Fredsparken, Nagasaki. Jag har haft en känslosam stund inne i minneskällaren och står nu och begrundar en staty rest för de hundratusentals som fick sätta livet till då den andra (och förhoppningsvis sista) atombomben i världshistorien släppts - då en man kommer fram till mig...
Mannen: Hejsan, är du amerikan?
Ledigt klädd, i fyrtioårsåldern skulle jag gissa, ser han på utsidan ut som vilken japan som helst.
Jag: Nej, hur så?
Mannen: Jaså. Jag ville bara säga att... det här är amerikanernas Förintelse.
Jag: Hur menar du då?
Konversationen, som börjat på engelska, övergår till japanska så snart mannen förstår att jag behärskar språket. På sitt modersmål blir han, som trevat lite till en början, genast mer bitsk i tungan.
Mannen: Du har väl hört talas om vad nazisterna gjorde mot judarna? Det här är precis samma sak (han slänger en blick mot statyn och tittar mig allvarligt i ögonen).
Jag möter hans blick med en lika allvarlig tillbaka, då jag inser att detta trots utseendet inte är någon dussinjapan. Och jag ska strax få mina farhågor besvarade.
Jag: Visst är det som hände här fruktansvärt, men Japan var ju heller inte oskyldigt. Vad som gjordes i Kina till exempel är ju minst lika hemskt.
Mannen: Du menar Shanghai-incidenten? Det är ju bara skitsnack.
Jag: Vad menar du?
Mannen: Det hände aldrig. Det är bara påhittat.
Mannen fortsätter att svamla på med diverse konspirationsteorier, den ena löjligare än den andra, och jag känner att någonting börjar puttra inombords.
Jag (avbryter) : Hur skulle du reagera om jag sade till dig att atombombsexplosionen också är ett påhitt?
Mannen: Men det är den ju inte.
(Det är spännande att studera hur vuxna män ibland argumenterar som femåringar.)
Jag: Nej, men om jag skulle påstå att så var fallet... Hur skulle du reagera då?
Mannen: Men så är ju inte fallet.
Jag suckar, och mannen fortsätter att pladdra på om det ena och det andra, hur Japan gick in i kriget endast på försvar och hur det inte fanns någon annan utväg.
Jag (avbryter): Och lika hemskt är det väl med de koreanska kvinnorna som togs till fånga och utnyttjades av japanska soldater under slutfasen av kriget?
Mannen: Men det är ju också bara påhitt.
Här har min bägare inte bara runnit över; den har kokat upp vattnet inombords till den grad att jag vänder om tvärt, tackar för konversationen och rusar iväg mot tågstationen.
Den här typen av händelser må vara lätträknade, men faktum är att människor med tankar och idéer som mannen ovan inte är så få som man kan tro. De är en del av den nynationalism som spridit sig till (eller kanske från) toppen av det konservativa LDP (Liberal Democratic Party, som varken är särskilt liberalt eller demokratiskt), som styrt landet i stort sätt egenhändigt sedan 1947. Härom året bestämdes det till exempel att nationalism skulle betonas i skolundervisningen i fortsättningen, och så sent som förra veckan lyftes förbudet för skolklasser att besöka den kontroversiella Yasukuni-helgedomen där Japans krigsdödas (inklusive Klass A-förbrytare) andar vilar. Och så historietextboksfrågan som satte fyr i relationerna mellan Kina och Japan (på ett minst sagt negativt sätt) för några år sedan då boken formulerat om flera av Japans härjningar under kriget med vaga uttryck.
Tittar man noga kan man se hur LDP, möjligen bortsett dess nya, mer diplomatiskt lagde (men allmänt fege och kritiserade) ledare Yasuo Fukuda och några till, ett efter ett knipsar av hänglåsen som satts upp av amerikanerna efter krigsslutet, bakom kulisserna och utan folkets mened.
Men varför röstar folk på dem då? Jo, för att japaner gillar stabilitet och att med undantag från den ekonomiska bubblans kollaps i slutet av 80-talet och den trögstartade comebacken därefter har LDP varit bra på att inbringa just detta. Folk tycker i regel inte om förändring och är oroliga för att allt plötsligt ska falla och de tvingas börja om från noll, som efter krigsslutet eller efter den stora jordbävningen i Tokyo 1923.
Tokyos guvernör Shintaro Ishihara har till exempel varit en mästare på att föra staden till nya höjder och ekonomin sorlar - då spelar det ingen roll att gubben till insidan både är inbiten nationalist och rasist samt tycker att kvinnor som lever efter att de förlorat sin reproduktiva förmåga är en börda för samhället.
