Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.
Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....
Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.
Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.
Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.
Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.
Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).
Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)
Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.
Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.
Det är ju trots allt julafton.
torsdag 24 december 2009
söndag 6 december 2009
Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll
Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.
Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.
Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.
Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.
En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.
-----
Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.
Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!
Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:
Se klippet här.
Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.
Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.
Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.
En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.
-----
Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.
Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!
Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:
Se klippet här.
måndag 19 oktober 2009
På dansgolvet med Josh Hartnett och KimuTaku
- Tyvärr, men vi kan inte ge dig något presspass den här gången.
Jag stirrar med tomma ögon mot den bestämda damen som inte köpt min förklaring att redaktören på filmtidningen jag jobbar för glömt att registrera mig. Det som var så enkelt förra året. Kanske var det fler som försökte sig på samma rövare, men misslyckades? Hur som helst verkade det vara förhöjd säkerhet i år, men än hade jag inte gett upp hoppet.
- Okej, då ringer jag min redaktör. Jag kommer tillbaka...
Jag lämnar pressrummet och går ut i korridoren i det nybyggda varuhuset Centum City i östra Busan, världens största, där Josh sitter och väntar. En flashback från förra året ser oss utbyta leenden med mitt presspass dinglande runt halsen. I år en huvudskakning och utslående armar. Men jag har en plan.
- Du kanske kan ringa mig och låtsas vara min redaktör?
Vi tränar röster i fem minuter och Josh hittar en baston som kanske skulle funka. Sedan listar vi ut hur man ringer anonymt så att pressdamen inte ser att samtalet kommer från en koreansk mobil. Allt klart, jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till presscentret. Under tiden ringer Josh och jag lyfter luren, låtsas prata och lämnar sedan över telefonen:
- Hej. Jag har min redaktör på tråden nu...
Läppen började nästan blöda då jag bet den intensivt för att hålla mig för skratt då pressdamen smälte framför mig och bad så mycket om ursäkt till min "redaktör". Fem minuter senare fick jag mitt presspass som skulle ge mig inträde till femton gratisfester, fyra gratisfilmer om dagen (inklusive pressvisningar i hypermoderna fåtöljsalonger) samt gratis kaffe och mineralvatten i obegränsade mängder. Veckan var räddad.
Kanske låter det konstigt att vi måste göra saker som dessa som redan jobbar på ett filmbolag, och visst måste jag erkänna att man får lite dåligt samvete. Men samtidigt ligger vi risigt till ekonomiskt just nu (trots att vi spelar in en 30-miljoner-dollarsfilm ligger nästan alla pengar låsta till inspelningarna drar igång) och hade inte råd att registrera oss som producenter. Vi fick ta bussen i stället för tåget från Seoul och checkade in på ett sjaskigt pensionat för 80 kronor natten där jag och Josh delade säng, störda varje natt av vår rumsgranne som spydde konstant bakom den papperstunna väggen som separerade våra rum.
Har nog aldrig varit med om liknande till kontrast, då vi efter att ha slängt in våra saker i rummet gått på presskonferens för filmen I Come with the Rain med Josh Hartnett, Kimura Takuya (japansk popidol och sexsymbol) och Lee Byung-hun (koreansk megastjärna) i huvudrollerna. Hartnett var på plats och fick svara på obligatoriska frågor som vilken hans favoritmat i det koreanska köket var och vilken koreansk skådespelerska han helst skulle vilja spela mot...
Ett par timmar senare, efter att ha satt i oss en enorm middagsbuffé och ett par glas australiskt rött till det (självklart gratis), och att regissören gjort oss sällskap (han tog snabbtåget från Seoul) lyckades vi för andra året i rad komma in på skådespelarfesten (inte ens ett presspass räcker till det), återigen tack vare Josh som är en mästare på att spela cool och låtsas känna alla på festen. (Då folk kollar ID går han direkt fram och skakar hand med – och överraskar - någon vid ingången: "Men tjenare! Det är ju du ja..." och slinker smidigt in...)
Där fanns Kimura Takuya, KimuTaku även kallad, och freakdansade med en koreansk snubbe med glasögon jag såg på tv i ett humorprogram ett par dagar senare. Mina japanska vänner avundas nog bara av att jag stod på samma dansgolv som han, och de skulle nog inte tro mig om jag berättar att han senare även freakdansade med en 50-årig vit kvinna som nästan fick en hjärtattack... Jag växlade några ord med KimuTaku, berömde hans dansmoves. Han verkade rätt trevlig.
Där fanns Lee Byung-hun, Koreas just nu hetaste manliga skådis. Han var klädd i cool röd plyschkostym och kastade förföriska blickar åt de flesta kvinnorna i sin närhet, bland dem en koreansk-amerikansk agent från Texas som tidigare försökt ragga upp mig (i tron att jag var känd svensk skådis och polare med Josh Hartnett...). Jag såg dem byta nummer och log inombords. Agenten (som hade tre koreanska klienter) frågade vilket hotell jag bodde på men jag lyckades slingra mig. Själv bodde hon på Grand, 16:e våningen med havsutsikt...
Där fanns Josh Hartnett, som var mycket längre än jag trodde. Han såg lite vilsen ut bland alla asiater, men höll en skön stil. Josh gick fram till honom:
- Tjena, jag heter också Josh. Hur är läget?
Ungefär i den stilen fortsatte veckan, med minst tre fester om dagen och en hel del nya bekantskaper. Ska dricka öl i Tokyo med skådisen Takaki Uda, samt i Seoul till helgen med en koreansk regissör som just nu färdigställer sin första långfilm - samt snubblade på Kiyoshi Kurosawa på en lyxkryssning (tack igen, Josh) och gav honom mitt visitkort. Jag öste beröm över min favoritregissör (Cure, Pulse, Tokyo Sonata...) samtidigt som han verkade imponeras av mina japanskakunskaper. Jag och Josh berättade även om vårt framtida thriller-projekt i Fukushima, och den japanske skräckmästarregissören lät synnerligen intresserad.
Innan veckan var slut hann vi även få ett snack med Jon Landau, producenten bakom Titanic och till vintern kommande Avatar med James Cameron i regissörsstolen. Han visade klipp (i 3D) av den sistnämnda samt pratade om arbetet bakom filmen. Vi berättade att vi ska filma i samma studio i Australien som Cameron just nu befinner sig i som exekutiv producent till filmen Sanctum som också är en undervattens-3D-film. Vi som trodde att vi skulle vara de första att komma ut med en sådan...
