På dansgolvet med Josh Hartnett och KimuTaku

- Tyvärr, men vi kan inte ge dig något presspass den här gången.

Jag stirrar med tomma ögon mot den bestämda damen som inte köpt min förklaring att redaktören på filmtidningen jag jobbar för glömt att registrera mig. Det som var så enkelt förra året. Kanske var det fler som försökte sig på samma rövare, men misslyckades? Hur som helst verkade det vara förhöjd säkerhet i år, men än hade jag inte gett upp hoppet.

- Okej, då ringer jag min redaktör. Jag kommer tillbaka...

Jag lämnar pressrummet och går ut i korridoren i det nybyggda varuhuset Centum City i östra Busan, världens största, där Josh sitter och väntar. En flashback från förra året ser oss utbyta leenden med mitt presspass dinglande runt halsen. I år en huvudskakning och utslående armar. Men jag har en plan.

- Du kanske kan ringa mig och låtsas vara min redaktör?

Vi tränar röster i fem minuter och Josh hittar en baston som kanske skulle funka. Sedan listar vi ut hur man ringer anonymt så att pressdamen inte ser att samtalet kommer från en koreansk mobil. Allt klart, jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till presscentret. Under tiden ringer Josh och jag lyfter luren, låtsas prata och lämnar sedan över telefonen:

- Hej. Jag har min redaktör på tråden nu...

Läppen började nästan blöda då jag bet den intensivt för att hålla mig för skratt då pressdamen smälte framför mig och bad så mycket om ursäkt till min "redaktör". Fem minuter senare fick jag mitt presspass som skulle ge mig inträde till femton gratisfester, fyra gratisfilmer om dagen (inklusive pressvisningar i hypermoderna fåtöljsalonger) samt gratis kaffe och mineralvatten i obegränsade mängder. Veckan var räddad.

Kanske låter det konstigt att vi måste göra saker som dessa som redan jobbar på ett filmbolag, och visst måste jag erkänna att man får lite dåligt samvete. Men samtidigt ligger vi risigt till ekonomiskt just nu (trots att vi spelar in en 30-miljoner-dollarsfilm ligger nästan alla pengar låsta till inspelningarna drar igång) och hade inte råd att registrera oss som producenter. Vi fick ta bussen i stället för tåget från Seoul och checkade in på ett sjaskigt pensionat för 80 kronor natten där jag och Josh delade säng, störda varje natt av vår rumsgranne som spydde konstant bakom den papperstunna väggen som separerade våra rum.

Har nog aldrig varit med om liknande till kontrast, då vi efter att ha slängt in våra saker i rummet gått på presskonferens för filmen I Come with the Rain med Josh Hartnett, Kimura Takuya (japansk popidol och sexsymbol) och Lee Byung-hun (koreansk megastjärna) i huvudrollerna. Hartnett var på plats och fick svara på obligatoriska frågor som vilken hans favoritmat i det koreanska köket var och vilken koreansk skådespelerska han helst skulle vilja spela mot...

Ett par timmar senare, efter att ha satt i oss en enorm middagsbuffé och ett par glas australiskt rött till det (självklart gratis), och att regissören gjort oss sällskap (han tog snabbtåget från Seoul) lyckades vi för andra året i rad komma in på skådespelarfesten (inte ens ett presspass räcker till det), återigen tack vare Josh som är en mästare på att spela cool och låtsas känna alla på festen. (Då folk kollar ID går han direkt fram och skakar hand med – och överraskar - någon vid ingången: "Men tjenare! Det är ju du ja..." och slinker smidigt in...)

Där fanns Kimura Takuya, KimuTaku även kallad, och freakdansade med en koreansk snubbe med glasögon jag såg på tv i ett humorprogram ett par dagar senare. Mina japanska vänner avundas nog bara av att jag stod på samma dansgolv som han, och de skulle nog inte tro mig om jag berättar att han senare även freakdansade med en 50-årig vit kvinna som nästan fick en hjärtattack... Jag växlade några ord med KimuTaku, berömde hans dansmoves. Han verkade rätt trevlig.

Där fanns Lee Byung-hun, Koreas just nu hetaste manliga skådis. Han var klädd i cool röd plyschkostym och kastade förföriska blickar åt de flesta kvinnorna i sin närhet, bland dem en koreansk-amerikansk agent från Texas som tidigare försökt ragga upp mig (i tron att jag var känd svensk skådis och polare med Josh Hartnett...). Jag såg dem byta nummer och log inombords. Agenten (som hade tre koreanska klienter) frågade vilket hotell jag bodde på men jag lyckades slingra mig. Själv bodde hon på Grand, 16:e våningen med havsutsikt...

Där fanns Josh Hartnett, som var mycket längre än jag trodde. Han såg lite vilsen ut bland alla asiater, men höll en skön stil. Josh gick fram till honom:

- Tjena, jag heter också Josh. Hur är läget?

Ungefär i den stilen fortsatte veckan, med minst tre fester om dagen och en hel del nya bekantskaper. Ska dricka öl i Tokyo med skådisen Takaki Uda, samt i Seoul till helgen med en koreansk regissör som just nu färdigställer sin första långfilm - samt snubblade på Kiyoshi Kurosawa på en lyxkryssning (tack igen, Josh) och gav honom mitt visitkort. Jag öste beröm över min favoritregissör (Cure, Pulse, Tokyo Sonata...) samtidigt som han verkade imponeras av mina japanskakunskaper. Jag och Josh berättade även om vårt framtida thriller-projekt i Fukushima, och den japanske skräckmästarregissören lät synnerligen intresserad.

Innan veckan var slut hann vi även få ett snack med Jon Landau, producenten bakom Titanic och till vintern kommande Avatar med James Cameron i regissörsstolen. Han visade klipp (i 3D) av den sistnämnda samt pratade om arbetet bakom filmen. Vi berättade att vi ska filma i samma studio i Australien som Cameron just nu befinner sig i som exekutiv producent till filmen Sanctum som också är en undervattens-3D-film. Vi som trodde att vi skulle vara de första att komma ut med en sådan...

Tillbaka i Seoul nu, mätt och belåten men med orolig kontorspolitik, outbetalda löner och dagliga schismer mellan regissören och finansiären som äger restaurangen ovanför vårt kontor, där vi äter gratislunch varje dag. Men sådan är vardagen i filmbranschen, där ingenting kan tas för givet. Därför måste man lära sig att leva varje dag fullt ut, utnyttja varje ögonblick medan det utnyttjas kan, shaka loss med japanska popidoler och skåla med Kiyoshi Kurosawa under världens vackraste bro – innan den rasar.

Agent Åsenlund på uppdrag i Korea

Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.

Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:

"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"

Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?

Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.

Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.

Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.