Om nu japanerna ens känner till dessa åsikter. För jag kan inte erinra mig något annat folk som är så ointresserat av politik. Framför allt unga människor. De chockas därför över hatet som sprids över dem från till exempel Kina och Sydkorea. Och hatet är befogat - inte mot dem själva utan mot politikerna som styr dem. Att dessa två faktorer (i alla fall i en demokratisk stat) har ett stort samband verkar japanerna - som förvånansvärt nog är stora beundrare av den skandinaviska välfärdsstaten - ännu inte ha förstått.
Jag kommer fram till tågstationen och sätter mig på en ledig plats i tåget jag kliver på för hemfärd mot Saga. Alla ler vänligt mot mig och ser glada ut, men inom mig sjuder frustrationen fortfarande.
Tåget börjar rulla, och genom rutan ser jag en pojke som vinkar till mig från en lekplats. Jag får fram ett leende och vinkar tillbaka. Sedan tänker jag på mannen i Fredsparken och vad som skulle hända om han skulle träffa pojken just nu.
Leendet försvinner lika snabbt som staden utanför klockan 11:02 en morgon för 63 år sedan.
tisdag 27 maj 2008
måndag 19 maj 2008
Familjen, Eldflugorna och Bubblande blå gaser
Kom i går kväll hem efter en helg i äventyrets tecken. Destinationen stavades Kumamoto, en stad en dryg timme sydöst om Saga, mest känd för sitt iögonfallande palats samt intagandet av rått hästkött och senapsgrönsaker.
Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.
Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.
Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.
Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.
Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!
En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.
Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.
Men på min meny finns någonting annat - eldflugor. Ja, inte att äta då, utan att beskåda. Och vilken syn! Sent på kvällen, skjutsad till en avlägsen flod som rinner genom en stor skogsdunge, kliver jag ur bilen och får vid flodstranden syn på små blinkande gröna lampor - som svävar. Eftersom det är natt är de runda lamporna det enda man ser, och ljuset pulseras med en intervall på cirka fyra sekunder. Man kan alltså följa eldflugornas förflyttning genom att se var de lyser upp nästa gång. Lägg till ett trettiotal liknande svävanda dioder, och synen är mäktig.
Senare, invid en campingplats under en stenbro byggd innan kriget, grillas det fisk och dricks vin. Natten är varm, eftersom sommaren redan kommit hit och luften börjar bli tung. Sover över i en bil och börjar nästa morgon med ett dopp i en närliggande varmvattenkälla, tillsammans med ett tiotal pensionärer som sitter och väntar på att byggnaden ska öppna. Inte mycket slår ett uppfriskande onsen-bad, speciellt inte "iklädd" mör rygg och värkande fötter.
Kväll, och en annan kompis - som jag lärt känna i Nagasaki - hämtar tillsammans med sin vän upp mig invid stadskärnan. Min kompis heter Kunie, men kallas för Anego ("junkie") i "Familjen". För det är så de kallar sig, kompisklubben jag blivit inbjuden till sushiparty hos. Kör bilen gör Rida ("ledaren"), och det är till hans hus vi anländer en kvart senare - ett hus som han bor själv i men som egentligen rymmer en trebarnsfamilj. Extremt ovanligt för att vara Japan. Huset fungerar som "Familjens" högkvarter, och här samlas de minst en gång i veckan då de inte är ute på andra äventyr.
Efter cirka en timme har alla anlänt. Ringo ("äpplet") och de övriga fyra medlemmarna presenterar sig, innan ölen burkas upp och sushin rullas. Måltiden är utsökt, sällskapet likaså. Jag blir hedersmedlem för kvällen, och då den sista sjögräsmackan intagits runt elva skjutsas jag till ett kapselhotell där jag tillbringar natten.
Morgonen därpå hämtar Kunie upp mig och färden bär mot Mt. Aso, Japans största vulkanberg som lockar tusentals turister varje dag. Vulkanen är fortfarande aktiv, och färglampor visar hur stark gasen är dag för dag. Vi har tur. Den blå lampan lyser, vilket betyder 0 ppm gas. Just det, gas! Min bild av en vulkan är ju brinnande röd lava, men då jag sticker ner huvudet genom Mt. Asos krater möts jag av en ljusblå sjö!
En farbror som står bredvid berättar att man smälter om man trillar i. Inte av värmen då, utan av gasens fräta. Ett par på bröllopsresa skrev förresten nyhetsrubriker på 70-talet då de omkom efter ett plötsligt utbrott.