Tillbaka i Seoul nu, mätt och belåten men med orolig kontorspolitik, outbetalda löner och dagliga schismer mellan regissören och finansiären som äger restaurangen ovanför vårt kontor, där vi äter gratislunch varje dag. Men sådan är vardagen i filmbranschen, där ingenting kan tas för givet. Därför måste man lära sig att leva varje dag fullt ut, utnyttja varje ögonblick medan det utnyttjas kan, shaka loss med japanska popidoler och skåla med Kiyoshi Kurosawa under världens vackraste bro – innan den rasar.
torsdag 8 oktober 2009
Agent Åsenlund på uppdrag i Korea
Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.
Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:
"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"
Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?
Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.
Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.
Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.
Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:
"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"
Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?
Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.
Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.
Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.
lördag 18 juli 2009
Huvudroller och kändisfester
Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.
Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.
Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...
För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:
"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."
En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...
Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.
Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.
Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.
måndag 6 juli 2009
Oväntat cafébesök
Jag arbetar sedan mitten av maj som cafévärd i den nostalgiskt kryddade stadsdelen Ebisu, geografisk granne men i utseende och stil milslångt ifrån trendmeckat Shibuya. En 50-talstrudilutt välkomnar alla som stiger av Yamanote-linjen vid Ebisus station (klassisk jingle för ölmärket med samma namn), medan traditionella izakaya (japanska pubar) och 70-talsdoftande kärlekshotell radar upp sig på de trånga, mysiga gatorna som omsvärmar den. Mitt i en sådan gränd ligger Com Inn, ett café för folk som över en kopp kaffe eller te vill fila på sin engelska.
Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.
Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.
I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."
Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.
Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.
Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.
Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:
"Har du sett Ju-on?"
"Ja, självklart."
"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"
"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."
"Han har även gjort en film som heter Marebito..."
Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.
Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.
Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.
Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.
Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.
Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.
Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.
I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."
Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.
Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.
Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.
Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:
"Har du sett Ju-on?"
"Ja, självklart."
"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"
"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."
"Han har även gjort en film som heter Marebito..."
Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.
Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.
Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.
Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.
Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.
måndag 22 juni 2009
Tommy Lee Jones och svettiga blixtnedslag
Regnsäsongen är här, solen har inte setts till på en vecka men ändå dryper kroppen av svett varje gång man kliver in och ut ur porten. Luftfuktigheten är hög, till och med här uppe på mitt lilla berg vars djungelliknande växtlighet möter min blick då jag för en sekund lyfter huvudet ovanför datorskärmen. Där ser jag även min telefon, som de senaste veckorna gått lika varm som temperaturen utanför och framkallat både svett, glädje och tårar.
I dag det sistnämnda, då en av mina talangagenturer gav mig beskedet att episoden om basketspelaren, där jag spelar huvudrollen, helt strukits från agendan och alltså inte kommer att visas. Surt, med tanke på att jag berättat för ett antal vänner och halva Saga (inklusive flera av mina gamla elever) att jag skulle vara med. Surt, för att jag faktiskt inbillar mig att jag gjorde ett bra jobb. Detsamma kan kanske inte sägas om mina ryska motskådespelerskor som varken kunde ett ord engelska eller någonsin satt sina fötter på en teaterscen.
Roligare nyheter förra veckan, då jag faktiskt var med i bild några sekunder i ett annat program som sur sambo till en kvinna vars dotter rövats bort, och en synsk man kallats in för att lösa fallet. Roligt också då jag bara ett par dagar efter den sändningen var med som "säkerhetsvakt" åt en av Japans för närvarande största idoler – modellen och skådespelerskan Misako Yasuda, under ett PR-event för convenience store-kedjan AM/PM. Tillsammans med Will Smith (förlåt) bar jag ut en stålväska full med pengar som utomjordingen (hon är faktiskt väldigt söt) Yasuda öppnade.
Min MIB-kollega är förresten etablerad actionskådespelare i Japan och finns med på Wikipidia: Han är dessutom manusförfattare och vi träffades över fika i Shinjuku i lördags och diskuterade framtida samarbeten. Kanske kan det leda till något häftigt; han vill i alla fall spela med i min film (om den någonsin blir av) om en spöksjö i norra Japan vars manus jag har i utvecklingsstadiet nu.
I fredags var jag på audition högst upp i ett höghus vid Tokyos hamn för det största av de så kallade rekonstruktionsdramerna, där jag provspelade för rollerna som en golfare som träffas av blixten och genomgår rehabilitering, hans vän som chockas och skriker efter hjälp, hans bror som bekymrad tar emot beskedet att spelaren kanske aldrig kommer att kunna gå igen, samt doktorn som ger honom det. I morgon kommer svaret.
Nyss ringde det igen. Jag fick inte ett annat jobb som legat och svajat länge. Men en minut senare kom ett nytt samtal som förkunnade att två nya möjligheter öppnats upp på söndag, bland annat en roll som assistent till en japansk affärsman. Öppnats upp har även himlen igen, och regnet vräker ned utanför fönstret medan telefonen därunder även den, liksom den sovande kvinnan i en tidig Kentlåt, väntar på att tömmas och fyllas igen.
fredag 5 juni 2009
Känd från TV
Svetten rinner sakta nedför pannan då jag i skymningen raskt traskar genom Tokyos gator mot tv-kanalen Tokyo MXs studio – dels för att luftfuktigheten börjat stiga i väntan på regnsäsongen men mest för att jag är två timmar ifrån mitt första framträdande i japansk tv. Live, dessutom.
En timme och femtio minuter senare placeras ett glas iste med mitt namn klistrat på en lapp framför mig. Jag tar en klunk och tittar åt vänster, där en ung rysk kvinna med ett likadant glas sitter. Hon klappar mig på ryggen och säger att det här kommer att gå bra; själv har hon gjort ett trettiotal program samt bott i Japan i nio år. Det är för övrigt 13 år kortare än halv-japanen från Ghana som sitter bredvid henne och ser förbannat cool ut.
Jag fick ett samtal från en av de nio agenturer jag är registrerad hos och erbjöds komma till tv-stationen för en intervju. Den genomfördes helt på japanska och jag tyckte jag gjorde helt ok ifrån mig. Tydligen så eftersom agenturen tre dagar senare ringde och sade att tv-kanalen ville ha med mig i nästa veckas program. Temat är mat och jag ska prata om svensk matkultur, berätta om hur min egen matvecka ser ut samt introducera Janssons frestelse (en rätt vars enda frestelse enligt undertecknad är att slänga i slasken) för de japanska tittarna – allt i direktsändning. Lite vet jag dock att jag även måste kommentera japanska nyheter samt svara på varför Sverige inte har kill- och tjejtoaletter i skolorna samt varför svenska porrtidningar inte använder mosaik...
