En ny början

Internet är ett spännande fenomen. Ibland så berikande, ibland så oumbärligt, ibland så oförutsägbart. Man vet till exempel aldrig vem som läser ens blogg, eller vilka konsekvenser det kan få. Det är som en Little Brother, inget övervakande organ utan ett vi själva skapar för att göra oss själva bevakade, liksom.

Lagoon ligger på is, men vi har ett nytt mycket spännande projekt på gång. Egentligen inte särskilt nytt, då Josh haft idén under en lång tid och vi det senaste året i pauserna under utvecklingen av Lagoon finslipat den, byggt ett brett karaktärsgalleri samt svarat på frågor såsom universums härkomst.

Det bästa med det nya projektet – vars titel jag inte vill skriva här – är att det till skillnad från Lagoon är vi som sitter vid rodret. Inga fler giriga bossar eller producenter som leker gud innan ens castingen påbörjats. Allt som de gjorde fel kommer vi att göra rätt; på det sättet blev arbetet med Lagoon en nyttig läxa. Målet är att få projektet grönbelyst av ett stort produktionsbolag innan årets slut, ett mål jag inte tror är för optimistiskt satt.

Eftersom vi har en hel del möten inbokade, bland annat i Pusan International Film Festival i början av oktober och sedan i Tokyos filmfestival en vecka senare, kan jag inte skriva någonting om arbetsprocessen i den här bloggen. Ni som vill läsa om den får vänta till jag publicerar mina memoarer... eller i alla fall till inspelningen börjar och jag kan rapportera från den. Men nu är det business som gäller, fullt ut.

Jag kommer dock med jämna mellanrum att uppdatera bloggen, kanske med en spännande anekdot eller någon saftig äventyrsrätt som serverats mig i högsommarens luftfuktighet.

Till exempel det e-mail min vän Yoshi Higashi skickade om sin kortfilm Taka Kura’s Hyper Journey (där jag medverkar som skådespelare på japanska), som antagits till Fukuoka Independent Film Festival. Festivalen äger rum i början av september, då jag ändå tänkt resa dit. Nu åker jag i stället som gäst på festivalen och kanske (tillsammans med Yoshi) får min egen frågestund med publiken. Dessutom blir det spelrummet ytterligare en viktig anhalt i jakten på producenter och kontakter angående vårt stora filmprojekt.

Apropå festivaler avslutades för någon vecka sedan Puchon International Fantastic Film Festival i en förort till Seoul. Temat var fantastisk film och det bjöds på en hel del godsaker, bland annat Gaspar Noés helt fantastiska Enter the Void, där andra halvan av filmen utspelar sig i ett kittlande spökperspektiv. Färgskalan var magnifik (neonljus har aldrig varit vackrare) och narkosframkallande effekter blandades med revolutionerande kameravinklar. Har aldrig sett något liknande.

Solen gassar på genom mitt gardinsberövade fönster och den ensamma fläkten försöker förgäves trycka ned temperaturen till en anständig grad. Sommaren här är inte att leka med. Då passar det bra att fly upp till bergen, så högt man kan komma. Där finns förutom ren luft en ännu renare inspirationskälla. Och ingen Internetuppkoppling, så klart.

Tillbaka till landsbygden

Det är i mitten av april, sommarvärmen och den outhärdliga luftfuktigheten är långt ifrån kommen men ändå dryper mina kläder av svett. Jag tar det sista klivet uppför klippan och en utsikt svår att beskriva med ord breder ut sig framför mig. Jag befinner mig på en av Pukhansans oräkneliga bergstoppar i en nationalpark strax innanför Seouls statsgränser, där en berömd koreansk munk nådde insikt för tusentals år sedan.

Och jag tittar ut över vad som i dag är mitt hem.

Den 1 maj flyttade jag in i min kompis Travis lägenhet. Han är koreansk filmregissör och producerade 2003 filmen Yeokjeone sanda, med Joshs favoritskådespelerska Ha Ji-won i huvudrollen. Just nu håller Travis på att skriva ett eget projekt samtidigt som han undervisar film på ett av Seouls universitet. Jag träffade honom på en makgeolli-fest under Pusans filmfestival i höstas.

I lägenheten bor – eller bodde, snarare – även Sang-yong, en storyboard-tecknare som just nu jobbar på Ha Ji-wons senaste blockbuster om ett monster som härjar vid en oljerigg. Filmen är i inspelningsfasen och Sang-yong har bjudit in mig och Josh att beskåda arbetet. Sang-yong flyttade till Hongdae, stadsdelen jag valde att flytta ifrån för att fly ut i naturen.

Här, invid nationalparkens bergsfötter i samhället Gubapal, är luften renare och lugnet totalt. Ändå tar det bara drygt en halvtimme att åka in till staden samt lika långt åt andra hållet för att åka till jobbet i förorten Ilsan. Jag har eget rum med skrivbord och stor säng samt delar ett rymligt kök och ett gigantiskt vardagsrum – utrustat med mega-widescreen-TV, surroundanläggning samt en 300-filmer stor DVD-samling – med Travis och den nye hyresgästen. Det känns dock som att jag bor själv eftersom de sällan kommer hem innan 11 på kvällen, och jag har gjort det till en vana att på lediga kvällar laga till en matbit i köket, stoppa in en klassiker i DVD-spelaren och luta mig tillbaka i soffan och relaxa.

