Omslagspojke och manushysteri

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.

Konferensjackpot och koreansk TV-debut

Föreläsningssalen är knäpptyst. En flintskallig västerländsk man rör sig nervöst bakom talarstolen samtidigt som en koreansk översättare viskar någonting i hans öra. Plötsligt ställer sig fyra personer från publiken upp och lämnar rummet, tätt följda av ytterligare två. I mitten står en kostymprydd man, koreansk, och har gjort så de senaste fem minuterna då han totalsågat konferensens organisatörer samt föreläsningen som nyss hållits av en av våra medproducenter, från Austalien influgne Dale Duguid. Den senare böjer sig fram mot micken.

- Josh, vad är det som händer här egentligen? Du måste hjälpa mig, för jag känner mig ganska förolämpad ärligt talat...

Josh, vansinnig, reser sig upp från platsen längst bak i salen där han suttit med mig och Hamilton och vänder sig mot publiken, nästan skriker åt dem på koreanska:

- Är det ingen här som har en riktig fråga eller?

Han går fram till en organisatör och ber att få tyst på klagokillen, som åter börjat plädera. Organisatören stoppar Josh, menar att frågan ännu inte har ställts. Josh sätter sig ilsket ned samtidigt som mannen fortsätter att fråga varför inte schemat stämde, och varför han, professionell i specialeffektsyrket, tvingats resa hela vägen hit för att lyssna på ett tal i hans egen åsyn mest avsett för studenter och nybörjare. Ytterligare fyra personer reser sig upp och lämnar rummet innan Josh åter tar ord. Till slut lämnar mannen rummet, går med en ursinnig blick förbi mig och Hamilton längst bak. Jag ger mannen en ännu dödligare blick tillbaka och känner mig riktigt sugen att sträcka ut en fot och fälla krokben på honom. Men jag samlar mig vilket även Dale gör efter att Josh pratat med honom och ett ögonblick senare fortsätter frågestunden, nu med en ny översättare (den förre var bland de största skämt jag någonsin sett; då Dale hade sagt två meningar hade översättaren redan glömt den första, och i varannan mening visste han inte vad orden betydde – kan bara ana hur banal föreläsningen måste känts för de icke-engelskkunniga åhörarna).

Efter ett par timmar är allting glömt, och vi sitter i restaurangen ovanför kontoret för att fira Kintex-konferensens avslut samt 21 dagars sträckarbete utan vila. Dale reser hem nästa morgon, en dag efter John Lee (en annan av våra producenter som också föreläste på mässan). Vår film – Lagoon - har blivit officiell och ett finansieringsmöte har hållits vid sidan av konferensen där Dale, John och alla de andra deltog.

Resultatet: 18 miljoner dollar – kontraktet skrevs på i går.

Visserligen bara en investering och ingenting vi får tillgång till just nu, men likväl ett enormt steg framåt. Nu blir det mycket lättare att hitta seed money samt börja castingen.

Vi hade satt upp ett bås med posters som det nyanställda art-teamet designat samt delade ut flygblad till konferensens gäster. Dessa inkluderade ett tv-team som tittade förbi precis då alla andra, inklusive de australiska producenterna, inte var närvarande. Den som fick föra filmens talan blev således jag. Kameralampan slogs på, jag rättade till slipsen på kostymen jag äntligen fått tillfälle att bära och tog fram min bästa försäljarröst.

I kameralinsen framför mig speglades någonting vackert: en fyrarätters måltid med rödvin samt en glimrande sandstrand i sydöstra Australien.


Fotnot: Här är en länk till ett nyhetsinslag om konferensen. Yukhon, John och Dale kan skådas efter cirka 45 sekunder, medan jag själv blixtframträder efter 1:42. (Microsoft Silverlight behövs för att se - laddas ned gratis).

Jakten på den röda stämpeln

Klockan är halv två på natten en onsdag och jag väcks av ringsignalen från min mobiltelefon. Jag tycker mig inte känna igen namnet på displayen men svarar ändå. Rösten i andra änden pratar franska och jag förstår inte ett ord. Han byter till engelska.