Allt har dock hintats på mötet och en del gåtts igenom på den snabba repetitionen som precis avslutats innan istet ställts fram. Jag har druckit upp halva mitt glas innan den ryska tjejen återigen vänder sig mot mig och frågar: "Hur mår du egentligen?" Jag hinner inte svara förrän ett par lampor släcks ned, andra tänds och en studioassistent utropar:
5-4-3-2-1...
Under den närmaste timmen lyckas jag kväva tvångstankar om att spy i direktsändning, svara på frågor om svininfluensan samt varför svenska universitet inte sätter GPS-sändare på sina studenter, berätta att svenska mäns medellängd är 195 centimeter samt att surströmming är vårt mest effektiva krigsvapen. Allt på japanska, dessutom. Jag får även lukta på fisken för första gången i mitt liv, se de andra gästerna frossa i sig den samt Janssons som nyss ställts fram efter att jag läst en skylt helt galet som hölls upp framför kameran (den stod i svåra kinesiska tecken). Jag hinner även svara på frågan om vad "free sex" betyder, ett ord som alla medelålders japaner förknippar med Sverige.
Då inspelningen är klar pustar jag ut, undrar hur mycket jag gjort bort mig men njuter ändå av adrenalinkänslan som inte får mig i säng innan klockan fyra på morgonen. Det gick nog helt okey trots allt, inbillar jag mig samtidigt som en viss mersmak sköljer över mig.
Nästa dag spelar jag in en reklamfilm där jag inte är med i bild för en sekund men ändå får betalt. Sedan ringer en annan agentur och säger att jag inte får provspela för rollen som fotbollsmålvakt i en annan reklamfilm, vilken de först tyckte att jag var som klippt och skuren för. Samtidigt går jag även miste om jobbet som skådespelare i en rekreation av en fransk historisk händelse på en rikstäckande kanal. Jag börjar ge upp hoppet om att mina gamla elever i Saga ska se mig på TV, vilket är halva anledningen till att jag över huvud taget gett mig in i det här (Tv-programmet sändes bara i Tokyo-området.)
Det tar några dagar men sedan går telefonen het. Jag får en roll som skadad basketspelare i ett annat rekonstruktionsdrama samt en annan roll som pojkvän till en kvinna vars dotter försvunnit och en synsk man anlitats för att hitta henne. Inspelningen för basketrollen (som skedde i en stor villa med frukostscener, doktorsscener samt den kanske svåraste av alla då jag skulle resa mig upp efter att ha läst en bok och bryter ryggen) pågick till klockan halv två på natten och var det värsta kaos jag sett på en inspelningsplats. Jag fick inte reda på något av storyn innan, gavs instruktioner scen för sen vad som skulle göras och hade inget vidare samarbete med regissören, som ville att min fru i dramat skulle spela chockad och skrika ”What?!?” (i stället för att bli lättad och glad) då det visar sig att jag kommer att kunna gå igen... ("Så gör man där borta i Amerika..." enligt regissören) Tilläggas bör att min ryska motspelerska inte kunde ett ord engelska och att vi förmodligen båda två kommer att dubbas till japanska, även om mitt ansikte förmodligen inte kommer att suddas ut (de var visst nöjda med min insats)...
På tisdag visas det ena programmet, nästa tisdag det andra. Båda är populära och drar stor publik i hela landet. Gäster i studion kommenterar situationer/historier som dramatiserats av oss utländska amatörskådisar. Förmodligen kommer de att skratta åt mig. Förmodligen kommer jag att skratta åt mig själv, om jag ens vågar titta. Men inget av detta spelar någon roll så länge någon nere i Saga, som jag i ett tidigare inlägg skrivit, slår på TV:n och utbrister:
”Titta, det är ju Daniel-sensei!”
måndag 18 maj 2009
Äventyr i krigszonen Roppongi
Det är ett ganska enkelt konstaterande: Roppongi är inte som det en gång varit. 2004, då jag för första gången satte min fot där som färsk utbytesstudent, minns jag stadsdelen som den livligaste i världen en tisdagsnatt klockan tre. Till och med Shinjuku station i rusningstrafik hade svårt att konkurrera. Nu, fem år senare, och inte ens en lördagskväll lockar fler flanörer än nattåget till Kamakura.
Vad som dock är sig likt är de afrikanska män som står uppställda längs huvudgatan och pepprar ut ammunition både i form av hårda handflator (med ryggen som måltavla) och konstant pläderande om hur bra deras klubb är och varför man måste gå in dit (de följer efter en antingen till att man gått in på deras ställe eller en ny handflata tagit över), samt de kinesiska massageflickorna vars nypor kräver dubbla lager tröjor för att inte skära in i ens hud då de om än aggressivare än sina afrikanska kollegor försöker rycka in en i sina skrymslen.
Skillnaden är att då det var möjligt att undvika de flesta för några år sedan är det ett självmordsuppdrag om man som jag för några veckor sedan går helt själv längs gatan. "Hey man, waddup? Let’s come see me club..." "Well, maybe next t-." "Massaji? Massaji?" "No, thank you, I do—" "Mister cool! How are ya tonight? Let me show you to a place you will never forget..." "Uh, no tha" "Massaji? Massaji! Massaaaaji!!!!"
Paniken är nära. En kort blick framåt och ytterligare tolv afrikaner står redo med sina kulsprutor. Från höger närmar sig tre massageflickor och i nacken känner jag ett flås och värmen av en i en hög hastighet anfallande handflata. Det finns bara en utväg. Vänster. En trappa, en dörr. Jag kliver in.
Stället jag ofrivilligt valt är en så kallad lingerie pub, där de alkohol- och konversationsserverande flickorna alla är klädda i underkläder. Jag verkar vara den enda kunden, och till min besvikelse ser jag att alla flickorna utom en är utländska (med det menat icke-japanska). En man i snitsig kostym kommer fram, hukar sig ned över mig och frågar vilken utav dem jag föredrar. Jag kastar en ny blick över soffan framför mig där flickorna vickar på huvudena och anstränger ett leende, men jag har redan gjort mitt val.
