måndag 19 december 2011

Känd från TV (och från nästa vecka, bioduken!)



Jag tittar på klockan, samtidigt som stinsen för tredje gången kliver in och ut genom en av tågets dörrar och tittar åt båda hållen på perrongen, nu tom efter att alla utom jag själv gott ombord. Han ger mig en ny syrlig blick och nickar åt mig att lyfta in min väska och kliva in i vagnen. Jag nickar lätt med huvudet tillbaka och tittar på klockan igen, sedan upp mot perrongtrappan som fortfarande är tom. Och genom huvudet rusar alla sorters tankar. Var i helsike är han?

Stinsen visslar i sin pipa och dörrarna ska precis till att stängas då jag hör ett snabbt stegrande fotklapper från trappan. Jag tittar tillbaka igen och ser Lasse, svett rinnande innanför solglasögonen, hoppa de sista fyra trappstegen ner till perrongen och med mig tätt bakom sig slunga sig in i vagnen precis innan dörrarna stängs. "Förlåt. Nu kör vi!"

Sekunder senare sätter tåget fart mot Jeonju, en stad i sydvästra Korea känd för sin spektakulära matlagning. Men det är inte därför jag och Lasse (Lindh, sångaren som numer även är författare och – skådespelare) är på väg dit. Vi ska nämligen spela kanadensiska basebollkommentatorer i en av julens storfilmer, Perfect Game som handlar om den legendariske koreanske pitchern Dong-won Choi (jag fick rollen av min vän, en känd storyboard-artist i Korea och föreslog senare att Lasse skulle bli min bisattare). Ett filmteam väntar på oss inuti Jeonju World Cup Stadium och jag har precis skrivit ut manuset som damp ner i min inkorg samma morgon...

Manuset (våra roller tar upp cirka fem sidor) är skrivet på dålig engelska och halva tågresan går åt att korrigera det. Då vi sedan börjar öva kommer en konduktör snabbt fram och hyschar åt oss att vara tysta. Det är två timmar kvar till inspelning men vi gör vårt bästa att i alla fall försöka memorera replikerna.

Väl på plats tas vi emot som stjärnor. Vi är de enda skådespelarna den dagen och får varsin assistent som kommer fram med läsk, kaffe och snacks. Sedan tar kostym-, hår- och make-up-teamet över och förtrollar oss tillbaka till 1981, då scenen äger rum. Inte mycket tid att öva in replikerna dock, och precis då snedbenan kammats klart ropar den assisterande regissören in oss till kommentatorshytten där cirka 30 personer – varav de flesta verkar ha som enda syssla att bara titta på och göra oss nervösa – och tre stora kameror väntar.

"Action!" skriker regissören utan att vi ens kört igenom en repetition.

Vi bombar första tagningen, skrattar åt oss själva och väntar på att regissören ska skälla ut oss. I stället börjar alla applådera och kameramannen byter position på kamerorna. Detta kan inte sluta med annat än katastrof, tänker vi, gulpar i oss resten av kaffet och koncentrerar oss så gott det bara går medan kamerorna gång på gång byter vinkel efter en tagning. Till slut får vi till det, men då har kamerorna redan slutat filma.

"Det är lugnt," säger regissören. "Jag kommer att klippa ihop det här bra ska ni se..."

Trots att det var svårt att köpa hans resonemang kändes det ändå skönt att inspelningen var klar. Lasse spelade Common Through (hans stora hitlåt i Korea) live för produktionsassistenterna som föll i extas. Sedan drack vi en hel del öl innan vi kraschade i varsitt rum på kärlekshotellet (!) de bokat in oss på. Oktober var i sin gryning och dagen efter tog vi bussen till Busan, där tio dagar på världens roligaste filmfestival väntade.

Vi spolar fram bandet. Det är måndag, 12 december. Lasse har åkt hem till Sverige och Josh och jag jobbat vidare på vårt filmprojekt (som jag ju inte kan berätta om i den här bloggen). Plötsligt ringer min vän storyboard-killen och undrar om jag ska på premiären i kväll. "Vilken premiär?" undrar jag. "Perfect Game såklart!" svarar han och säger åt mig att befinna mig utanför biografen fyra timmar senare.

Ingen hade berättat för mig att den skulle äga rum redan nu, men på ett ögonblick hade en frostig måndagseftermiddag förvandlats till en hord potentiellt inkommande varmfronter.

I början av november, efter att filmen slutat spelats in, var det stor fest för alla medverkande. Där blev jag kompis med Cho Seung-woo, Koreas musikalstjärna nummer ett och även en mycket respekterad skådespelare. Han frågade om jag ville bli hans engelsklärare samt bjöd in mig och Lasse till premiären av sin nya musikal, Zorro (där han spelade titelrollen). Det var en grym upplevelse och efteråt hälsade vi på en svettig Seung-woo i hans loge. Sedan dess hade vi dock inte träffats.

Men då jag stod framför röda mattan (jag ville inte gå den eftersom inte Lasse var där) letade jag efter Seung-woo bland folkmassan. Dock utan resultat. Storyboard-killen sade att det var dags att gå in, så han, jag och en översättare/skådespelare (han var Rains – en av Asiens största stjärnor – tolk på USA-premiärerna av Ninja Assassin) tog plats inne i en av salongerna (eftersom det var en stor premiär visades filmen på flera salonger samtidigt). Precis innan filmen skulle börja gick huvudskådespelarna upp på rad på scenen. Först i ledet gick Cho Seung-woo, som fick syn på mig bland publiken. "Hi Dan!" sade han och vinkade. Plötsligt kände jag mig rätt så cool.

Det gjorde jag även fem minuter senare, då filmen börjat och jag och Lasse dök upp på duken. Tyckte ljudredigeringen var sådär (om jag får lov att skylla på det) och min röst lät ganska svag, men annars var jag rätt så nöjd med mina fem minuter i rampljuset. Regissören hade trots allt gjort underverk på klippbordet med det materialet... Dessutom stavade de mitt namn rätt i eftertexterna.

På festen lite senare (dit jag anlänt själv) får Seung-woo åter syn på mig. Han vinkar över mig till sitt bord och ber personen som sitter bredvid att flytta sig för att ge plats åt mig. Aningen full (festen hade pågått ett tag då jag kom dit) berättar han om sina åsikter om filmen, huset han håller på att bygga inne i sin nya lägenhet åt sin katt (en blandras vars svans såg tre gånger så lång ut som på en vanlig katt), samt lite skvaller om sin goda vän sedan sju år tillbaka, Lee Hyo-ri (Koreas mest berömda sångerska). Han säger att han kan introducera mig för henne, kanske då han bjuder hem mig till sig om ett par veckor. "Men tyvärr har hon redan pojkvän, haha."