Något utbrott sker dock inte i dag, och jag och Anego sätter oss en bit in i ett till synes oändligt gräsfält, som inte är helt olikt Hyrule Field i Nintendos Zelda-spelserie. Här öppnas mjölkchoklad och jag korkar upp och tömmer vinflaskan jag köpt i den närliggande butiksboden, samtidigt som Link sakta rider in från horisonten.
söndag 11 maj 2008
Den japanska tårtan (och dess innehåll)
Många hävdar att japaner är världens artigaste folk. Kanske är det också så, men för att få ett konkret svar måste man dyka under ytan - en mycket djup yta som kräver både våtdräkt och dubbla lufttuber för att tränga igenom.
För egentligen handlar allt om att hålla masken och vara vän med alla. Det blir ju enklast så. Att hålla med i stället för att säga sin egen mening. Att se glad ut då man egentligen är ledsen, eftersom alla andra ser glada ut (fast de kanske också är ledsna) och det absolut inte gäller att sticka ut från mängden.
Det sägs ofta att i Japan huggs spiken som sticker ut ned redan på lågstadiet. Det stämmer till viss del, även om saker och ting börjar förändras och en viss individualism skapas. Fast det hände ju i och för sig redan i och med Meiji-revolutionen 1867, då proppen dragits ur och utländska influenser och tankesätt strömmade in från alla håll och kanter.
Men som vanligt dröjde det inte länge förrän även detta blev till en nationell och kulturell enhet, något japaner är väldigt duktiga på att skapa. Som en tårta full med utländska ingredienser som ändå smakar japansk.
Och här någonstans formas och återformas också den artiga attityden. Vad som döljer sig på insidan hos den leende mannen i kostym vet bara han själv. Som den Japanbosatte grekisk-irländske författaren Lafcadio Hearn upptäckte i sitt hem i Kumamoto i slutet av 1800-talet, då han genom ett hål i väggen såg sin alltid leende kock se otroligt förtvivlad ut. Då han sedan knackade på, utan att avslöja sig själv, kom kocken utrusande åter med leendet på läpparna.
På samma sätt är det svårt att veta vad som egentligen döljer sig under ytan på japanen som hjälper oss i tunnelbanan, eller som bockar och ler brett då vi betalat för tuggummit i snabbköpet. Eller hos han som säger att det var helt fantastiskt att träffas och att vi bara måste ses snart igen - och som aldrig mer hör av sig.
Jag vill inte låta bitter, och faktum är att de flesta japaner självklart menar väl. Men liksom i vilket annat land som helst är alla olika, medan kulturen och samhället som formar dem densamma. Därför ska man inte låta sig luras av den fantastiska gästvänlighet som målas upp framför ens ögon vid första beskådan, utan låta den smälta till en deg som så småningom utgör grunden till sin egen tårta bredvid den japanska i konditorihyllan.
För egentligen handlar allt om att hålla masken och vara vän med alla. Det blir ju enklast så. Att hålla med i stället för att säga sin egen mening. Att se glad ut då man egentligen är ledsen, eftersom alla andra ser glada ut (fast de kanske också är ledsna) och det absolut inte gäller att sticka ut från mängden.
Det sägs ofta att i Japan huggs spiken som sticker ut ned redan på lågstadiet. Det stämmer till viss del, även om saker och ting börjar förändras och en viss individualism skapas. Fast det hände ju i och för sig redan i och med Meiji-revolutionen 1867, då proppen dragits ur och utländska influenser och tankesätt strömmade in från alla håll och kanter.
Men som vanligt dröjde det inte länge förrän även detta blev till en nationell och kulturell enhet, något japaner är väldigt duktiga på att skapa. Som en tårta full med utländska ingredienser som ändå smakar japansk.
Och här någonstans formas och återformas också den artiga attityden. Vad som döljer sig på insidan hos den leende mannen i kostym vet bara han själv. Som den Japanbosatte grekisk-irländske författaren Lafcadio Hearn upptäckte i sitt hem i Kumamoto i slutet av 1800-talet, då han genom ett hål i väggen såg sin alltid leende kock se otroligt förtvivlad ut. Då han sedan knackade på, utan att avslöja sig själv, kom kocken utrusande åter med leendet på läpparna.
På samma sätt är det svårt att veta vad som egentligen döljer sig under ytan på japanen som hjälper oss i tunnelbanan, eller som bockar och ler brett då vi betalat för tuggummit i snabbköpet. Eller hos han som säger att det var helt fantastiskt att träffas och att vi bara måste ses snart igen - och som aldrig mer hör av sig.
Jag vill inte låta bitter, och faktum är att de flesta japaner självklart menar väl. Men liksom i vilket annat land som helst är alla olika, medan kulturen och samhället som formar dem densamma. Därför ska man inte låta sig luras av den fantastiska gästvänlighet som målas upp framför ens ögon vid första beskådan, utan låta den smälta till en deg som så småningom utgör grunden till sin egen tårta bredvid den japanska i konditorihyllan.
torsdag 8 maj 2008
Dokumentär- och musikvideopremiär!