Hatsumi, som ser ut att vara runt 27 och ganska kraftig i japanska mått mätt, sätter sig ned och adresserar mig på engelska. Jag svarar på japanska, hon höjer på ögonbrynen och häller upp konjak i isglaset mannen i den snitsiga kostymen just ställt fram på bordet. Vi pratar i cirka en timme, mest om konst och film och inte för en sekund tittar jag ned på de utmanande plaggen som ju egentligen är affärens säljprodukt. (Japan är nog det enda land i världen som tar betalt för att prata med tjejer, och är de dessutom lättklädda ökar kundantalet.) Då min prattid gått ut och jag gör mig beredd att ta nattåget hem ger Hatsumi mig sitt kort. "Ta mitt privata också. Det ger jag nästan aldrig ut, men du är inte som alla andra kunder som kommer hit."
Kanske är det för att jag aldrig tittade ner, kanske för min kunskap om japansk kultur och film eller för att jag tydligen är väldigt lik hennes favoritskådespelare Ethan Hawke. Vi bestämmer hur som helst träff klockan ett samma natt efter att hennes skift tagit slut. Jag är trött efter en lång dag, lite lätt full och efter ytterligare tre öl vill jag inget annat än sova, trots berikande konversation med Hatsumi som lovat att introducera mig för sina konstnärs- och filmkollegor. Vi går mot hennes port, av någon anledning hand i hand.
Plötsligt slår åskan ned. Kanske sa jag något om att få följa med in, förmodligen i berusat tillstånd, och Hatsumi tittar mig i ögonen och säger åt mig att jag är en "jobbig jävel." En sekund senare försvinner hon in i en taxi. Helt utan sådana intentioner och som helst bara vill sova, finner jag mig själv på en trottoarkant i en okänd del av Tokyo klockan halv fyra på morgonen, utan hopp.
Ett par sekunder senare hör jag en ny dörr slås igen och en bil som sakta gasar iväg i nattmörkret. Fotsteg närmar sig och en mörk gestalt uppenbarar sig på asfalten framför mig. Kanske är det Hatsumi som kommit tillbaka för att be om ursäkt? "Hey" säger en flickröst på engelska. Jag tittar upp och ser en kortklippt punkarliknande tjej med lysande blåfärgade ögon. På ryggen har hon en stor tatuering, vilken gör sig uppenbar då hon sätter sig bredvid mig på trottoaren.
Megumi, som hon visar sig heta, berättar att hon är från Sendai i norra Japan och är här för att träffa sin pojkvän, som hon nyss haft en schism med efter att ha checkat in på ett närliggande kärlekshotell. De hade varit på konsert där hans band uppträtt och hon hade visst sagt att trummisen i ett annat band var cool, vilket fått honom att flippa ur. Hon hoppade in i en taxi och åkte iväg på måfå, fick syn på mig på trottoarkanten och bestämde sig för att kliva av.
Jag ler, känner mig lite som i en film och för en stund lättar avskyn över mig själv situationen med Hatsumi dragit med sig. Jag berättar min historia för Megumi som skrattar. Vi sätter oss i en park i närheten och pratar i väntan på morgontåget, samtidigt som staden börjar ljusna runt omkring oss. Megumis pojkvän messar och vill träffa henne, hon messar tillbaka och säger åt honom att vänta i lägenheten hemma i Yokohama.
Megumi, som gjort av med sina sista fickslantar i taxin hit, frågar en farbror på gatan om tågpengar och får 1000 yen. Jag ler i bakgrunden, känner inget obehag trots den bisarra situationen. Punkartjejen från Sendai sätter sig på bänken igen, ger mig hälften av pengarna och en puss på kinden. "Kom, vi drar." Vi köper varsin biljett åt olika håll och vinkar adjö.
Nästa dag får jag ett sms av Hatsumi som ber om ursäkt, och ett annat av Megumi som säger att hon blivit sams med sin pojkvän igen. Jag har inte träffat Megumi sedan dess, men Hatsumi och jag har druckit ihop två gånger och hon berättade att hon är tillsammans och kanske ska gifta sig med en före detta koreansk rockstjärna. Båda vill visst vara med i Joshs film i Fukushima.
Krigsröken har skingrat och kontorsarbetarna börjar ta över gatorna som sopats bort från klubbindrivare och massageflickor, men bara tillfälligt. Så fort mörkret lagt sig över den en gång så skimrande stadsdelen börjar handgranaterna åter att kastas, bajonetterna att skära hål i den blytunga luften. Jag ser mig i spegeln, tänker att jag inte ser det minsta ut som Ethan Hawke. Å andra sidan har han, så vitt jag vet, aldrig spelat med i ett krigsdrama i Roppongi.
Vad som dock är sig likt är de afrikanska män som står uppställda längs huvudgatan och pepprar ut ammunition både i form av hårda handflator (med ryggen som måltavla) och konstant pläderande om hur bra deras klubb är och varför man måste gå in dit (de följer efter en antingen till att man gått in på deras ställe eller en ny handflata tagit över), samt de kinesiska massageflickorna vars nypor kräver dubbla lager tröjor för att inte skära in i ens hud då de om än aggressivare än sina afrikanska kollegor försöker rycka in en i sina skrymslen.
Skillnaden är att då det var möjligt att undvika de flesta för några år sedan är det ett självmordsuppdrag om man som jag för några veckor sedan går helt själv längs gatan. "Hey man, waddup? Let’s come see me club..." "Well, maybe next t-." "Massaji? Massaji?" "No, thank you, I do—" "Mister cool! How are ya tonight? Let me show you to a place you will never forget..." "Uh, no tha" "Massaji? Massaji! Massaaaaji!!!!"
Paniken är nära. En kort blick framåt och ytterligare tolv afrikaner står redo med sina kulsprutor. Från höger närmar sig tre massageflickor och i nacken känner jag ett flås och värmen av en i en hög hastighet anfallande handflata. Det finns bara en utväg. Vänster. En trappa, en dörr. Jag kliver in.
Stället jag ofrivilligt valt är en så kallad lingerie pub, där de alkohol- och konversationsserverande flickorna alla är klädda i underkläder. Jag verkar vara den enda kunden, och till min besvikelse ser jag att alla flickorna utom en är utländska (med det menat icke-japanska). En man i snitsig kostym kommer fram, hukar sig ned över mig och frågar vilken utav dem jag föredrar. Jag kastar en ny blick över soffan framför mig där flickorna vickar på huvudena och anstränger ett leende, men jag har redan gjort mitt val.