Lite senare kommer regissören fram och berömmer mig för min insats (visserligen efter ett par flaskor soju), och huvudskådespelerskan gillar min frisyr. "Du ser ut som Beckham," säger hon och frågar sedan vad Sveriges knäppaste maträtt är. Precis då jag ska svara rycker någon tag i hennes arm och drar iväg henne till ett annat bord där tre-fyra oöppnade soju-flaskor väntar. En timme senare är festen slut och jag tar taxi hem till mitt rum, som inte ens har toalett.

---

Jag har på sistone varit ett återkommande ansikte även i tv-programmet Surprise, som ses av en ovanligt stor del av befolkningen för att vara den typen av program (dramatiserar historier och anekdoter från kända personers liv), kanske för att sändningstiden är optimal (för Korea) på söndagsförmiddagarna då familjen sitter samlad vid frukostbordet. Efter att ha gjort en cameo som Leonid Brechnev (på ryska!) fick jag veckan efter huvudrollen som en lömsk polischef i en Changeling-liknande historia. Har även spelat John Wayne och Richard Nixon. Ingen method acting direkt (regissörerna inte bara uppmuntrar till utan begär överspel) men vad spelar det för roll när folk på gatan tar fram penna och papper då man säger att man är med i showen...

Det är verkligen lustigt hur showbiz fungerar i det här landet.

Fotnot: Bilden ovan är från Perfect Game, och nedan syns ett foto av mig som Richard Nixon med Kennedy vid min sida. Och för att se ett klipp av mig som Brechnev, klicka på länken här under och börja kolla från 27:56.

http://www.feeling7.com/board/view.html?idx=7229&start=1&smode=&keyword=&scm=rdate&scv=desc

söndag 24 juli 2011

Japanminnen del 1: Fotbollsjakt i kabukicho – min första natt i Orienten

Bloggen har, som ni säkert märkt, legat på is ett tag. Till det finns flera anledningar, men för att fatta mig kort kan jag på grund av dessa (som alla har med film att göra) inte skriva om vad jag gör nu. Men för att väcka bloggen ur denna dvala tänkte jag med jämna mellanrum skriva om något Japanminne som gått bloggen miste, framför allt om min tid i Japan innan jag började skriva här. I Korea händer det väldigt mycket just nu som jag gärna berättar mer om, men det får bli vid ett senare tillfälle. Och det här är ju, när allt kommer omkring, en Japanblogg.


Lafcadio Hearn, grekirländskamerikanen som var den förste att kulturellt kartlägga Japan för västvärlden, skrev om sin fascination av färger, rörelse och estetik i sin "My first day in the Orient", publicerad i Glimpses of Unfamiliar Japan (1894). Allt runt omkring honom förförde då han sakta färdades i droska genom Yokohamas hamnkvarter upp mot Tokyo runt förra sekelskiftet. Och trots sina oerhört höga förväntningar på landet och dess kultur blev han allt annat än besviken.

Samma tanke slog mig då jag såg ner över staden från ett flygplansfönster den 18 juni 2004. I väntan på landning cirklade vi några extra varv runt staden på väg mot Naritas flygplats, och mitt hjärta bultade långsamt fortare. Äntligen är jag här, tänkte jag, men samtidigt slog rädslan mig för första gången på allvar. Rädslan att kanske ingenting skulle vara som jag trott. Att de två år som lett mig hit kanske rent utav grundlurat mig och murat in mig i en falsk illusion.

Sommaren 2002 satt jag på ett annat flygplan, den här gången med destination Oregon, USA, efter att i Sverige kanske genomlevt mitt bästa år någonsin, vuxit som person och full av upplevelser jag tidigare bara kunnat drömma om. Då hade jag ingen aning om att jag ett par veckor senare skulle falla i trans – omtumlad av en passion till Japan och dess kultur. Om hur det gick till kan jag skriva spaltmeter, men de hör hemma i ett annat inlägg. Men det var inte, som de flesta ofta tror när man spontant faller pladask för en utländsk kultur, en kvinna som var orsaken (även om jag var hemligt kär i JSOs – mitt universitets Japan Student Organization – ordförande Maki Kurobe). Det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan jag blev tillsammans med min första japanska flickvän, Ayaka.

När planet damp ned på en av Naritas landningsbanor cirka klockan 10 på förmiddagen den där mulna och oerhört luftfuktiga junidagen 2004 slog mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare. Äntligen var jag här, och nu skulle äventyret börja. Jag hade väntat i över två år på det här – att via mitt amerikanska universitet studera japanska en termin i Tokyo – och hade valt att åka ensam. De flesta andra åkte med samma plan som någon annan i programmet, men för mig skulle det liksom förstöra en del av äventyret. Min japanska var långt ifrån bra, men det spelade ingen roll. Jag hade en plan som skulle följas, och den var att bryta mig ut från gruppen så fort som möjligt.

Då jag rullade ut mitt bagage genom ankomstterminalens portar kände jag direkt att jag inte behövde vara rädd. Rädd för att bli besviken, alltså. Framför mig pågick ett liv och rörelse som fick mig att gapa, färger och estetik jag tidigare bara sett på bilder och DVD. Jag tog mig fram till en busshållplats, köpte biljett till Shinjuku och tog sedan lokaltåget västerut till förorten Senshu University låg i. Allt gick relativt smärtfritt, och då jag klivit av vid Mukogaokayuen-stationen och stod med en karta i handen kom det fram en tjej som frågade om jag var utbytesstudent och skulle till Kenshukan, korridorsbyggnaden där de flesta i mitt program bodde. Jag sade att det skulle jag och hon, som var på väg att ta ett tåg någonstans, tog i stället en av mina väskor och släpade den hela vägen till Kenshukan, en cirka 20 minuters promenad längs en kanal. Ovetande om hur kulturen fungerade tog jag fram några mynt och skulle betala henne, men hon skakade leende på huvudet, önskade lycka till och gick tillbaka till stationen. Själv gick jag in i Kenskukan, en ganska sliten grå byggnad med linoleumgolv och dålig luftkonditionering som skulle bli mitt hem i tio veckor framåt. Men för mig kunde det lika gärna vara ett lyxhotell; mina känslor och intryck var precis desamma.

Efter att ha packat upp och sträckt ut mig i madrassen – nederst i en dubbelsäng jag delade med en amerikan som hette Adam (han hade inte anlänt ännu) – kände jag att det var dags att utforska staden. Det var fredagskväll, men inte bara det – det var Sverige mot Italien i gruppspelet i Portugal-VM och det fanns inte en chans att jag skulle missa matchen. Ett par dagar tidigare hade jag sett Sverige förnedra Bulgarien med 5-0 i min kompis Masas lägenhet i Eugene, och som de spelade kändes det som att detta kunde bli ännu en magisk -4 sommar. (Det skulle det, men på andra sätt än på fotbollsplanen.)