Var i helgen på premiärvisning av dokumentären Minna chigatte, minna ii (direkt översatt "Alla olika, alla bra"), där jag själv medverkar i en av rollerna. Dokumentären, gjord av en känd lokalfilmare som även skriver filmspalter varje vecka i morgontidningen, handlar om hur vi i samhället borde ha bättre tålamod med mentalt handikappade - speciellt i ett stressamhälle som Japan, där många människor ständigt är i rörelse och allt måste gå fort.
Dokumentären inleds dock med att en galen utlänning - på svenska - skriker in i kameran en massa frågor om hur man kommer till stationen. Detta för att, enligt regissören, skildra hur (i jämförelse med japaner) utlänningar ofta har ett starkare och mer direkt kommunikationssätt, vilket kan ses som en chock för japanerna som inte vet hur de skall hantera situationen (vilket löst relaterar till temat... antar jag!).
Den galna utlänningen som pratar svenska är förstås jag, och dokumentären finns att beskåda här:
http://www.pref.saga.lg.jp/web/sisetu.html
I helgen premiärvisning alltså samt gratis öl och festmåltid, som slutade med att regissören sade att han härnäst ville göra ett kärleksdrama med mig i huvudrollen... Får se hur det blir med det!
Senare samma kväll begav jag mig till en annan premiär: den på Sagas största hip hop event Rock City av musikvideon jag hjälpt till att filma. Stor credit till min vän Yuichi, till vardags bröllopsfilmare, som natt efter natt tänkt ut, skjutit och klippt ihop detta (för sin skala) mästerverk:
http://www.youtube.com/watch?v=nHW0wHqFpSQ
Filmpremiär, videopremiär, öl och sushi. En lördag helt i min smak!
Dokumentären inleds dock med att en galen utlänning - på svenska - skriker in i kameran en massa frågor om hur man kommer till stationen. Detta för att, enligt regissören, skildra hur (i jämförelse med japaner) utlänningar ofta har ett starkare och mer direkt kommunikationssätt, vilket kan ses som en chock för japanerna som inte vet hur de skall hantera situationen (vilket löst relaterar till temat... antar jag!).
Den galna utlänningen som pratar svenska är förstås jag, och dokumentären finns att beskåda här:
http://www.pref.saga.lg.jp/web/sisetu.html
I helgen premiärvisning alltså samt gratis öl och festmåltid, som slutade med att regissören sade att han härnäst ville göra ett kärleksdrama med mig i huvudrollen... Får se hur det blir med det!
Senare samma kväll begav jag mig till en annan premiär: den på Sagas största hip hop event Rock City av musikvideon jag hjälpt till att filma. Stor credit till min vän Yuichi, till vardags bröllopsfilmare, som natt efter natt tänkt ut, skjutit och klippt ihop detta (för sin skala) mästerverk:
http://www.youtube.com/watch?v=nHW0wHqFpSQ
Filmpremiär, videopremiär, öl och sushi. En lördag helt i min smak!
onsdag 7 maj 2008
Japaner - världens hårdast arbetande folk?
Den så kallade Golden Week-veckan (som egentligen borde heta Golden Weekend, då bara måndag och tisdag var röda dagar) är över och folk är tillbaka i arbete efter vad som för många var årets enda semester, något som setts fram emot sedan samma tidpunkt i fjol.
För fyra dagars ledighet är i Japan rena lyxen, något man egentligen inte kan ta på och som man måste nypa sig i örat för att försäkra sig att det inte är en dröm. Fyra dagar! Normalt ber man om ursäkt om man tagit en dags ledigt, och tar man två i rad är det till att köpa presenter till alla sina kollegor för sin själviska akt att lämna dem i sticket i hela två dagar....
Min kollega Maeka planerar till exempel att åka till Nya Zeeland, men kan bara få ut fyra dagars ledighet under sommaren - som är den klart lugnaste tiden på året - och funderar på om det är värt att åka över huvud taget. Jag förstår henne.
Jag, som assisterande engelsklärare och utlänning, drabbas inte av detta utan kan från säkert avstånd se på hur mina medarbetare på skolorna lider medan jag själv har fem veckors ledighet i rad i sommar. De vanliga lärarna har det alltså inte, utan måste arbeta varenda dag under sommarlovet. Detta av flera anledningar, den största att lärarjobbet i Japan består av så mycket mer än bara undervisning och lektionsplanering, som tillsammans upptar c:a 40% av tiden. Övriga uppgifter är att besöka alla elevers hem, hålla i ordning klasskassor och liknande, organisera resor och specialdagar, samt en massa administrationsarbete som normalt sett sköts av en skolas kontorspersonal.