Hatsumi, som ser ut att vara runt 27 och ganska kraftig i japanska mått mätt, sätter sig ned och adresserar mig på engelska. Jag svarar på japanska, hon höjer på ögonbrynen och häller upp konjak i isglaset mannen i den snitsiga kostymen just ställt fram på bordet. Vi pratar i cirka en timme, mest om konst och film och inte för en sekund tittar jag ned på de utmanande plaggen som ju egentligen är affärens säljprodukt. (Japan är nog det enda land i världen som tar betalt för att prata med tjejer, och är de dessutom lättklädda ökar kundantalet.) Då min prattid gått ut och jag gör mig beredd att ta nattåget hem ger Hatsumi mig sitt kort. "Ta mitt privata också. Det ger jag nästan aldrig ut, men du är inte som alla andra kunder som kommer hit."
Kanske är det för att jag aldrig tittade ner, kanske för min kunskap om japansk kultur och film eller för att jag tydligen är väldigt lik hennes favoritskådespelare Ethan Hawke. Vi bestämmer hur som helst träff klockan ett samma natt efter att hennes skift tagit slut. Jag är trött efter en lång dag, lite lätt full och efter ytterligare tre öl vill jag inget annat än sova, trots berikande konversation med Hatsumi som lovat att introducera mig för sina konstnärs- och filmkollegor. Vi går mot hennes port, av någon anledning hand i hand.
Plötsligt slår åskan ned. Kanske sa jag något om att få följa med in, förmodligen i berusat tillstånd, och Hatsumi tittar mig i ögonen och säger åt mig att jag är en "jobbig jävel." En sekund senare försvinner hon in i en taxi. Helt utan sådana intentioner och som helst bara vill sova, finner jag mig själv på en trottoarkant i en okänd del av Tokyo klockan halv fyra på morgonen, utan hopp.
Ett par sekunder senare hör jag en ny dörr slås igen och en bil som sakta gasar iväg i nattmörkret. Fotsteg närmar sig och en mörk gestalt uppenbarar sig på asfalten framför mig. Kanske är det Hatsumi som kommit tillbaka för att be om ursäkt? "Hey" säger en flickröst på engelska. Jag tittar upp och ser en kortklippt punkarliknande tjej med lysande blåfärgade ögon. På ryggen har hon en stor tatuering, vilken gör sig uppenbar då hon sätter sig bredvid mig på trottoaren.
Megumi, som hon visar sig heta, berättar att hon är från Sendai i norra Japan och är här för att träffa sin pojkvän, som hon nyss haft en schism med efter att ha checkat in på ett närliggande kärlekshotell. De hade varit på konsert där hans band uppträtt och hon hade visst sagt att trummisen i ett annat band var cool, vilket fått honom att flippa ur. Hon hoppade in i en taxi och åkte iväg på måfå, fick syn på mig på trottoarkanten och bestämde sig för att kliva av.
Jag ler, känner mig lite som i en film och för en stund lättar avskyn över mig själv situationen med Hatsumi dragit med sig. Jag berättar min historia för Megumi som skrattar. Vi sätter oss i en park i närheten och pratar i väntan på morgontåget, samtidigt som staden börjar ljusna runt omkring oss. Megumis pojkvän messar och vill träffa henne, hon messar tillbaka och säger åt honom att vänta i lägenheten hemma i Yokohama.
Megumi, som gjort av med sina sista fickslantar i taxin hit, frågar en farbror på gatan om tågpengar och får 1000 yen. Jag ler i bakgrunden, känner inget obehag trots den bisarra situationen. Punkartjejen från Sendai sätter sig på bänken igen, ger mig hälften av pengarna och en puss på kinden. "Kom, vi drar." Vi köper varsin biljett åt olika håll och vinkar adjö.
Nästa dag får jag ett sms av Hatsumi som ber om ursäkt, och ett annat av Megumi som säger att hon blivit sams med sin pojkvän igen. Jag har inte träffat Megumi sedan dess, men Hatsumi och jag har druckit ihop två gånger och hon berättade att hon är tillsammans och kanske ska gifta sig med en före detta koreansk rockstjärna. Båda vill visst vara med i Joshs film i Fukushima.
Krigsröken har skingrat och kontorsarbetarna börjar ta över gatorna som sopats bort från klubbindrivare och massageflickor, men bara tillfälligt. Så fort mörkret lagt sig över den en gång så skimrande stadsdelen börjar handgranaterna åter att kastas, bajonetterna att skära hål i den blytunga luften. Jag ser mig i spegeln, tänker att jag inte ser det minsta ut som Ethan Hawke. Å andra sidan har han, så vitt jag vet, aldrig spelat med i ett krigsdrama i Roppongi.
torsdag 16 april 2009
Location scouting i Fukushimas ödemarker
"Sukagawa? Vad ska du göra där??"
Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.
"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.
Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).
Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.
Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.
Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.
"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."
Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.
Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."
Filmbranschen i ett nötskal.
Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.
"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.
Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).
Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.
Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.
Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.
"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."
Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.
Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."
Filmbranschen i ett nötskal.
torsdag 9 april 2009
Mitt nya jobb - singelcoach!
Med den näst sista retroaktiva månadslönen från lärarjobbet i Saga just inkommen, högre matkostnader här uppe och ett växande lån fanns egentligen bara en tanke i mitt huvud då jag i veckan for som en virvelvind genom tunnlarna i Tokyos underjord och företagen ovanför den – måste hitta ett jobb!
Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.
En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.
Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.
Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).
Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"
Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?
Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.
I Japan är verkligen allting möjligt.
Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.
En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.
Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.
Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).
Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"
Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?
Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.
I Japan är verkligen allting möjligt.
torsdag 2 april 2009
Japan 2.0
Då jag för exakt en vecka sedan vinkade av mina nära och kära i Saga och med mina fem resväskor satte mig på tåget till Tokyo sköljdes plötsligt den initiella tomma känslan inom mig bort och fylldes till någonting konkret. Ungefär som en glaspyramid som sakta fylls upp med champagne på ett glamoröst bröllop. Någonting inom mig hade fyllts på – en tank laddad med ett och ett halvt års erfarenhet av ett vardagsliv i Japan.