Och så är manuset äntligen klart. Vår nyversion av Lagoon som tog hela maj och halva juni att skriva. Endast ett par finputsningar återstår innan allt är klart, och regissören lämnas med en version bra mycket bättre än det hafsverk han betalade svindlande summor till två omeriterade australiska manusförfattare att skriva. Inte för att vi är särskilt meriterade heller, men vi (vågar jag säga) vet i alla fall vad vi sysslar med.

Svindlande summor kan man dock knappas säga finnas i min bankbok. Trots att manuset är klart är företaget i kris och lönerna fördröjda. Får jag 3000 kronor den här månaden får jag vara nöjd. Men jag har lärt mig att leva på en skör tråd och har gjort tekniken att bli bjuden på middag till en sport.

I dag ringde chefen och sade att vi återigen inte behövde gå till jobbet. Kylskåpet står tomt men inte magen, eftersom jag i skrivande stund gör mig i ordning att ta tunnelbanan in till stan, där jag är bjuden på middag.

Ett vara manusförfattare är ett ganska spännande yrke, trots allt.

Production Super Writer

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.

Omslagspojke och manushysteri

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

Konferensjackpot och koreansk TV-debut

Föreläsningssalen är knäpptyst. En flintskallig västerländsk man rör sig nervöst bakom talarstolen samtidigt som en koreansk översättare viskar någonting i hans öra. Plötsligt ställer sig fyra personer från publiken upp och lämnar rummet, tätt följda av ytterligare två. I mitten står en kostymprydd man, koreansk, och har gjort så de senaste fem minuterna då han totalsågat konferensens organisatörer samt föreläsningen som nyss hållits av en av våra medproducenter, från Austalien influgne Dale Duguid. Den senare böjer sig fram mot micken.

- Josh, vad är det som händer här egentligen? Du måste hjälpa mig, för jag känner mig ganska förolämpad ärligt talat...

Josh, vansinnig, reser sig upp från platsen längst bak i salen där han suttit med mig och Hamilton och vänder sig mot publiken, nästan skriker åt dem på koreanska:

- Är det ingen här som har en riktig fråga eller?

Han går fram till en organisatör och ber att få tyst på klagokillen, som åter börjat plädera. Organisatören stoppar Josh, menar att frågan ännu inte har ställts. Josh sätter sig ilsket ned samtidigt som mannen fortsätter att fråga varför inte schemat stämde, och varför han, professionell i specialeffektsyrket, tvingats resa hela vägen hit för att lyssna på ett tal i hans egen åsyn mest avsett för studenter och nybörjare. Ytterligare fyra personer reser sig upp och lämnar rummet innan Josh åter tar ord. Till slut lämnar mannen rummet, går med en ursinnig blick förbi mig och Hamilton längst bak. Jag ger mannen en ännu dödligare blick tillbaka och känner mig riktigt sugen att sträcka ut en fot och fälla krokben på honom. Men jag samlar mig vilket även Dale gör efter att Josh pratat med honom och ett ögonblick senare fortsätter frågestunden, nu med en ny översättare (den förre var bland de största skämt jag någonsin sett; då Dale hade sagt två meningar hade översättaren redan glömt den första, och i varannan mening visste han inte vad orden betydde – kan bara ana hur banal föreläsningen måste känts för de icke-engelskkunniga åhörarna).

Efter ett par timmar är allting glömt, och vi sitter i restaurangen ovanför kontoret för att fira Kintex-konferensens avslut samt 21 dagars sträckarbete utan vila. Dale reser hem nästa morgon, en dag efter John Lee (en annan av våra producenter som också föreläste på mässan). Vår film – Lagoon - har blivit officiell och ett finansieringsmöte har hållits vid sidan av konferensen där Dale, John och alla de andra deltog.

Resultatet: 18 miljoner dollar – kontraktet skrevs på i går.

Visserligen bara en investering och ingenting vi får tillgång till just nu, men likväl ett enormt steg framåt. Nu blir det mycket lättare att hitta seed money samt börja castingen.

Vi hade satt upp ett bås med posters som det nyanställda art-teamet designat samt delade ut flygblad till konferensens gäster. Dessa inkluderade ett tv-team som tittade förbi precis då alla andra, inklusive de australiska producenterna, inte var närvarande. Den som fick föra filmens talan blev således jag. Kameralampan slogs på, jag rättade till slipsen på kostymen jag äntligen fått tillfälle att bära och tog fram min bästa försäljarröst.

I kameralinsen framför mig speglades någonting vackert: en fyrarätters måltid med rödvin samt en glimrande sandstrand i sydöstra Australien.


Fotnot: Här är en länk till ett nyhetsinslag om konferensen. Yukhon, John och Dale kan skådas efter cirka 45 sekunder, medan jag själv blixtframträder efter 1:42. (Microsoft Silverlight behövs för att se - laddas ned gratis).