Jag tog tåget tillbaka till Shinjuku och började min jakt efter en sportbar. Matchen skulle inte starta förrän 02 på natten, så jag hade ett par timmar på mig. Allt jag då visste om Shinjuku var att stadsdelen huserade världens folktätaste tågstation och ett av landets mest fruktade nattdistrikt, Kabukicho. Jag klev av tåget i den första och gick orädd mot det sistnämnda, tänkte att som utlänning behöver jag nog inte oroa mig för yakuza och kinesiska drogkarteller. För om någonstans skulle det säkert finnas en sportbar där, tänkte jag. Och i de Takashi Miike-filmer jag sett såg området faktiskt rätt så spännande ut.

Jag käkade en lätt middag och begav mig sedan in i Japans mest beryktade nöjesdistrikts labyrinter. Men så fort jag gått in var jag ute igen, tillbaka på en av Shinjukus huvudgator. Klockan tickade och jag gick in på ett McDonald’s och frågade om de kände till någon sportbar. Det gjorde de inte, så jag frågade hur man kommer in till hjärtat av Kabukicho. De tittade lite frågande på mig men pekade sedan mig i rätt riktning.

Väl inne började barerna och de blinkande neonskyltarna växa sig tätare på vardera sidan djungeln. Men inte en skymt av någon sportbar. Jag gick längre in i labyrinten, gatorna blev smalare och neonskyltarna mer och mer färgsprakande. Plötsligt möttes jag av en gestalt som dök upp rakt framför mig. Iklädd svart hatt, sliten rock, skäggstubb och ett par saknade framtänder (i alla fall inbillade jag mig det) pekade han upp mot en grå betongbyggnad och sade att en flicka väntar i ett rum där. Han frågade om jag ville ha henne, men jag skakade på huvudet och vände snabbt åt ett annat håll. Ett par solglasögonbeprydda män i läderjackor gick förbi, och jag undrade om jag valt rätt område att se matchen trots allt. Jag fortsatte min jakt, klockan passerade ett och jag var på väg att ge upp. Men då, på en sidogata ett par kvarter från Shinjuku stations södra ingång, såg jag en tavla utanför en träport med det japanska ordet för fotboll inristat med vit krita. Jag öppnade porten och gick nerför en gammal stentrappa. Och där, inte mycket större än 20 kvadratmeter, låg en liten bar och en projektorduk som visade matchen innan Sverige-Italien. En flintskallig bartender i 50-årsåldern stod bakom disken, och vid ett bord framför duken satt två tjejer i 27-årsåldern och drack öl.

Jag tittade på bartendern och frågade om de skulle visa Sveriges match. Han sneglade ned på min svenska matchtröja och sade:

- Vi skall precis till att stänga. Men om du nu är här för att se Sverige-matchen kanske jag kan hålla öppet i några timmar till.

Jag log, tackade honom, beställde in en öl och satte mig framför duken på bordet bredvid de två tjejerna. (Det tredje och sista bordet i baren upptogs av en halvsovande man i kostym.) De granskade mig noga och fnissade, sade något på japanska som jag inte förstod. Då en av dem gick på toaletten började den andra prata med mig. Hon frågade om jag hade flickvän, och jag svarade att det hade jag. Var är hon? I Mexiko och hälsar på en kompis, svarade jag. (Ayaka och jag träffades på mitt amerikanska universitet där hon hade varit utbytesstudent i ett år; hon åkte till Mexiko samtidigt som jag åkte till Tokyo men jag skulle möta henne på Narita-flygplatsen en vecka senare.) Är hon i Mexiko utan dig? frågade tjejen, som liksom Ayaka var från Saitama (en förort norr om Tokyo) och gav mig en klurig blick. En stund senare kom hennes kompis tillbaka från toaletten och jag hörde den andra säga till henne att min flickvän är i Mexiko på semester. Det tyckte de var jätteroligt tydligen och skrattade i någon minut innan de svenska och italienska spelarna klev ut på planen i den fuktiga Lissabon-natten.

Trots att baren en halvtimme tidigare precis skulle till att stänga satt alla kvar och såg matchen. Den halvsovande mannen vaknade till, märkbart intresserad av att en utlänning (som dessutom var svensk) traskat in i baren. De två Saitama-tjejerna stannade också kvar, en av dem (som gillade de svenska spelarna) höll på blågult medan den andra tyckte italienarna var sexigare och höll tummarna för dem.

Då sex minuter återstod gjorde Zlatan Ibrahimovic ett av de mest klassiska mål som någonsin gjorts i svensk fotbollshistoria, klacksparken som gick över alla och in bakom en helt ställd Buffon i det italienska målet. Det var en klackspark som skulle ge Zlatan sitt Italien-kontrakt och sedermera (nästan) föra Sverige till ett nytt succémästerskap. Jag ställde mig upp och skrek, den ena av tjejerna jublade också och den flintskallige bartendern sprang ut från bardisken och klappade mig på axeln. Det var ett helt magiskt ögonblick av en ännu mer magisk kväll.

En kvart senare var sändningen slut och de två tjejerna gick hem. Jag betalade för mina öl och gick själv ut i Tokyo-morgonen på väg mot Shinjuku station. Tog tåget tillbaka till Mukogaokayuen men väl i Kenshukan väntade ingen sömn. I stället ett placement test för att avgöra vilken språkklass vi skulle placeras i när kurserna började nästa vecka samt en hel del förundrade blickar. Åkte du till Kabukicho helt själv? frågade folk som förstummade. Jag ryckte på axlarna, köpte en kall mjölkkaffe och satte mig ned och skrev provet.

Efter att vi haft ett introduktionsmöte lagade jag spaghetti samt lärde känna de andra i byggnaden, bland annat min rumskamrat Adam. Han var från Nebraska och liksom de flesta i Japan för allra första gången. Lärde också känna byggnadens RA (resident assistants) samt Midori, en tidigare RA som i kväll skulle ta oss till Shibuya och en japansk nattklubb. Utan en minuts sömn bar det alltså av mot Shinjuku igen, och sedan Yamanote-linjen till Shibuya.

Det var lördag kväll och fullt ös, mycket flashigare här än i Shinjuku och fullpackat på klubben. Alla var på toppenhumör, men själv kände jag att någonsin liksom saknades. Dessutom hade jag ju inte sovit sedan jag kom hit. Efter en öl sökte jag mig till en sidodörr medan de andra rockade loss på dansgolvet. Den ledde till en brandtrappa på utsidan av byggnaden. Jag gick ned en våning och fann en liten plattform där jag lade mig ner och sov. Då jag vaknade var klockan fem på morgonen och Midori skakade om mig. Det var dags att åka hem. Alla hade haft en superkväll, men själv njöt jag mest av min sömn, brydde mig inte om vilka upplevelser och intryck jag säkert gått miste om. För jag visste att jag kvällen innan – min första natt i Orienten – skulle bli helt omöjlig att överträffa.

