Visar inlägg med etikett Fukushima. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fukushima. Visa alla inlägg

måndag 12 april 2010

Omslagspojke och manushysteri



Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

lördag 18 juli 2009

Huvudroller och kändisfester



Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.

Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.

Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...

För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:

"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."

En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...

Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.

Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.

Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.

torsdag 16 april 2009

Location scouting i Fukushimas ödemarker

"Sukagawa? Vad ska du göra där??"

Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.

"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.

Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).

Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.

Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.

Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.

"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."

Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.

Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."

Filmbranschen i ett nötskal.