- Daniel? You remember me? Japanese... together... we...

Jag har fortfarande ingen aning om vem det är. Hade precis somnat för att få ett par timmars sömn innan visumresan till Japan dagen därpå där jag på 24 timmar skulle bege mig från Seoul till den japanska ön Tsushima och tillbaka.

- Ehh ehh.. (engelska övergår åter till franska för en sekund, följt av japanska, koreanska och så engelska igen) Four months ago... oh, weeks, days? With Yann... and...

Yann! Om nu någonting måste väcka mig mitt i natten så skulle det sista jag önskade mig vara något som hade med honom att göra (fransmannen som hade filmpremiär för ett par veckor sedan och som vunnit den söta skådespelerskan Ji-yeons hjärta). Men det skulle bli värre.

- What are you doing right now?

Jag svarar att jag ligger och sover, att klockan är halv två på natten och att jag ska jobba tidigt nästa morgon. Jag undrar vad han vill.

- Well, I miss you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Någon jag inte vet vem det är berättar att han saknar mig. En snubbe dessutom. Som talar franska. Han berättar sedan att han vill bjuda in mig till sitt hem. Jag slänger på luren och sluter ögonen men kan inte somna om.

Ett par timmar senare ringer klockan och jag går till jobbet. Manuset har kommit från Australien men det är inte bra. Jag, Josh och Ham tillbringar det mesta av dagen till att prata om problemen och lösa dem. Klockan 9 åker jag hem, packar en ryggsäck och beger mig direkt till Seouls tågstation. Där väntar ett nattåg som ska ta mig till Busan.

Framme 04:15 och jag lägger mig på en bänk för att försöka sova innan färjan till Tsushima avgår 08:40. Men sovande alkisar ockuperar alla bänkar. Jag köper en kaffe och går ut i nattmörkret, hittar ett PC-rum och sitter där ett par timmar innan jag promenerar till färjeterminalen för avfärd till en japansk ö jag ännu inte besökt.

Ett par timmar senare är jag där, efter att inklämd mellan 400 koreanska pensionärer på något sätt överlevt båtresan. Jag flinar till då privatdetektiverna som väntat utanför visumspärrarna och stoppat mig blir glada då jag bott i "grannprefekturen" Saga (Tsushima tillhör Nagasakis prefektur, men ligger mycket närmare Korea än Japan). Åter hemma, men ändå så långt borta.

Jag går upp på ett berg och blickar ner mot staden, övervakad av en rödmålad helgedom. Jag lägger i 20 yen och ber en kort bön samtidigt som solen kort tittar fram bakom de mörka molnen. Jag har bara ett par timmar på mig att njuta av Japan denna gång och dessutom en viktig affär att avklara.

En halvmilslång promenad för mig över berg, genom tunnlar och körsbärsblommande träddalar till öns enda varuhus, där jag köper en månadsranson av japanska snacks och energidrycker. En Ebisu burköl blir det också att avnjuta på resan hem, efterlängtad då Koreas öl smakar som om någon pinkat i en Budweiser.

Men vädret vill annorlunda. En storm som sakta böljat upp sätter sina vassa klor i den lilla katamaranen, nästan helt tom på passagerare den här gången (pensionärerna hade nog läst väderleksrapporten). Jag skulle precis till att knäppa upp min Ebisu då den första vågen dundrade in i skrovet och liksom tippade båten som i en extremåktur på Liseberg. Kaptenen sade något på koreanska som jag inte förstod och innan båten utfört en ny McFlip hade jag redan slutit ögonen för att försöka behålla sushin jag tryckt i mig precis innan avfärd. Jag hade glömt bort att Tsushimasundet är platsen där termen kamikaze (Guds vind) myntades, då en tyfon slog ut hela mongolernas flotta när de var på väg att invadera Japan 1281.

