Jakten på den röda stämpeln

Klockan är halv två på natten en onsdag och jag väcks av ringsignalen från min mobiltelefon. Jag tycker mig inte känna igen namnet på displayen men svarar ändå. Rösten i andra änden pratar franska och jag förstår inte ett ord. Han byter till engelska.

- Daniel? You remember me? Japanese... together... we...

Jag har fortfarande ingen aning om vem det är. Hade precis somnat för att få ett par timmars sömn innan visumresan till Japan dagen därpå där jag på 24 timmar skulle bege mig från Seoul till den japanska ön Tsushima och tillbaka.

- Ehh ehh.. (engelska övergår åter till franska för en sekund, följt av japanska, koreanska och så engelska igen) Four months ago... oh, weeks, days? With Yann... and...

Yann! Om nu någonting måste väcka mig mitt i natten så skulle det sista jag önskade mig vara något som hade med honom att göra (fransmannen som hade filmpremiär för ett par veckor sedan och som vunnit den söta skådespelerskan Ji-yeons hjärta). Men det skulle bli värre.

- What are you doing right now?

Jag svarar att jag ligger och sover, att klockan är halv två på natten och att jag ska jobba tidigt nästa morgon. Jag undrar vad han vill.

- Well, I miss you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Någon jag inte vet vem det är berättar att han saknar mig. En snubbe dessutom. Som talar franska. Han berättar sedan att han vill bjuda in mig till sitt hem. Jag slänger på luren och sluter ögonen men kan inte somna om.

Ett par timmar senare ringer klockan och jag går till jobbet. Manuset har kommit från Australien men det är inte bra. Jag, Josh och Ham tillbringar det mesta av dagen till att prata om problemen och lösa dem. Klockan 9 åker jag hem, packar en ryggsäck och beger mig direkt till Seouls tågstation. Där väntar ett nattåg som ska ta mig till Busan.

Framme 04:15 och jag lägger mig på en bänk för att försöka sova innan färjan till Tsushima avgår 08:40. Men sovande alkisar ockuperar alla bänkar. Jag köper en kaffe och går ut i nattmörkret, hittar ett PC-rum och sitter där ett par timmar innan jag promenerar till färjeterminalen för avfärd till en japansk ö jag ännu inte besökt.

Ett par timmar senare är jag där, efter att inklämd mellan 400 koreanska pensionärer på något sätt överlevt båtresan. Jag flinar till då privatdetektiverna som väntat utanför visumspärrarna och stoppat mig blir glada då jag bott i "grannprefekturen" Saga (Tsushima tillhör Nagasakis prefektur, men ligger mycket närmare Korea än Japan). Åter hemma, men ändå så långt borta.

Jag går upp på ett berg och blickar ner mot staden, övervakad av en rödmålad helgedom. Jag lägger i 20 yen och ber en kort bön samtidigt som solen kort tittar fram bakom de mörka molnen. Jag har bara ett par timmar på mig att njuta av Japan denna gång och dessutom en viktig affär att avklara.

En halvmilslång promenad för mig över berg, genom tunnlar och körsbärsblommande träddalar till öns enda varuhus, där jag köper en månadsranson av japanska snacks och energidrycker. En Ebisu burköl blir det också att avnjuta på resan hem, efterlängtad då Koreas öl smakar som om någon pinkat i en Budweiser.

Men vädret vill annorlunda. En storm som sakta böljat upp sätter sina vassa klor i den lilla katamaranen, nästan helt tom på passagerare den här gången (pensionärerna hade nog läst väderleksrapporten). Jag skulle precis till att knäppa upp min Ebisu då den första vågen dundrade in i skrovet och liksom tippade båten som i en extremåktur på Liseberg. Kaptenen sade något på koreanska som jag inte förstod och innan båten utfört en ny McFlip hade jag redan slutit ögonen för att försöka behålla sushin jag tryckt i mig precis innan avfärd. Jag hade glömt bort att Tsushimasundet är platsen där termen kamikaze (Guds vind) myntades, då en tyfon slog ut hela mongolernas flotta när de var på väg att invadera Japan 1281.

Två timmar senare och jag har lyckats, till och med att slumra till. Ett ögonkast bakåt förkunnar att hälften av passagerarna ligger utslagna i sätena medan den andra hälften skrattar, knaprande på någon av snackpåsarna som flög ut ur shopen då stormen var som värst. Tillbaka i Korea och jag får stämpeln i mitt pass, den ack så åtråvärda.

Tre timmar senare är jag tillbaka i Seoul, exakt ett dygn efter att jag hoppat på nattåget till Busan. Det känns som tre. Kanske är det så man måste leva för att aldrig bli gammal, tänker jag innan jag går och lägger mig. Jag stänger av telefonen och somnar gott.

En filmmakares berg-och-dalbana

Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.

Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....

Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.

Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.

Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.

Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.

Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).

Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)

Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.

Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.

Det är ju trots allt julafton.

Agent Åsenlund på uppdrag i Korea

Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.

Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:

"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"

Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?

Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.

Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.

Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.