Jag har blivit duktig på att prata och kan göra det nästan obehindrat nu efter min grund med fyra års studier i Oregon. Skrivandet är okey, inga avancerade snickerier som jag helst skulle vilja men otaliga dagboksinlägg på den japanska communitysidan Mixi samt dussintalet dagliga sms (eller e-mail som de japanska mobilerna är utrustade med i stället). Ännu långt ifrån flytande på alla plan, men tillräckligt nog för att sätta en bock i språkrutan under "uppnådda mål".
Vänner och kontakter har jag hittat och skapat mer än jag kunnat drömma om. Människorna på den japanska landsbygden (eller på landsbygden var som helst, skulle jag gissa) är verkligen omfamnande och ärliga, äkta och hjälpsamma. Man behöver aldrig betvivla någons egentliga motiv som i storstaden. Jag har blivit inbjuden på bröllop, otaliga fester och middagar, utflykter och framför allt blivit sedd som mig som person och inte som "rolig utlänning att bjuda med för sakens skull" (vilket i och för sig också har hänt).
Jag vet inte om jag förtjänar all den vänskap och tillit som givits mig under ett och ett halvt år i Saga, som skulle kunna beskrivas just som en sådan.
Men nu är jag här, i storstaden, tillbaka i det Tokyo dit jag för första gången kom som utbytesstudent sommaren 2004. Staden är densamma, men jag fem år äldre och förhoppningsvis fem år visare. Jag kan se igenom titthålen i fasaderna på ett annat sätt nu, ibland känna mig hopplöst nedtittad som det utlänningsskum jag i många äldre japaners (eller ska vi säga Tokyoiters) ögon är och för alltid kommer att vara. Men jag kan leva med det.
Den första sagan är slut, men den andra börjar nu. Allvaret. Utmaningen. Äventyret. Jag stoppar i en ny diskett i floppyn och gör mig redo för Japan 2.0.
Jag har blivit duktig på att prata och kan göra det nästan obehindrat nu efter min grund med fyra års studier i Oregon. Skrivandet är okey, inga avancerade snickerier som jag helst skulle vilja men otaliga dagboksinlägg på den japanska communitysidan Mixi samt dussintalet dagliga sms (eller e-mail som de japanska mobilerna är utrustade med i stället). Ännu långt ifrån flytande på alla plan, men tillräckligt nog för att sätta en bock i språkrutan under "uppnådda mål".
Vänner och kontakter har jag hittat och skapat mer än jag kunnat drömma om. Människorna på den japanska landsbygden (eller på landsbygden var som helst, skulle jag gissa) är verkligen omfamnande och ärliga, äkta och hjälpsamma. Man behöver aldrig betvivla någons egentliga motiv som i storstaden. Jag har blivit inbjuden på bröllop, otaliga fester och middagar, utflykter och framför allt blivit sedd som mig som person och inte som "rolig utlänning att bjuda med för sakens skull" (vilket i och för sig också har hänt).
Jag vet inte om jag förtjänar all den vänskap och tillit som givits mig under ett och ett halvt år i Saga, som skulle kunna beskrivas just som en sådan.
Men nu är jag här, i storstaden, tillbaka i det Tokyo dit jag för första gången kom som utbytesstudent sommaren 2004. Staden är densamma, men jag fem år äldre och förhoppningsvis fem år visare. Jag kan se igenom titthålen i fasaderna på ett annat sätt nu, ibland känna mig hopplöst nedtittad som det utlänningsskum jag i många äldre japaners (eller ska vi säga Tokyoiters) ögon är och för alltid kommer att vara. Men jag kan leva med det.
Den första sagan är slut, men den andra börjar nu. Allvaret. Utmaningen. Äventyret. Jag stoppar i en ny diskett i floppyn och gör mig redo för Japan 2.0.
onsdag 11 mars 2009
Nu eller aldrig – min chans är kommen
Skickade i går kväll iväg tre så kallade story treatments, eller sammanfattade manuskoncept, till min kollega och vän Josh i Korea som i dag åker till Australien för att inleda del två av förproduktionen av filmen som ska spelas in i höst, där även jag kommer att medverka som assistant script supervisor.
Idéerna gällde dock inte den filmen, vars manus nu är i händerna på en australisk script doctor som ska korta ned det till en tvåtimmarsfeature. I stället är det nästa projekt, med planerad inspelning i Fukushima-prefekturen i Japan, som hoppat fram och tillbaka mellan diverse avsatser i min hjärna de senaste fem dagarna.
Josh släppte nämligen en bomb innan han åkte hem till Korea från sin tredagarsvisit hos mig i Saga förra veckan: "Regissören letar efter idéer till nästa projekt, och han undrade om du hade några..."
Explosionen måste ha hörts ända till grannstaden Tosu, men med rentvättat krut och en vacker halo. Jag?! ... får chansen att skriva manus till... en tiomiljonerdollarsfilm?! Få se här, vad har jag att komma med. Biblioteksfallet...? Den Mystiske Mannen...?
Efter att ha rotat igenom samtliga fack i datorns alla vrår samt druckit ett otal koppar äckligt japanskt kaffe till ljudet av en frenetiskt klottrande bläckpenna och (senare) kroniskt tangentbordssmatter lyckades jag lämna in tre treatments: En omskrivning av mitt slutprojekt från manuskursen i Oregon, en ny idé om krig och personligt ansvar, samt ett omskrivet synopsis som min argentinske vapendragare från Oregon-åren, Gabriel, lyckats hasta fram i sista sekund. Kanske är det det bästa.
Kruxet var nämligen att 70% av filmen måste spelas in i Fukushima, men på engelska och med en rollista innehållande minst en Hollywood-skådis samt en koreansk dito.
Just nu sitter förmodligen regissören på planet och läser igenom förslagen. Återstår att se om de hamnar i plastfoldern i handbagaget eller mellan plastkartongerna på flyglunchen....
Idéerna gällde dock inte den filmen, vars manus nu är i händerna på en australisk script doctor som ska korta ned det till en tvåtimmarsfeature. I stället är det nästa projekt, med planerad inspelning i Fukushima-prefekturen i Japan, som hoppat fram och tillbaka mellan diverse avsatser i min hjärna de senaste fem dagarna.
Josh släppte nämligen en bomb innan han åkte hem till Korea från sin tredagarsvisit hos mig i Saga förra veckan: "Regissören letar efter idéer till nästa projekt, och han undrade om du hade några..."