Men en annan anledning tror jag även ligger i japanernas ovilja till ledighet. Trots att man ofta klagar på sitt hårda arbetsliv verkar det finnas en verklighet under som säger "men jag ligger i alla fall inte hemma och latar mig". Även om alla kanske egenligen vill ligga hemma och lata sig. Men det finns mycket hårt jobbande människor. Och de fungerar som inspiration till mindre hårt arbetande människor, som inte vill vara sämre. And so on. Jag får nästan känslan att lärarna på mina skolor hittar saker att göra bara för att fylla ut tiden, eftersom ingen vill gå hem först och det gäller att se bra ut i gruppen och inte sticka ut (genom att gå hem tidigt, trots att man är klar).
Detta drabbar som sagt inte assisterande engelsklärare, och i morgon går jag till jobbet igen som vanligt klockan halv nio samt cyklar hem då klockan slår fyra. Först av alla men utan skam, då det ändå inte funnits någonting att göra sedan klockan ett....
För fyra dagars ledighet är i Japan rena lyxen, något man egentligen inte kan ta på och som man måste nypa sig i örat för att försäkra sig att det inte är en dröm. Fyra dagar! Normalt ber man om ursäkt om man tagit en dags ledigt, och tar man två i rad är det till att köpa presenter till alla sina kollegor för sin själviska akt att lämna dem i sticket i hela två dagar....
Min kollega Maeka planerar till exempel att åka till Nya Zeeland, men kan bara få ut fyra dagars ledighet under sommaren - som är den klart lugnaste tiden på året - och funderar på om det är värt att åka över huvud taget. Jag förstår henne.
Jag, som assisterande engelsklärare och utlänning, drabbas inte av detta utan kan från säkert avstånd se på hur mina medarbetare på skolorna lider medan jag själv har fem veckors ledighet i rad i sommar. De vanliga lärarna har det alltså inte, utan måste arbeta varenda dag under sommarlovet. Detta av flera anledningar, den största att lärarjobbet i Japan består av så mycket mer än bara undervisning och lektionsplanering, som tillsammans upptar c:a 40% av tiden. Övriga uppgifter är att besöka alla elevers hem, hålla i ordning klasskassor och liknande, organisera resor och specialdagar, samt en massa administrationsarbete som normalt sett sköts av en skolas kontorspersonal.
Men en annan anledning tror jag även ligger i japanernas ovilja till ledighet. Trots att man ofta klagar på sitt hårda arbetsliv verkar det finnas en verklighet under som säger "men jag ligger i alla fall inte hemma och latar mig". Även om alla kanske egenligen vill ligga hemma och lata sig. Men det finns mycket hårt jobbande människor. Och de fungerar som inspiration till mindre hårt arbetande människor, som inte vill vara sämre. And so on. Jag får nästan känslan att lärarna på mina skolor hittar saker att göra bara för att fylla ut tiden, eftersom ingen vill gå hem först och det gäller att se bra ut i gruppen och inte sticka ut (genom att gå hem tidigt, trots att man är klar).
Detta drabbar som sagt inte assisterande engelsklärare, och i morgon går jag till jobbet igen som vanligt klockan halv nio samt cyklar hem då klockan slår fyra. Först av alla men utan skam, då det ändå inte funnits någonting att göra sedan klockan ett....
Landet där minst är vackrast (och dyrast)
April 2008
Amerika-mura, Osaka, fyra år senare. Sitter i Triangelparken, smuttar på en Coca-Cola och betraktar kommersialismen som inte förändrats ett uns sedan ockupationens slut 1952 - ja, inte ens sedan Japans portar öppnades som en effekt av Meiji-revolutionen 1867 - och framför allt inte sedan jag själv satt här som Japanoskuld med uppspärrade ögon en het augustidag 2004.
Men så är ju kommersialismen också ett världsligt fenomen, ofrånkomligt till och med i landet där minst är vackrast. För små saker säljer ju de också. Tonårsflickorna på andra sidan fontänen iklädda guldsprejade minikjolar och millimeterdekorerade plastörhängen i regnbågens alla möjliga och omöjliga färger bevisar just detta, samtidigt som de ställer sig upp och diskuterar med kortkorta slanguttryck var de häftigaste trendbutikerna nyligen öppnats.