Fotnot: Då jag i förra veckan var på Puchon International Fantastic Film Festival här i Korea, dit min kortfilm Four Degrees of Jonas Rydell kvalificerat sig, såg jag vid ett av borden på invigningsceremonins efterfest ett ansikte som såg mycket välbekant ut. Det var en japansk tjej, och hon var chef för international relations på Yubari Fantastic Film Festival i Hokkaido. Vi satt i tio minuter och försökte klura ut var vi träffats tidigare, och slutligen utbrast hon: "Kenshukan?!" Det var Midori, som jag aldrig sett eller haft kontakt med sedan den där sommaren i Tokyo 2004. Ytterligare en cirkel var sluten och allt kopplades återigen samman.

torsdag 5 augusti 2010

En ny början

Internet är ett spännande fenomen. Ibland så berikande, ibland så oumbärligt, ibland så oförutsägbart. Man vet till exempel aldrig vem som läser ens blogg, eller vilka konsekvenser det kan få. Det är som en Little Brother, inget övervakande organ utan ett vi själva skapar för att göra oss själva bevakade, liksom.

Lagoon ligger på is, men vi har ett nytt mycket spännande projekt på gång. Egentligen inte särskilt nytt, då Josh haft idén under en lång tid och vi det senaste året i pauserna under utvecklingen av Lagoon finslipat den, byggt ett brett karaktärsgalleri samt svarat på frågor såsom universums härkomst.

Det bästa med det nya projektet – vars titel jag inte vill skriva här – är att det till skillnad från Lagoon är vi som sitter vid rodret. Inga fler giriga bossar eller producenter som leker gud innan ens castingen påbörjats. Allt som de gjorde fel kommer vi att göra rätt; på det sättet blev arbetet med Lagoon en nyttig läxa. Målet är att få projektet grönbelyst av ett stort produktionsbolag innan årets slut, ett mål jag inte tror är för optimistiskt satt.

Eftersom vi har en hel del möten inbokade, bland annat i Pusan International Film Festival i början av oktober och sedan i Tokyos filmfestival en vecka senare, kan jag inte skriva någonting om arbetsprocessen i den här bloggen. Ni som vill läsa om den får vänta till jag publicerar mina memoarer... eller i alla fall till inspelningen börjar och jag kan rapportera från den. Men nu är det business som gäller, fullt ut.

Jag kommer dock med jämna mellanrum att uppdatera bloggen, kanske med en spännande anekdot eller någon saftig äventyrsrätt som serverats mig i högsommarens luftfuktighet.

Till exempel det e-mail min vän Yoshi Higashi skickade om sin kortfilm Taka Kura’s Hyper Journey (där jag medverkar som skådespelare på japanska), som antagits till Fukuoka Independent Film Festival. Festivalen äger rum i början av september, då jag ändå tänkt resa dit. Nu åker jag i stället som gäst på festivalen och kanske (tillsammans med Yoshi) får min egen frågestund med publiken. Dessutom blir det spelrummet ytterligare en viktig anhalt i jakten på producenter och kontakter angående vårt stora filmprojekt.

Apropå festivaler avslutades för någon vecka sedan Puchon International Fantastic Film Festival i en förort till Seoul. Temat var fantastisk film och det bjöds på en hel del godsaker, bland annat Gaspar Noés helt fantastiska Enter the Void, där andra halvan av filmen utspelar sig i ett kittlande spökperspektiv. Färgskalan var magnifik (neonljus har aldrig varit vackrare) och narkosframkallande effekter blandades med revolutionerande kameravinklar. Har aldrig sett något liknande.

Solen gassar på genom mitt gardinsberövade fönster och den ensamma fläkten försöker förgäves trycka ned temperaturen till en anständig grad. Sommaren här är inte att leka med. Då passar det bra att fly upp till bergen, så högt man kan komma. Där finns förutom ren luft en ännu renare inspirationskälla. Och ingen Internetuppkoppling, så klart.

måndag 26 juli 2010

Bröllopschoklad



Ibland då jag tänker tillbaka på mina år på University of Oregon slår det mig vilka coola jobb mina kompisar lyckats få efter att ha avslutat sina studier där (framför allt då jag själv sökte ett hundratals jobb hemma i Sverige och kallades till totalt en intervju innan jag emigrerade till Japan...). Satoru, som spelade i mitt kompisfotbollslag, är sportjournalist på Kyodo News och reser runt på alla sumoturneringar samt täcker både den inhemska baseboll- samt fotbollsligan.

Haley, producenten av vår dokumentär When West Meets East – The Life and Legacy of Gertude Bass Warner jobbar på ett mediebolag i New York. De flesta av mina andra klasskamrater på journalistlinjen arbetar på diverse produktionsbolag och tv-stationer. Veronica från Ecuador jobbade ett tag på FNs kontor i Geneve och Thilo från Tyskland blev bankdirektör.

Och så Megumi, som jag träffade igen för första gången sedan 2003 då jag var i Tokyo förra månaden. Hon hade nämligen precis kommit hem från Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop! Megumi reste med ingen mindre än Japans kronprins Naruhito, då hon täcker kungliga affärer för ett flertal stora japanska dagstidningar. Det var hennes första besök i Sverige och hon var mycket imponerad av Stockholm. Mer av atmosfären än av maten, även om hon tog med en riktigt häftig present: specialproducerad choklad för bröllopet! Vet inte om eller när jag någonsin ska äta den, men lingon- och blåbärschoklad får liksom munnen att börja vattnas bara man läser namnet. Men kanske är det bättre att sälja på Ebay och betala hyran med.

Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om bröllopet. Jaha, tänkte jag då Megumi visade mig en specialutgåva av tidningen Metro som analyserade bröllopet minut för minut, de har gift sig nu.

Men så osvensk som jag ibland kan känna mig kvarstår faktumet att hälften av mitt hjärta - hur japansk, koreansk, eller amerikansk den andra hälften än blir - alltid att bestå av blågul mjölkchoklad.

tisdag 6 juli 2010

Tillbaka till landsbygden



Det är i mitten av april, sommarvärmen och den outhärdliga luftfuktigheten är långt ifrån kommen men ändå dryper mina kläder av svett. Jag tar det sista klivet uppför klippan och en utsikt svår att beskriva med ord breder ut sig framför mig. Jag befinner mig på en av Pukhansans oräkneliga bergstoppar i en nationalpark strax innanför Seouls statsgränser, där en berömd koreansk munk nådde insikt för tusentals år sedan.

Och jag tittar ut över vad som i dag är mitt hem.