Två timmar senare och jag har lyckats, till och med att slumra till. Ett ögonkast bakåt förkunnar att hälften av passagerarna ligger utslagna i sätena medan den andra hälften skrattar, knaprande på någon av snackpåsarna som flög ut ur shopen då stormen var som värst. Tillbaka i Korea och jag får stämpeln i mitt pass, den ack så åtråvärda.

Tre timmar senare är jag tillbaka i Seoul, exakt ett dygn efter att jag hoppat på nattåget till Busan. Det känns som tre. Kanske är det så man måste leva för att aldrig bli gammal, tänker jag innan jag går och lägger mig. Jag stänger av telefonen och somnar gott.

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.

Sten, sax och påse (eller var det pinne och löv?)

Jag öppnar en papperstub med instantkaffe, häller upp det i min mugg och fyller den med varmvatten. Kaffet smakar skit, alldeles för svagt och för mycket socker. För mycket vatten också, men det är med flit så att kaffet ska räcka längre. Jag ställer ned koppen på mitt skrivbord och får syn på en kalender. Det är februari och nästa vecka fyller jag 29. Nästan ett halvår har gått sedan jag landsteg i Korea och i de ursprungliga födelsedagsplanerna föreställde jag mig själv på en surfingbräda i Guldkusten med en White Russian i handen.

Men allt går inte som man tänkt sig. I alla fall inte lika snabbt.

Fortfarande ingen lön sedan november, men jag hankar mig vidare på engelskaundervisning och gratismat tre gånger om dagen i korridoren där jag bor samt i restaurangen ovanför kontoret. Dessutom fick jag ett välkommet tillskott i veckan då Tokyo Notice Board bestämt sig för att publicera min artikel om förra årets nyårsfirande i Asiens största nattklubb. Kul!

En annan rolig nyhet är att jag på lördag gör debut i den koreanska tv- eller filmbranschen (vet inte vilken ännu...) som skådis. Jag ska tydligen spela en blond vandrare med ryggsäck. Låter lagom upphetsande, men alltid något samt en chans att knyta intressanta kontakter.

Skådespeleri var även temat förrförra helgen, då jag och Josh filmade vår kortfilm – som inte heller riktigt blev som vi tänkt oss. Med tre dagar kvar till inspelning och skådisar och utrustning redo bestämde vi oss för att skrota hela manuset och börja om på nytt. I stället för en utlänning som landar i Seoul och får lemmarna avhuggna av ett galet koreanskt par spelar jag en utlänning som landar i Seoul men egentligen är en sten, träffar en tjej som egentligen är ett löv (vilket inte hindrar henne från att knivmörda mig), och en galen vetenskapsman som egentligen är en pinne. Allt detta inramat av så kallad Thoughtography, konsten att projicera tankar i bild (något vetenskapsmannen uppfunnit en maskin för).

Vi är i redigeringsfasen nu och målet är Puchon International Fantastic Film Festival i sommar. Om originalitet och symboliskt djup värdesätts borde våra chanser att komma in i alla fall vara hyfsade....

Apropå filmfestivaler har jag klippt om min film Shades of Darkness och skickat in den till fyra festivaler i Sverige, Holland och Tyskland. Ska även skicka in den till Austin (Texas), Seattle, Japan och Sydkorea. Har inte särskilt stora förhoppningar men den som inte försöker lyckas aldrig. Dessutom vore det ju inte helt fel att få sin egen imdb (Internet Movie Database)-sida....

Men först på min önskelista står pengar, och det verkar som att den valutan äntligen är på väg nu i veckan eller nästa. Våra australiska producenter är hitbjudna till specialeffektskonferens här i Seoul i mars, dit även James Cameron och Peter Jackson beryktas komma. Förhoppningsvis blir det startskottet mot Guldkustens stränder, rullande filmkameror och lagomt shakade White Russians.

En filmmakares berg-och-dalbana

Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.

Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....

Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.

Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.

Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.

Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.

Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).

Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)

Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.

Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.

Det är ju trots allt julafton.