Höjden av kommersialism finns att beskåda rakt ovanför mig, på taket av ett höghus, och det i form av en kopia av Frihetsgudinnan. Självklart i miniatyrversion, men lika marmorgrön som sin storasyster på andra sidan Stilla Havet - i stora Amerika. Dit kommer de flesta japaner aldrig att åka, eftersom det är dyrt och semestertiden för kort. Därför finns det inte bara en utan flera kopior att beskåda i Japan för den som inte vill missa upplevelsen. Vilket även gäller för parken i Kumamoto med miniatyrer av Mt. Fuji och de 53 stationerna längs Tokaido (vägen mellan Tokyo och Kyoto), Hollandmodellen utanför Nagasaki eller området på Ikuchi-jima med fullskalemodeller av Japans alla tempel och sevärdheter. Och självklart ar inget av detta gratis, till skillnad från att se originalen.
Jag dricker sista slurken ur min Coca-Cola och beger mig mot den närliggande spelhallen. Har hört att det nya miniatyrtrumspelet ska vara rätt häftigt.
Amerika-mura, Osaka, fyra år senare. Sitter i Triangelparken, smuttar på en Coca-Cola och betraktar kommersialismen som inte förändrats ett uns sedan ockupationens slut 1952 - ja, inte ens sedan Japans portar öppnades som en effekt av Meiji-revolutionen 1867 - och framför allt inte sedan jag själv satt här som Japanoskuld med uppspärrade ögon en het augustidag 2004.
Men så är ju kommersialismen också ett världsligt fenomen, ofrånkomligt till och med i landet där minst är vackrast. För små saker säljer ju de också. Tonårsflickorna på andra sidan fontänen iklädda guldsprejade minikjolar och millimeterdekorerade plastörhängen i regnbågens alla möjliga och omöjliga färger bevisar just detta, samtidigt som de ställer sig upp och diskuterar med kortkorta slanguttryck var de häftigaste trendbutikerna nyligen öppnats.
Höjden av kommersialism finns att beskåda rakt ovanför mig, på taket av ett höghus, och det i form av en kopia av Frihetsgudinnan. Självklart i miniatyrversion, men lika marmorgrön som sin storasyster på andra sidan Stilla Havet - i stora Amerika. Dit kommer de flesta japaner aldrig att åka, eftersom det är dyrt och semestertiden för kort. Därför finns det inte bara en utan flera kopior att beskåda i Japan för den som inte vill missa upplevelsen. Vilket även gäller för parken i Kumamoto med miniatyrer av Mt. Fuji och de 53 stationerna längs Tokaido (vägen mellan Tokyo och Kyoto), Hollandmodellen utanför Nagasaki eller området på Ikuchi-jima med fullskalemodeller av Japans alla tempel och sevärdheter. Och självklart ar inget av detta gratis, till skillnad från att se originalen.
Jag dricker sista slurken ur min Coca-Cola och beger mig mot den närliggande spelhallen. Har hört att det nya miniatyrtrumspelet ska vara rätt häftigt.
lördag 3 maj 2008
Snack life
Oktober 2007
Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.
Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.
Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.
- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.
Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.
- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.
En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.
Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.
Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.
Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.
I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!
Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...
På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).
Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.
Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.
Filmfestivalen är över, men mina äventyr i Imari långt ifrån. Har bestämt mig för att stanna över natten då jag morgonen därpå ämnar besöka Kurosawa-muséet, så jag bokar in mig på ett hotell och scannar staden gränd för gränd i jakt på något spännande, samt en schysst bar där jag kan skölja ned dagens festivalintryck.
Letar i över en timme, men inte ett vattenhål i sikt. Däremot hundratals så kallade snack bars, som finns (alltid samlade, ofta nåbara genom en sidogata till huvudgatan) i alla japanska städer, stora som små, och mest är till för arbetare som vill prata med andra kvinnor än sina fruar.
Till slut, på en obskyr bakgata bortom floden, hittar jag till något som lyser mysigt trägult som ett café längs den amerikanska västkusten. Jag går in, stället är tomt och en cowboy välkomnar mig och frågar om jag är australiensare. Han tycker att jag ser ut som det.
- Du är definitivt inte tysk, den saken är säker! säger han sedan.
Då jag förklarar att jag inte är långt ifrån att vara tysk rynkar han på näsan och säger att han varken gillar engelsmän eller fransmän. De sistnämnda för att de, enligt honom, använde paraplyer för att skydda sig mot avföringen som förr i tiden kastades ned i rännilarna genom Parisfönstren.
- Ett riktigt paraplyland. Precis som England! frässkrattar cowboyen och försvinner bakom disken.
En sekund senare är han tillbaka - med ett katana-svärd i högsta hugg. Rädd att jag sagt något obetänkt sluter jag ögonen och väntar på nådastöten, men i stället ger han mig svärdet (som är sylvasst) och visar hur en riktig samurai (cowboy?) brukar det. Jag tackar för lektionen, dricker ur mörkölen jag beställt och lämnar stället med tanken att om detta är stadens enda bar förstår jag varför folk föredrar snackställena.