Den 1 maj flyttade jag in i min kompis Travis lägenhet. Han är koreansk filmregissör och producerade 2003 filmen Yeokjeone sanda, med Joshs favoritskådespelerska Ha Ji-won i huvudrollen. Just nu håller Travis på att skriva ett eget projekt samtidigt som han undervisar film på ett av Seouls universitet. Jag träffade honom på en makgeolli-fest under Pusans filmfestival i höstas.

I lägenheten bor – eller bodde, snarare – även Sang-yong, en storyboard-tecknare som just nu jobbar på Ha Ji-wons senaste blockbuster om ett monster som härjar vid en oljerigg. Filmen är i inspelningsfasen och Sang-yong har bjudit in mig och Josh att beskåda arbetet. Sang-yong flyttade till Hongdae, stadsdelen jag valde att flytta ifrån för att fly ut i naturen.

Här, invid nationalparkens bergsfötter i samhället Gubapal, är luften renare och lugnet totalt. Ändå tar det bara drygt en halvtimme att åka in till staden samt lika långt åt andra hållet för att åka till jobbet i förorten Ilsan. Jag har eget rum med skrivbord och stor säng samt delar ett rymligt kök och ett gigantiskt vardagsrum – utrustat med mega-widescreen-TV, surroundanläggning samt en 300-filmer stor DVD-samling – med Travis och den nye hyresgästen. Det känns dock som att jag bor själv eftersom de sällan kommer hem innan 11 på kvällen, och jag har gjort det till en vana att på lediga kvällar laga till en matbit i köket, stoppa in en klassiker i DVD-spelaren och luta mig tillbaka i soffan och relaxa.

Och så är manuset äntligen klart. Vår nyversion av Lagoon som tog hela maj och halva juni att skriva. Endast ett par finputsningar återstår innan allt är klart, och regissören lämnas med en version bra mycket bättre än det hafsverk han betalade svindlande summor till två omeriterade australiska manusförfattare att skriva. Inte för att vi är särskilt meriterade heller, men vi (vågar jag säga) vet i alla fall vad vi sysslar med.

Svindlande summor kan man dock knappas säga finnas i min bankbok. Trots att manuset är klart är företaget i kris och lönerna fördröjda. Får jag 3000 kronor den här månaden får jag vara nöjd. Men jag har lärt mig att leva på en skör tråd och har gjort tekniken att bli bjuden på middag till en sport.

I dag ringde chefen och sade att vi återigen inte behövde gå till jobbet. Kylskåpet står tomt men inte magen, eftersom jag i skrivande stund gör mig i ordning att ta tunnelbanan in till stan, där jag är bjuden på middag.

Ett vara manusförfattare är ett ganska spännande yrke, trots allt.

måndag 17 maj 2010

Production Super Writer

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.

fredag 23 april 2010

Neondans i estetikmagins Hongdae

Midnatt. Tysta skuggor flyter genom ljummen asfalt, nattspöken på flykt från ett avspärrat mirakel. Ovanför trottoaren rött neonljus reflekterat i en frusen 30-årskrissjäl.

Jag är hemma, men bakom studentkorridorens olåsta glasdörrar ligger en värld jag inte trodde var möjlig. Ett estetiskt potpurri av trekantiga caféer, sjörövarskeppsrestauranger och turkiska röksalonger med flytande kanaler av kristallvatten mellan soffkuddshögarna.

På dagen en palett i regnbågens alla färger, street art och konstverk i varje gränd och husgavel. På natten ett festparadis, klubbar och barer som omfamnar varandra runt ett smörgåsbord av gatubröd och glittrande karaokerum.

Och så Norito, parken där uttråkade universitetstjejer sitter och väntar på att bli uppraggade av äventyrslystna fredagspoeter. Där gitarrhjältar komponerar verser till morgonsolens inträde och där brandmannen Jun säljer välblandade Gin and tonics för 20 kronor muggen.

På de överfulla bänkarna därunder döljer sig inristade hjärtan, studentkärlek förseglad med ett lås som snart knipsas upp av samhällets verklighetsportar.

En fredagspoet tittar upp från sitt block och lyssnar till ett tjejbands refräng om Tasty Love, medan ett par söndertrampade solglasögon speglar spruckna drömmar i vattenpölen bredvid.









måndag 12 april 2010

Omslagspojke och manushysteri



Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

måndag 5 april 2010

Konferensjackpot och koreansk TV-debut



Föreläsningssalen är knäpptyst. En flintskallig västerländsk man rör sig nervöst bakom talarstolen samtidigt som en koreansk översättare viskar någonting i hans öra. Plötsligt ställer sig fyra personer från publiken upp och lämnar rummet, tätt följda av ytterligare två. I mitten står en kostymprydd man, koreansk, och har gjort så de senaste fem minuterna då han totalsågat konferensens organisatörer samt föreläsningen som nyss hållits av en av våra medproducenter, från Austalien influgne Dale Duguid. Den senare böjer sig fram mot micken.

- Josh, vad är det som händer här egentligen? Du måste hjälpa mig, för jag känner mig ganska förolämpad ärligt talat...

Josh, vansinnig, reser sig upp från platsen längst bak i salen där han suttit med mig och Hamilton och vänder sig mot publiken, nästan skriker åt dem på koreanska:

- Är det ingen här som har en riktig fråga eller?

Han går fram till en organisatör och ber att få tyst på klagokillen, som åter börjat plädera. Organisatören stoppar Josh, menar att frågan ännu inte har ställts. Josh sätter sig ilsket ned samtidigt som mannen fortsätter att fråga varför inte schemat stämde, och varför han, professionell i specialeffektsyrket, tvingats resa hela vägen hit för att lyssna på ett tal i hans egen åsyn mest avsett för studenter och nybörjare. Ytterligare fyra personer reser sig upp och lämnar rummet innan Josh åter tar ord. Till slut lämnar mannen rummet, går med en ursinnig blick förbi mig och Hamilton längst bak. Jag ger mannen en ännu dödligare blick tillbaka och känner mig riktigt sugen att sträcka ut en fot och fälla krokben på honom. Men jag samlar mig vilket även Dale gör efter att Josh pratat med honom och ett ögonblick senare fortsätter frågestunden, nu med en ny översättare (den förre var bland de största skämt jag någonsin sett; då Dale hade sagt två meningar hade översättaren redan glömt den första, och i varannan mening visste han inte vad orden betydde – kan bara ana hur banal föreläsningen måste känts för de icke-engelskkunniga åhörarna).

Efter ett par timmar är allting glömt, och vi sitter i restaurangen ovanför kontoret för att fira Kintex-konferensens avslut samt 21 dagars sträckarbete utan vila. Dale reser hem nästa morgon, en dag efter John Lee (en annan av våra producenter som också föreläste på mässan). Vår film – Lagoon - har blivit officiell och ett finansieringsmöte har hållits vid sidan av konferensen där Dale, John och alla de andra deltog.

