtimme kvar till tåget mot Takamatsu och jag gick till det lokala postkontoret med ett leende på läpparna. Men ack – igen – stängt! För en halvtimme sedan, trots att klockan var drygt ett på eftermiddagen! Jag gick tillbaka till stationen för att resonera.
1500 yen. Vad får man för det? Köpte en vattenflaska, en juice, en macka samt två chokladkakor. Tänkte att i bästa fall skulle det räcka till nästa dag. Tänkte även tanken att göra en skylt med texten ”Instant English lessons – 2000 yen!” för att överhuvudtaget kunna ta mig hem eller få mat i magen och tak över huvudet. Jag klev på tåget, en fyratimmarsresa norrut, med en tanke i huvudet – hoppas jag hinner fram innan fem!
Tågbiljetterna kunde jag i alla fall köpa med kort. Vet inte om det var ödets ironi – jag kommer dit men kommer jag hem? - eller ren tur. Om det var tur så följde den i alla fall med mig ett tag till – för jag hann fram till Takamatsu fem i fem på eftermiddagen och jublet som vrålades ut ur min mun då jag lyckades ta ut pengar i tågstationens bankomat skrämde nog de flesta resenärer på en kilometers avstånd. Det kändes som om jag nyss fått tre sjuor på en enarmad bandit och mynten klingade in ett efter ett i metallfacket nedanför. Jag var räddad.
Men jag hade inte räknat med att resan skulle ta så pass lång tid – bildläraren hade sagt ett par timmar, högst – så jag fick ställa in mina planer att se utställningen i dag och göra det nästa morgon - min sista dag innan jobbet startade igen på måndag - och en dag med en restid ungefär lika lång som från Tokyo till Stockholm. Jag vandrade lite i en vacker park, käkade traktens berömda (men inte särskilt märkvärdiga) udon och drack öl och festade till klockan halv sex på morgonen.
Sov tre timmar och checkade ut från hotellet med ett mål i huvudet: utställningen. Det var ju därför jag kommit hit, trots allt. Och mitt äventyr var ännu långt ifrån slut. För att ta sig dit var man först tvungen att åka spårvagn 20 minuter öster om staden, och som om det inte var nog med det låg utställningslokalen belägen på en bergstopp man endast kunde nå med taxi eller en buss som gick en gång i timmen. Med väldigt ont om tid valde jag det förstnämnda.
Utsikten från toppen var slående. Solen hade gjort ett överraskande inhopp och framför mina ögon utbredde sig The Inland Sea (havet mellan huvudöarna Honshu, Kyushu och Shikoku) och de tusentals småöar som huserar där. Jag räknade till tio synliga öar, däribland Onigashima där pojken Momotaro enligt legenden fajtades mot och besegrade en elak demon. En annan fajt, den mellan Heike och Genji-klanerna i 1100-talets Japan (förevigad i litteraturklassikern The Tale of the Heike) ägde också rum här, som upptakt inför det berömda slaget vid Dan-no-ura (utanför Shimonoseki).
Men jag hade inte mer än några minuter över att begrunda allt detta, för mitt tåg hemåt skulle snart avgå från Takamatsus station och jag hade ännu inte nått min destination. Hann dock se tempel nummer 84 av Shikokus berömda 88-tempelspilgrimsrutt, och ett hundratal henro (pilgrimer) som var på väg dit och alltså snart skulle fullborda cykeln.
20 minuter kvar på ön och framför mig väntade en 12-timmarsresa hem till Saga. Men detta gjorde mig inget, för framför mina ögon låg just nu byggnaden jag kommit för att finna. En skylt utanför pryddes av namnen på 15 japanska konstnärer, däribland min vän bildläraren från Kinsen Junior High School.
Jag drack min sista klunk vatten och gjorde mig förberedd för att beskåda salen med de fantastiska skulpturer jag visualiserat ända sedan jag pratade med Kawashima-sensei för första gången. Jag klev in - svettig av stressen och värmen och med en plånbok tunnare än någonsin - lokaliserade hans namn och fann vad det var jag kommit så långt för att se.
En bränd stock.
Snacka om antiklimax.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar