Production Super Writer

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.

Omslagspojke och manushysteri

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.