Resultatet: 18 miljoner dollar – kontraktet skrevs på i går.

Visserligen bara en investering och ingenting vi får tillgång till just nu, men likväl ett enormt steg framåt. Nu blir det mycket lättare att hitta seed money samt börja castingen.

Vi hade satt upp ett bås med posters som det nyanställda art-teamet designat samt delade ut flygblad till konferensens gäster. Dessa inkluderade ett tv-team som tittade förbi precis då alla andra, inklusive de australiska producenterna, inte var närvarande. Den som fick föra filmens talan blev således jag. Kameralampan slogs på, jag rättade till slipsen på kostymen jag äntligen fått tillfälle att bära och tog fram min bästa försäljarröst.

I kameralinsen framför mig speglades någonting vackert: en fyrarätters måltid med rödvin samt en glimrande sandstrand i sydöstra Australien.


Fotnot: Här är en länk till ett nyhetsinslag om konferensen. Yukhon, John och Dale kan skådas efter cirka 45 sekunder, medan jag själv blixtframträder efter 1:42. (Microsoft Silverlight behövs för att se - laddas ned gratis).


måndag 29 mars 2010

Jakten på den röda stämpeln



Klockan är halv två på natten en onsdag och jag väcks av ringsignalen från min mobiltelefon. Jag tycker mig inte känna igen namnet på displayen men svarar ändå. Rösten i andra änden pratar franska och jag förstår inte ett ord. Han byter till engelska.

- Daniel? You remember me? Japanese... together... we...

Jag har fortfarande ingen aning om vem det är. Hade precis somnat för att få ett par timmars sömn innan visumresan till Japan dagen därpå där jag på 24 timmar skulle bege mig från Seoul till den japanska ön Tsushima och tillbaka.

- Ehh ehh.. (engelska övergår åter till franska för en sekund, följt av japanska, koreanska och så engelska igen) Four months ago... oh, weeks, days? With Yann... and...

Yann! Om nu någonting måste väcka mig mitt i natten så skulle det sista jag önskade mig vara något som hade med honom att göra (fransmannen som hade filmpremiär för ett par veckor sedan och som vunnit den söta skådespelerskan Ji-yeons hjärta). Men det skulle bli värre.

- What are you doing right now?

Jag svarar att jag ligger och sover, att klockan är halv två på natten och att jag ska jobba tidigt nästa morgon. Jag undrar vad han vill.

- Well, I miss you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Någon jag inte vet vem det är berättar att han saknar mig. En snubbe dessutom. Som talar franska. Han berättar sedan att han vill bjuda in mig till sitt hem. Jag slänger på luren och sluter ögonen men kan inte somna om.

Ett par timmar senare ringer klockan och jag går till jobbet. Manuset har kommit från Australien men det är inte bra. Jag, Josh och Ham tillbringar det mesta av dagen till att prata om problemen och lösa dem. Klockan 9 åker jag hem, packar en ryggsäck och beger mig direkt till Seouls tågstation. Där väntar ett nattåg som ska ta mig till Busan.

Framme 04:15 och jag lägger mig på en bänk för att försöka sova innan färjan till Tsushima avgår 08:40. Men sovande alkisar ockuperar alla bänkar. Jag köper en kaffe och går ut i nattmörkret, hittar ett PC-rum och sitter där ett par timmar innan jag promenerar till färjeterminalen för avfärd till en japansk ö jag ännu inte besökt.

Ett par timmar senare är jag där, efter att inklämd mellan 400 koreanska pensionärer på något sätt överlevt båtresan. Jag flinar till då privatdetektiverna som väntat utanför visumspärrarna och stoppat mig blir glada då jag bott i "grannprefekturen" Saga (Tsushima tillhör Nagasakis prefektur, men ligger mycket närmare Korea än Japan). Åter hemma, men ändå så långt borta.

Jag går upp på ett berg och blickar ner mot staden, övervakad av en rödmålad helgedom. Jag lägger i 20 yen och ber en kort bön samtidigt som solen kort tittar fram bakom de mörka molnen. Jag har bara ett par timmar på mig att njuta av Japan denna gång och dessutom en viktig affär att avklara.

En halvmilslång promenad för mig över berg, genom tunnlar och körsbärsblommande träddalar till öns enda varuhus, där jag köper en månadsranson av japanska snacks och energidrycker. En Ebisu burköl blir det också att avnjuta på resan hem, efterlängtad då Koreas öl smakar som om någon pinkat i en Budweiser.

Men vädret vill annorlunda. En storm som sakta böljat upp sätter sina vassa klor i den lilla katamaranen, nästan helt tom på passagerare den här gången (pensionärerna hade nog läst väderleksrapporten). Jag skulle precis till att knäppa upp min Ebisu då den första vågen dundrade in i skrovet och liksom tippade båten som i en extremåktur på Liseberg. Kaptenen sade något på koreanska som jag inte förstod och innan båten utfört en ny McFlip hade jag redan slutit ögonen för att försöka behålla sushin jag tryckt i mig precis innan avfärd. Jag hade glömt bort att Tsushimasundet är platsen där termen kamikaze (Guds vind) myntades, då en tyfon slog ut hela mongolernas flotta när de var på väg att invadera Japan 1281.

Två timmar senare och jag har lyckats, till och med att slumra till. Ett ögonkast bakåt förkunnar att hälften av passagerarna ligger utslagna i sätena medan den andra hälften skrattar, knaprande på någon av snackpåsarna som flög ut ur shopen då stormen var som värst. Tillbaka i Korea och jag får stämpeln i mitt pass, den ack så åtråvärda.

Tre timmar senare är jag tillbaka i Seoul, exakt ett dygn efter att jag hoppat på nattåget till Busan. Det känns som tre. Kanske är det så man måste leva för att aldrig bli gammal, tänker jag innan jag går och lägger mig. Jag stänger av telefonen och somnar gott.

måndag 22 mars 2010

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

måndag 8 mars 2010

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.

torsdag 25 februari 2010

Sten, sax och påse (eller var det pinne och löv?)



Jag öppnar en papperstub med instantkaffe, häller upp det i min mugg och fyller den med varmvatten. Kaffet smakar skit, alldeles för svagt och för mycket socker. För mycket vatten också, men det är med flit så att kaffet ska räcka längre. Jag ställer ned koppen på mitt skrivbord och får syn på en kalender. Det är februari och nästa vecka fyller jag 29. Nästan ett halvår har gått sedan jag landsteg i Korea och i de ursprungliga födelsedagsplanerna föreställde jag mig själv på en surfingbräda i Guldkusten med en White Russian i handen.

Men allt går inte som man tänkt sig. I alla fall inte lika snabbt.