Så jag bestämmer mig för att gå dit även jag, mina sexistiska fördomar till trots. Väljer dock bort stripp- och cosplay-alternativen (där tjejerna är utklädda till poliser och high school-flickor, etc.), utan traskar i stället in i en byggnad med ett flertal ”vanliga” snacks och väljer Mirin eftersom en full man på gatan rekommenderat den.
Jag möts av en kvinna i fyrtioårsåldern som välkomnar mig och ber mig slå mig ner i baren. Det första som slår mig är att detta är en helt vanlig bar – med skillnaden att bartenderna är kvinnor i stället för män. Och tjejerna som jobbar här verkar inte skilja sig ett dugg från de i närköpet intill, vilket även visar sig när jag pratar med dem.
Till vänster om mig sitter en salaryman (kostymklädd japansk kontorsarbetare). Singel, hör jag. Han pratar inte med flickorna, utan sitter och ler kufiskt, om inte genant. Som om han just vunnit något stort på lotteri, men ännu inte riktigt lyckats smälta det. Vi växlar några ord, och han visar sig vara trevlig.
I hörnet, två orakade äldre män i sällskap med en av barflickorna. ”Barmamman” (kallas mama-san på japanska) berättar att hon är riktigt renhjärtad. Efter en rotation kommer flickan fram till mig, vi pratar en stund, och barmammans ord ekar inte långt borta. Vilket dock är fallet med mina fördomar. En trevlig överraskning, måste jag säga!
Efter tio öl (man betalar per 90 minuter, fri alkohol) och dubbelt så mycket karaoke (inklusive mitt första framträdande på japanska) går jag hem, mätt och belåten. Men först tas en bild (som jag inte minns, men vid ett återbesök en månad senare slås av att se mig själv på ett foto på väggen!) – säkert inte så många utlänningar som kommer dit...
På vägen tillbaka till hotellet snubblar jag över fyra ungdomar som startar upp en konversation. De är runt 20-22 och bjuder in mig på öl. Det är redan efter stängning, så drickandet sker utan rullande nota. Vet inte varför men jag säger ja och de närmaste tre timmarna följs av ännu mer öl och ännu mer karaoke. Request efter request trillar in, och jag tvingas sjunga både den ena västerländska rockklassikern efter den andra… (förhandlar mig dock till gratis öl för detta).
Klockan har blivit åtta på morgonen då jag trillar in på hotellet och möts av en leende receptionist. Leende eftersom jag säkerligen måste tyckt om hans stad om jag kom in så här sent. Jag somnar gott och väcks av en ringande hotelltelefon klockan 12 – två timmar efter utcheckning.
Fuck, tänker jag, ler lite, rycker på axlarna och rusar sedan ut från hotellet och in i en convenience store där jag köper en krispig salladsfrukost.
Filmfestival (eller Kändis för en helg)
Oktober 2007
Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.
Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.
Så fel jag hade.
Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.
- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!
Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…
Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…
Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:
- Jo, vi har en utlänning i publiken…
Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.
- Jag tror att han har en fråga…
Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!
Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).
Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).
Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.
Imari, en liten stad nordväst om Saga mest känd för sitt vackra porslin – och en viss filmregissör.
Det är första dagen av Kurosawa Akira Film Festival och jag är fem timmar sen. Har försovit mig och till råga på allt klivit på fel tåg och hamnat i Nagasaki – visserligen en mycket vacker stad, men det är inte här mitt tvådagarspass till filmfestivalen (vars plansch jag såg av en slump på lokalgymmet) kan lösas in. Andfådd och frustrerad slår jag till slut upp portarna till festivalbyggnaden, tänker att detta kan verkligen inte vara min dag.
Så fel jag hade.
Väl inne möts jag omgående av varma leenden och en kvinna som visar mig till ett bord med coola planscher (originaldesign i nytryck) av alla Kurosawas produktioner. Det vattnas i munnen bara av att titta på dem, och innan jag ska till att gå in i biografen för att se sista snutten av Yojimbo säger kvinnan att jag kan få dem allihop.
- Det finns gummisnoddar och plastpåse där borta. Trevlig föreställning!