Explosionen måste ha hörts ända till grannstaden Tosu, men med rentvättat krut och en vacker halo. Jag?! ... får chansen att skriva manus till... en tiomiljonerdollarsfilm?! Få se här, vad har jag att komma med. Biblioteksfallet...? Den Mystiske Mannen...?
Efter att ha rotat igenom samtliga fack i datorns alla vrår samt druckit ett otal koppar äckligt japanskt kaffe till ljudet av en frenetiskt klottrande bläckpenna och (senare) kroniskt tangentbordssmatter lyckades jag lämna in tre treatments: En omskrivning av mitt slutprojekt från manuskursen i Oregon, en ny idé om krig och personligt ansvar, samt ett omskrivet synopsis som min argentinske vapendragare från Oregon-åren, Gabriel, lyckats hasta fram i sista sekund. Kanske är det det bästa.
Kruxet var nämligen att 70% av filmen måste spelas in i Fukushima, men på engelska och med en rollista innehållande minst en Hollywood-skådis samt en koreansk dito.
Just nu sitter förmodligen regissören på planet och läser igenom förslagen. Återstår att se om de hamnar i plastfoldern i handbagaget eller mellan plastkartongerna på flyglunchen....
onsdag 18 februari 2009
Nördkaffe - ska vi fika?
Japaner har en förkärlek till västerländska alfabet, vilket knappast kunnat undgå någon som besökt landet de senaste 20 åren eller så. Kepsar, tröjor, affischer – väggar, skyltfönster, restaurangmenyer; överallt finns exempel på en extravagans av bokstäver som ofta saknar sammanhang. Det har till och med givits ut en bok samt skapats en hemsida tillägnad dessa roliga felstavningar och märkliga formuleringar (www.engrish.com). Men att tro att det är ordens mening snarare än estetiken i sig som betyder någonting är att vara fel ute.
Dock går det inte att undgå att skratta, vilket även japanerna (och kineserna) säkert gör då de ser västerlänningar gå runt med tatueringar de inte hade en aning om vad de betydde då de ingraverade dem - och säkert inte skulle vilja veta heller.
Det skulle nog inte min danskurskompis Chiemi heller om vad som stod på hennes tröja en onsdagskväll i mars förra året. Jag höll på att sätta risbollen jag tuggade på i halsen då jag såg vad det stod, i stora bokstäver och med en Playboy-symbol tätt intill: I fuck like a rabbit. Speciellt då det var gruppens mest pryda och oskyldigaste medlem som bar den. "Vad du vad det där betyder?" frågade jag henne och fick en skakning och ett par lysande ögon till svars: "Nej, berätta!"
Ett annat roligt exempel var då jag promenerade runt på Fukuokas gator och fick syn på en tjej som bar en svart väska på vilken jag tyckte mig känna igen bokstäverna: svenska! Vill du behålla kvittot? stod det och jag kunde inte låta bli att berätta det för ägaren, som gav mig en förfärad blick tillbaka...
Men förstapriset går ändå till ett café i Osakas centralstation som specialiserar sig på nordiskt kaffe. Utan att ha gjort läxan ordentligt (inte ens butiksägare verkar bry sig om att dubbelchecka stavningen) råkade två prickar hamna över o:et och gav världen fiket med det oslagbara namnet nedan...
Dock går det inte att undgå att skratta, vilket även japanerna (och kineserna) säkert gör då de ser västerlänningar gå runt med tatueringar de inte hade en aning om vad de betydde då de ingraverade dem - och säkert inte skulle vilja veta heller.
Det skulle nog inte min danskurskompis Chiemi heller om vad som stod på hennes tröja en onsdagskväll i mars förra året. Jag höll på att sätta risbollen jag tuggade på i halsen då jag såg vad det stod, i stora bokstäver och med en Playboy-symbol tätt intill: I fuck like a rabbit. Speciellt då det var gruppens mest pryda och oskyldigaste medlem som bar den. "Vad du vad det där betyder?" frågade jag henne och fick en skakning och ett par lysande ögon till svars: "Nej, berätta!"
Ett annat roligt exempel var då jag promenerade runt på Fukuokas gator och fick syn på en tjej som bar en svart väska på vilken jag tyckte mig känna igen bokstäverna: svenska! Vill du behålla kvittot? stod det och jag kunde inte låta bli att berätta det för ägaren, som gav mig en förfärad blick tillbaka...
Men förstapriset går ändå till ett café i Osakas centralstation som specialiserar sig på nordiskt kaffe. Utan att ha gjort läxan ordentligt (inte ens butiksägare verkar bry sig om att dubbelchecka stavningen) råkade två prickar hamna över o:et och gav världen fiket med det oslagbara namnet nedan...
onsdag 4 februari 2009
En Saga från himlen
"Vänster! Höger! Upp! Ner!" "Fel! Snabbare! Fan! Vänd!"
Nej, det är ingen hemlig Konami-kod från tidigt 80-tal utan instruktioner från en svettig regissör i en ivägskenande luftballong.
Vi tar det hela från början.
För drygt ett år sedan satt jag på en cykel mitt i natten i en alldeles för kall jacka, fortfarande full men med en glöd i blicken som sällan lyst starkare. Jag skulle, var det tänkt, inom loppet av ett par timmar flyga ballong för första gången i mitt liv. En bartender på ett av mina stamställen hade sagt att om man ville åka med under Sagas Internationella Ballongfestival, som gick av stapeln just då, kunde man göra det bara man var där tidigt.
Klockan hade precis slagit fem då jag kom dit, men ingen var där. Ett femtiotal mat- och öltält stod uppställda men bara ett lyste i höstmorgonmörkret. Jag gick in och värmde mig under den ensamma glödlampan.
Timmarna gick och folket strömmade in. De första ballongerna lyfte vid sjutiden och jag hade fått instruktioner om att hålla mig på fältet och vänta. "Men det blåser i dag så vi kan inte garantera någonting."
Det blev ingen ballongtur den dagen, men väl ett framträdande i ett radioprogram samt en stark vänskap till en familj som till slut skulle få upp mig i luften ett år senare.
Någon vecka efter festivalens slut ringde jag till en funktionär och undrade om det fortfarande fanns möjlighet att flyga. "Ja, kom i januari den..." Jag kom, efter en ny sömnlös natt, och denna gång var vinden stilla och himlen blå och startklar.