Fortfarande ingen lön sedan november, men jag hankar mig vidare på engelskaundervisning och gratismat tre gånger om dagen i korridoren där jag bor samt i restaurangen ovanför kontoret. Dessutom fick jag ett välkommet tillskott i veckan då Tokyo Notice Board bestämt sig för att publicera min artikel om förra årets nyårsfirande i Asiens största nattklubb. Kul!

En annan rolig nyhet är att jag på lördag gör debut i den koreanska tv- eller filmbranschen (vet inte vilken ännu...) som skådis. Jag ska tydligen spela en blond vandrare med ryggsäck. Låter lagom upphetsande, men alltid något samt en chans att knyta intressanta kontakter.

Skådespeleri var även temat förrförra helgen, då jag och Josh filmade vår kortfilm – som inte heller riktigt blev som vi tänkt oss. Med tre dagar kvar till inspelning och skådisar och utrustning redo bestämde vi oss för att skrota hela manuset och börja om på nytt. I stället för en utlänning som landar i Seoul och får lemmarna avhuggna av ett galet koreanskt par spelar jag en utlänning som landar i Seoul men egentligen är en sten, träffar en tjej som egentligen är ett löv (vilket inte hindrar henne från att knivmörda mig), och en galen vetenskapsman som egentligen är en pinne. Allt detta inramat av så kallad Thoughtography, konsten att projicera tankar i bild (något vetenskapsmannen uppfunnit en maskin för).

Vi är i redigeringsfasen nu och målet är Puchon International Fantastic Film Festival i sommar. Om originalitet och symboliskt djup värdesätts borde våra chanser att komma in i alla fall vara hyfsade....

Apropå filmfestivaler har jag klippt om min film Shades of Darkness och skickat in den till fyra festivaler i Sverige, Holland och Tyskland. Ska även skicka in den till Austin (Texas), Seattle, Japan och Sydkorea. Har inte särskilt stora förhoppningar men den som inte försöker lyckas aldrig. Dessutom vore det ju inte helt fel att få sin egen imdb (Internet Movie Database)-sida....

Men först på min önskelista står pengar, och det verkar som att den valutan äntligen är på väg nu i veckan eller nästa. Våra australiska producenter är hitbjudna till specialeffektskonferens här i Seoul i mars, dit även James Cameron och Peter Jackson beryktas komma. Förhoppningsvis blir det startskottet mot Guldkustens stränder, rullande filmkameror och lagomt shakade White Russians.

torsdag 24 december 2009

En filmmakares berg-och-dalbana

Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.

Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....

Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.

Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.

Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.

Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.

Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).

Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)

Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.

Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.

Det är ju trots allt julafton.

söndag 6 december 2009

Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll

Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.

Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.

Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.

Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.

En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.

-----

Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.

Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!

Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:

Se klippet här.

måndag 19 oktober 2009

På dansgolvet med Josh Hartnett och KimuTaku



- Tyvärr, men vi kan inte ge dig något presspass den här gången.

Jag stirrar med tomma ögon mot den bestämda damen som inte köpt min förklaring att redaktören på filmtidningen jag jobbar för glömt att registrera mig. Det som var så enkelt förra året. Kanske var det fler som försökte sig på samma rövare, men misslyckades? Hur som helst verkade det vara förhöjd säkerhet i år, men än hade jag inte gett upp hoppet.

- Okej, då ringer jag min redaktör. Jag kommer tillbaka...

Jag lämnar pressrummet och går ut i korridoren i det nybyggda varuhuset Centum City i östra Busan, världens största, där Josh sitter och väntar. En flashback från förra året ser oss utbyta leenden med mitt presspass dinglande runt halsen. I år en huvudskakning och utslående armar. Men jag har en plan.

- Du kanske kan ringa mig och låtsas vara min redaktör?

Vi tränar röster i fem minuter och Josh hittar en baston som kanske skulle funka. Sedan listar vi ut hur man ringer anonymt så att pressdamen inte ser att samtalet kommer från en koreansk mobil. Allt klart, jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till presscentret. Under tiden ringer Josh och jag lyfter luren, låtsas prata och lämnar sedan över telefonen:

- Hej. Jag har min redaktör på tråden nu...

Läppen började nästan blöda då jag bet den intensivt för att hålla mig för skratt då pressdamen smälte framför mig och bad så mycket om ursäkt till min "redaktör". Fem minuter senare fick jag mitt presspass som skulle ge mig inträde till femton gratisfester, fyra gratisfilmer om dagen (inklusive pressvisningar i hypermoderna fåtöljsalonger) samt gratis kaffe och mineralvatten i obegränsade mängder. Veckan var räddad.

Kanske låter det konstigt att vi måste göra saker som dessa som redan jobbar på ett filmbolag, och visst måste jag erkänna att man får lite dåligt samvete. Men samtidigt ligger vi risigt till ekonomiskt just nu (trots att vi spelar in en 30-miljoner-dollarsfilm ligger nästan alla pengar låsta till inspelningarna drar igång) och hade inte råd att registrera oss som producenter. Vi fick ta bussen i stället för tåget från Seoul och checkade in på ett sjaskigt pensionat för 80 kronor natten där jag och Josh delade säng, störda varje natt av vår rumsgranne som spydde konstant bakom den papperstunna väggen som separerade våra rum.

Har nog aldrig varit med om liknande till kontrast, då vi efter att ha slängt in våra saker i rummet gått på presskonferens för filmen I Come with the Rain med Josh Hartnett, Kimura Takuya (japansk popidol och sexsymbol) och Lee Byung-hun (koreansk megastjärna) i huvudrollerna. Hartnett var på plats och fick svara på obligatoriska frågor som vilken hans favoritmat i det koreanska köket var och vilken koreansk skådespelerska han helst skulle vilja spela mot...

Ett par timmar senare, efter att ha satt i oss en enorm middagsbuffé och ett par glas australiskt rött till det (självklart gratis), och att regissören gjort oss sällskap (han tog snabbtåget från Seoul) lyckades vi för andra året i rad komma in på skådespelarfesten (inte ens ett presspass räcker till det), återigen tack vare Josh som är en mästare på att spela cool och låtsas känna alla på festen. (Då folk kollar ID går han direkt fram och skakar hand med – och överraskar - någon vid ingången: "Men tjenare! Det är ju du ja..." och slinker smidigt in...)

Där fanns Kimura Takuya, KimuTaku även kallad, och freakdansade med en koreansk snubbe med glasögon jag såg på tv i ett humorprogram ett par dagar senare. Mina japanska vänner avundas nog bara av att jag stod på samma dansgolv som han, och de skulle nog inte tro mig om jag berättar att han senare även freakdansade med en 50-årig vit kvinna som nästan fick en hjärtattack... Jag växlade några ord med KimuTaku, berömde hans dansmoves. Han verkade rätt trevlig.

Där fanns Lee Byung-hun, Koreas just nu hetaste manliga skådis. Han var klädd i cool röd plyschkostym och kastade förföriska blickar åt de flesta kvinnorna i sin närhet, bland dem en koreansk-amerikansk agent från Texas som tidigare försökt ragga upp mig (i tron att jag var känd svensk skådis och polare med Josh Hartnett...). Jag såg dem byta nummer och log inombords. Agenten (som hade tre koreanska klienter) frågade vilket hotell jag bodde på men jag lyckades slingra mig. Själv bodde hon på Grand, 16:e våningen med havsutsikt...

Där fanns Josh Hartnett, som var mycket längre än jag trodde. Han såg lite vilsen ut bland alla asiater, men höll en skön stil. Josh gick fram till honom:

- Tjena, jag heter också Josh. Hur är läget?

Ungefär i den stilen fortsatte veckan, med minst tre fester om dagen och en hel del nya bekantskaper. Ska dricka öl i Tokyo med skådisen Takaki Uda, samt i Seoul till helgen med en koreansk regissör som just nu färdigställer sin första långfilm - samt snubblade på Kiyoshi Kurosawa på en lyxkryssning (tack igen, Josh) och gav honom mitt visitkort. Jag öste beröm över min favoritregissör (Cure, Pulse, Tokyo Sonata...) samtidigt som han verkade imponeras av mina japanskakunskaper. Jag och Josh berättade även om vårt framtida thriller-projekt i Fukushima, och den japanske skräckmästarregissören lät synnerligen intresserad.

Innan veckan var slut hann vi även få ett snack med Jon Landau, producenten bakom Titanic och till vintern kommande Avatar med James Cameron i regissörsstolen. Han visade klipp (i 3D) av den sistnämnda samt pratade om arbetet bakom filmen. Vi berättade att vi ska filma i samma studio i Australien som Cameron just nu befinner sig i som exekutiv producent till filmen Sanctum som också är en undervattens-3D-film. Vi som trodde att vi skulle vara de första att komma ut med en sådan...

Tillbaka i Seoul nu, mätt och belåten men med orolig kontorspolitik, outbetalda löner och dagliga schismer mellan regissören och finansiären som äger restaurangen ovanför vårt kontor, där vi äter gratislunch varje dag. Men sådan är vardagen i filmbranschen, där ingenting kan tas för givet. Därför måste man lära sig att leva varje dag fullt ut, utnyttja varje ögonblick medan det utnyttjas kan, shaka loss med japanska popidoler och skåla med Kiyoshi Kurosawa under världens vackraste bro – innan den rasar.

torsdag 8 oktober 2009

Agent Åsenlund på uppdrag i Korea

Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.

Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:

"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"

Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?

Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.

Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.

Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.

lördag 18 juli 2009

Huvudroller och kändisfester



Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.

Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.

Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...

För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:

"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."

En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...

Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.

Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.

Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.

måndag 6 juli 2009

Oväntat cafébesök

Jag arbetar sedan mitten av maj som cafévärd i den nostalgiskt kryddade stadsdelen Ebisu, geografisk granne men i utseende och stil milslångt ifrån trendmeckat Shibuya. En 50-talstrudilutt välkomnar alla som stiger av Yamanote-linjen vid Ebisus station (klassisk jingle för ölmärket med samma namn), medan traditionella izakaya (japanska pubar) och 70-talsdoftande kärlekshotell radar upp sig på de trånga, mysiga gatorna som omsvärmar den. Mitt i en sådan gränd ligger Com Inn, ett café för folk som över en kopp kaffe eller te vill fila på sin engelska.

Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.

Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.

I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."

Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.

Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.

Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.

Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:

"Har du sett Ju-on?"

"Ja, självklart."

"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"

"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."

"Han har även gjort en film som heter Marebito..."

Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.

Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.

Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.

Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.

Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.

måndag 22 juni 2009

Tommy Lee Jones och svettiga blixtnedslag



Regnsäsongen är här, solen har inte setts till på en vecka men ändå dryper kroppen av svett varje gång man kliver in och ut ur porten. Luftfuktigheten är hög, till och med här uppe på mitt lilla berg vars djungelliknande växtlighet möter min blick då jag för en sekund lyfter huvudet ovanför datorskärmen. Där ser jag även min telefon, som de senaste veckorna gått lika varm som temperaturen utanför och framkallat både svett, glädje och tårar.

I dag det sistnämnda, då en av mina talangagenturer gav mig beskedet att episoden om basketspelaren, där jag spelar huvudrollen, helt strukits från agendan och alltså inte kommer att visas. Surt, med tanke på att jag berättat för ett antal vänner och halva Saga (inklusive flera av mina gamla elever) att jag skulle vara med. Surt, för att jag faktiskt inbillar mig att jag gjorde ett bra jobb. Detsamma kan kanske inte sägas om mina ryska motskådespelerskor som varken kunde ett ord engelska eller någonsin satt sina fötter på en teaterscen.

Roligare nyheter förra veckan, då jag faktiskt var med i bild några sekunder i ett annat program som sur sambo till en kvinna vars dotter rövats bort, och en synsk man kallats in för att lösa fallet. Roligt också då jag bara ett par dagar efter den sändningen var med som "säkerhetsvakt" åt en av Japans för närvarande största idoler – modellen och skådespelerskan Misako Yasuda, under ett PR-event för convenience store-kedjan AM/PM. Tillsammans med Will Smith (förlåt) bar jag ut en stålväska full med pengar som utomjordingen (hon är faktiskt väldigt söt) Yasuda öppnade.

Min MIB-kollega är förresten etablerad actionskådespelare i Japan och finns med på Wikipidia: Han är dessutom manusförfattare och vi träffades över fika i Shinjuku i lördags och diskuterade framtida samarbeten. Kanske kan det leda till något häftigt; han vill i alla fall spela med i min film (om den någonsin blir av) om en spöksjö i norra Japan vars manus jag har i utvecklingsstadiet nu.

I fredags var jag på audition högst upp i ett höghus vid Tokyos hamn för det största av de så kallade rekonstruktionsdramerna, där jag provspelade för rollerna som en golfare som träffas av blixten och genomgår rehabilitering, hans vän som chockas och skriker efter hjälp, hans bror som bekymrad tar emot beskedet att spelaren kanske aldrig kommer att kunna gå igen, samt doktorn som ger honom det. I morgon kommer svaret.

Nyss ringde det igen. Jag fick inte ett annat jobb som legat och svajat länge. Men en minut senare kom ett nytt samtal som förkunnade att två nya möjligheter öppnats upp på söndag, bland annat en roll som assistent till en japansk affärsman. Öppnats upp har även himlen igen, och regnet vräker ned utanför fönstret medan telefonen därunder även den, liksom den sovande kvinnan i en tidig Kentlåt, väntar på att tömmas och fyllas igen.