Smyger mig diskret in, hittar en ledig stol och betraktar för en kvart filmkonstverket som Sergio Leone kopierade med Clintan i huvudrollen, innan lamporna tänds. Det gör inget, för jag har sett filmen förut (hade dock velat se Kou Shibasaki-rullen som visades tidigare under dagen). Och ännu är dagen inte slut. Härnäst vankas ”crank-in party” (hålls vanligen innan en filminspelning startar) i stadens spa- och lyxhotell…
Jag är enda utlänning på plats (i Japan märks sådant direkt) och i lilla Imari visar det sig ha stora fördelar. Festivalarrangörerna verkar hur glada som helst över min närvaro, och ger mig genast en privatvisning av en Kurosawa-dokumentär. Får sedan skjuts till lyxhotellet, där en ännu lyxigare sushimiddag dukats upp. TV är visst där, och då jag kliver in slås kamerorna på och jag tar fram mitt bästa skådespelarleende. En stund senare kommer två japanska dramaskådisar in, liksom Kurosawas son som inviger festen med en skål. Middagen är delikat och innan tåget bär hem mot Saga insuper jag ett bad i hotellets varmvattenkälla med gratisbiljetten jag fått. Man kan inte klaga…
Dag två börjar med en talkshow med gårdagens huvudgäster: Masahiro Takashima och Misato Tanaka. Jag har lärt av gårdagens läxa, tagit rätt tåg och är bland de första att anlända. Rummet fylls dock snart och längst bak står ett tv-team samt ett antal andra journalister. Längst fram sitter jag och smuttar på en läsk – då jag får syn på något märkligt på en skylt som visas till programledaren. ”Utlänning” – står det på den (på japanska). Jag rynkar på ögonbrynen. Programledaren:
- Jo, vi har en utlänning i publiken…
Jag sväljer, ställer mig upp och vinkar då plötsligt alla blickar vänds mot mig, inklusive två tv-kameralinser.
- Jag tror att han har en fråga…
Just fan, tänker jag samtidigt som en mikrofon placeras i min hand. Jag skrev ju ned en fråga under middagsfrågestunden i går. Den lästes dock inte upp (för att de inte kunde tyda mina försök till kanji [tecken]…) så jag får chansen nu i stället. Svamlar nervöst fram frågan varför japaner ofta negligerar (och knappt hört talas om) inhemsk kvalitetsfilm (såsom av Shinya Tsukamoto och Kiyoshi Kurosawa), och får ett intetsägande svar av Takashima. Det gör inget. Jag är glad över att sätta mig ned igen, samt över artbooken och specialpärmen jag får i gåva då jag lämnar rummet…!
Festivalen fortsätter sedan med visning av Ikiru, Kurosawas (Akira, förstås) klassiker från 1952 om en döende man som tillägnar sina sista månader åt att hjälpa sin hemtrakt, samt en 3-minuterskortfilmstävling. Den sistnämnda är spännande men håller anmärkningsvärt låg kvalitet. Känns som att kortfilmsboomen inte riktigt nått hit ännu. Känns även som att jag kan vara med nästa år. Två manus är klara, redo att filmas (mer om dessa i ett senare inlägg).
Festivalen är slut men jag är inte riktigt klar än. Nästa dag, efter att ha stannat i Imari över natten (se inlägget ”Snack life”), halkar jag bakfull in i en liten gränd invid floden som delar staden på mitten. Här, bredvid ett ödelagt café, huserar The Kurosawa Akira Satellite Studio med rekvisita från alla mästarens filmer samt handskrivna manus och Oscarsstatyetter. Här huserar även Kana, en tjej med kortfilmsdrömmar som jag blir vän med och senare åker tillbaka till Imari för att träffa (då jag fått både översättnings- och bokbeställningsuppdrag av muséet).
Det är med ett leende på läpparna jag tar tåget tillbaka till Saga igen. Trött men lycklig. Förvånad men samlad. Och med en tanke att jag älskar detta land över allt annat.
En tågresa i ljusets tecken
September 2007
På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.
Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.
Lämnar minnen.
En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.
Men minnet är borta.
Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.
På tåget från Hakata till Beppu, onsen-paradiset jag valt att tillbringa helgen i. Reser österut för första gången på länge, och i munnen smälter ett sembei-kex jag köpt av en flicka som heter Sachiko i hennes familjeaffär i lilla Ogi, där jag och kanadensaren Chris campade och gick på ”slagsmålfestival” för en dryg månad sedan. Tiden flyger.
Jag tänker på Hiroshima 2004. Vet inte varför, men kanske är det ljuset. Ljus är en ofta underskattad minnesfaktor. Så många kombinationer, former som skapas då solstrålarna träffar, reflekterar, kastar skuggor.
Lämnar minnen.
En tunnel gör allt svart, liksom mitt nostalgiska ögonblick, nu avkristalliserat. Vi stannar och människor börjar fylla det tills nu tomma tåget – som börjar åka baklänges, ut genom tunneln, tillbaka in i ljuset.
Men minnet är borta.
Vi åker framåt igen och om en timme är vi i Beppu, där nya äventyr börjar. Jag tar ett till sembei-kex, lutar mig tillbaka och hör det knastra i takt med rälsbalkarna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)