Men mitt leende förvandlades till en ringlande snok då jag fick se vad de var för ballong folk pratat om hela tiden - fastspänd med rep i marken där bara 30 meters stigning var möjlig! Min reaktion går varken att sammanfatta med vackert valda eller vedervärdigt komponerade ord.
Drygt ett år senare och jag håller på att spela in en film tillsammans med tre högstadieelever från en av skolorna jag jobbar på. Filmens huvudperson är sedan andra världskrigets slut fast bland molnen och släpper ned ett brev till sina potentiella frigörare. Och detta ville jag förstås fånga från huvudpersonens P.O.V. från himlen.
In kommer den snälla familjen jag träffade ett år tidigare och fixar en åktur. Voilá.
"Fel! Snabbare! Fan! Vänd!"
Ballongen har precis lyft från marken men jag - flygrädd sedan jag bevittnat Jas-kraschen på Långholmen som 12-åring - har inte tid att vara rädd. Har trott att vi bara ska stiga uppåt men vinden bär oss snabbt åt sidan. Jag skriker åt eleverna att skynda sig bortåt snabbare än ballongen så att de står stilla då de kommer in i bilden och jag släpper brevet...
Efter en sjabblig första tagning säger det klick på den andra. Jag gör en high five med piloten och vinkar tummen upp till eleverna på marken. Ballongen stiger till en höjd av 200 meter och jag filmar Sagas i disiga berg majestätiskt invävda risfält och floder då de passerar nedanför.
Första landningen i den lilla tvåmansballongen går åt skogen, vinden drar oss mot en trafikled med en 30 meter hög telefonledning över sig och piloten ignorerar min fråga och trycker mig åt sidan för att byta plats. "Nu stiger vi!" Tillbaka ner igen på andra sidan och ballongen landar med en duns. Mina knän värker efter att jag hållit dem böjda under hela resan i en korg som knappt nådde upp till midjan. Kameran är säker, och det är det som räknas.
Filmen, min första på japanska, är klar och inskickad till Sagas kulturhus och tävlingen mina elever villa vara med i. Det är knappast ett mästerverk, och förutom ballongscenen ganska slarvigt och ogenomtänkt ihopsatt – framför allt manuset. Men inget av detta spelar någon roll. För hur det än går har jag fått regissera från en luftballong. Och det är det nog inte så många som kan skryta med, när allt kommer omkring.
fredag 9 januari 2009
Nyårsafton i Tokyo Bay
Klockan är tre på natten och jag simmar genom att guppande hav av huvuden och höjda drinkglas. Till höger om mig flyter tre papperskorgar förbi, Djurgårdsfärger i rätt ordning – jag ler. Någonstans förut (eller möjligtvis babord) ligger toaletten, min destination, men jag behöver inte tänka på exakt var eftersom strömmen för mig dit i den hiskeligt överbefolkade festlokalen. Färgerna är starka, ljusen bländande och jag känner mig lika instängd som en karaktär i en Ryu Murakami-roman.
Tre timmar och fem minuter tidigare och jag står med ett champagneglas i handen framför en pool – av märklig anledning inte inhägnad – på Club Agehas utedansgolv och tittar på skärmen som med decimerande siffror förkunnar att ett nytt år är i gryningen. Framför mig dansar tre tjejer konstant i ett trance-liknande tillstånd. Det har de säkert gjort sedan stället öppnade för tre timmar sedan, vilket jag påpekar för Yu som står bredvid mig, också med ett glas i handen.
5000 människor, 6000 yen, Tokyos största nyårsparty i klubben alla talar om. Jag har varit i staden i två veckor och partyt var kulmen på min vistelse, den första i vinterljus och minusgrader.
Yu försvinner flera gånger i vimlet, men jag med min färgsprakande hatt jag fått av en annan vän på julafton är lätt att känna igen och snart sitter vi bredvid varandra på plaststolar uppställda bredvid ett kebabtält som värmer i vinterkylan.
Det är en märklig nyårsafton, men en vacker sådan.
Såg tidigare under kvällen årets sista sol gå ned över Mt. Fuji från 50-årsfirande Tokyo Towers observationsplattform. Senare, i en skytttelbuss med Yu från Shibuya ser jag från fönsterrutan samma torn, upplyst och inbjudande. Men bussen kör förbi och in på Rainbow Bridge, också den upplyst i färger sitt namn troget. Med munnen vidöppen undrar jag om jag någonsin varit lika full utan att ha druckit ett glas på hela kvällen.
På något sätt flyter jag med vågen rakt in på toaletten och ut lika fort, först till stora dansgolvet och sedan ut genom glasdörren mot Tokyo Bay. Yu är borta men dyker snart upp, liksom årets första sol bortom horisonten.
Tre timmar och fem minuter tidigare och jag står med ett champagneglas i handen framför en pool – av märklig anledning inte inhägnad – på Club Agehas utedansgolv och tittar på skärmen som med decimerande siffror förkunnar att ett nytt år är i gryningen. Framför mig dansar tre tjejer konstant i ett trance-liknande tillstånd. Det har de säkert gjort sedan stället öppnade för tre timmar sedan, vilket jag påpekar för Yu som står bredvid mig, också med ett glas i handen.
5000 människor, 6000 yen, Tokyos största nyårsparty i klubben alla talar om. Jag har varit i staden i två veckor och partyt var kulmen på min vistelse, den första i vinterljus och minusgrader.
Yu försvinner flera gånger i vimlet, men jag med min färgsprakande hatt jag fått av en annan vän på julafton är lätt att känna igen och snart sitter vi bredvid varandra på plaststolar uppställda bredvid ett kebabtält som värmer i vinterkylan.
Det är en märklig nyårsafton, men en vacker sådan.
Såg tidigare under kvällen årets sista sol gå ned över Mt. Fuji från 50-årsfirande Tokyo Towers observationsplattform. Senare, i en skytttelbuss med Yu från Shibuya ser jag från fönsterrutan samma torn, upplyst och inbjudande. Men bussen kör förbi och in på Rainbow Bridge, också den upplyst i färger sitt namn troget. Med munnen vidöppen undrar jag om jag någonsin varit lika full utan att ha druckit ett glas på hela kvällen.
På något sätt flyter jag med vågen rakt in på toaletten och ut lika fort, först till stora dansgolvet och sedan ut genom glasdörren mot Tokyo Bay. Yu är borta men dyker snart upp, liksom årets första sol bortom horisonten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)