Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.
Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....
Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.
Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.
Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.
Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.
Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).
Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)
Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.
Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.
Det är ju trots allt julafton.
torsdag 24 december 2009
söndag 6 december 2009
Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll
Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.
Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.
Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.
Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.
En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.
-----
Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.
Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!
Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:
Se klippet här.
Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.
Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.
Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.
En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.
-----
Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.
Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!
Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:
Se klippet här.
måndag 19 oktober 2009
På dansgolvet med Josh Hartnett och KimuTaku
- Tyvärr, men vi kan inte ge dig något presspass den här gången.
Jag stirrar med tomma ögon mot den bestämda damen som inte köpt min förklaring att redaktören på filmtidningen jag jobbar för glömt att registrera mig. Det som var så enkelt förra året. Kanske var det fler som försökte sig på samma rövare, men misslyckades? Hur som helst verkade det vara förhöjd säkerhet i år, men än hade jag inte gett upp hoppet.
- Okej, då ringer jag min redaktör. Jag kommer tillbaka...
Jag lämnar pressrummet och går ut i korridoren i det nybyggda varuhuset Centum City i östra Busan, världens största, där Josh sitter och väntar. En flashback från förra året ser oss utbyta leenden med mitt presspass dinglande runt halsen. I år en huvudskakning och utslående armar. Men jag har en plan.
- Du kanske kan ringa mig och låtsas vara min redaktör?
Vi tränar röster i fem minuter och Josh hittar en baston som kanske skulle funka. Sedan listar vi ut hur man ringer anonymt så att pressdamen inte ser att samtalet kommer från en koreansk mobil. Allt klart, jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till presscentret. Under tiden ringer Josh och jag lyfter luren, låtsas prata och lämnar sedan över telefonen:
- Hej. Jag har min redaktör på tråden nu...
Läppen började nästan blöda då jag bet den intensivt för att hålla mig för skratt då pressdamen smälte framför mig och bad så mycket om ursäkt till min "redaktör". Fem minuter senare fick jag mitt presspass som skulle ge mig inträde till femton gratisfester, fyra gratisfilmer om dagen (inklusive pressvisningar i hypermoderna fåtöljsalonger) samt gratis kaffe och mineralvatten i obegränsade mängder. Veckan var räddad.
Kanske låter det konstigt att vi måste göra saker som dessa som redan jobbar på ett filmbolag, och visst måste jag erkänna att man får lite dåligt samvete. Men samtidigt ligger vi risigt till ekonomiskt just nu (trots att vi spelar in en 30-miljoner-dollarsfilm ligger nästan alla pengar låsta till inspelningarna drar igång) och hade inte råd att registrera oss som producenter. Vi fick ta bussen i stället för tåget från Seoul och checkade in på ett sjaskigt pensionat för 80 kronor natten där jag och Josh delade säng, störda varje natt av vår rumsgranne som spydde konstant bakom den papperstunna väggen som separerade våra rum.
Har nog aldrig varit med om liknande till kontrast, då vi efter att ha slängt in våra saker i rummet gått på presskonferens för filmen I Come with the Rain med Josh Hartnett, Kimura Takuya (japansk popidol och sexsymbol) och Lee Byung-hun (koreansk megastjärna) i huvudrollerna. Hartnett var på plats och fick svara på obligatoriska frågor som vilken hans favoritmat i det koreanska köket var och vilken koreansk skådespelerska han helst skulle vilja spela mot...
Ett par timmar senare, efter att ha satt i oss en enorm middagsbuffé och ett par glas australiskt rött till det (självklart gratis), och att regissören gjort oss sällskap (han tog snabbtåget från Seoul) lyckades vi för andra året i rad komma in på skådespelarfesten (inte ens ett presspass räcker till det), återigen tack vare Josh som är en mästare på att spela cool och låtsas känna alla på festen. (Då folk kollar ID går han direkt fram och skakar hand med – och överraskar - någon vid ingången: "Men tjenare! Det är ju du ja..." och slinker smidigt in...)
Där fanns Kimura Takuya, KimuTaku även kallad, och freakdansade med en koreansk snubbe med glasögon jag såg på tv i ett humorprogram ett par dagar senare. Mina japanska vänner avundas nog bara av att jag stod på samma dansgolv som han, och de skulle nog inte tro mig om jag berättar att han senare även freakdansade med en 50-årig vit kvinna som nästan fick en hjärtattack... Jag växlade några ord med KimuTaku, berömde hans dansmoves. Han verkade rätt trevlig.
Där fanns Lee Byung-hun, Koreas just nu hetaste manliga skådis. Han var klädd i cool röd plyschkostym och kastade förföriska blickar åt de flesta kvinnorna i sin närhet, bland dem en koreansk-amerikansk agent från Texas som tidigare försökt ragga upp mig (i tron att jag var känd svensk skådis och polare med Josh Hartnett...). Jag såg dem byta nummer och log inombords. Agenten (som hade tre koreanska klienter) frågade vilket hotell jag bodde på men jag lyckades slingra mig. Själv bodde hon på Grand, 16:e våningen med havsutsikt...
Där fanns Josh Hartnett, som var mycket längre än jag trodde. Han såg lite vilsen ut bland alla asiater, men höll en skön stil. Josh gick fram till honom:
- Tjena, jag heter också Josh. Hur är läget?
Ungefär i den stilen fortsatte veckan, med minst tre fester om dagen och en hel del nya bekantskaper. Ska dricka öl i Tokyo med skådisen Takaki Uda, samt i Seoul till helgen med en koreansk regissör som just nu färdigställer sin första långfilm - samt snubblade på Kiyoshi Kurosawa på en lyxkryssning (tack igen, Josh) och gav honom mitt visitkort. Jag öste beröm över min favoritregissör (Cure, Pulse, Tokyo Sonata...) samtidigt som han verkade imponeras av mina japanskakunskaper. Jag och Josh berättade även om vårt framtida thriller-projekt i Fukushima, och den japanske skräckmästarregissören lät synnerligen intresserad.
Innan veckan var slut hann vi även få ett snack med Jon Landau, producenten bakom Titanic och till vintern kommande Avatar med James Cameron i regissörsstolen. Han visade klipp (i 3D) av den sistnämnda samt pratade om arbetet bakom filmen. Vi berättade att vi ska filma i samma studio i Australien som Cameron just nu befinner sig i som exekutiv producent till filmen Sanctum som också är en undervattens-3D-film. Vi som trodde att vi skulle vara de första att komma ut med en sådan...
Tillbaka i Seoul nu, mätt och belåten men med orolig kontorspolitik, outbetalda löner och dagliga schismer mellan regissören och finansiären som äger restaurangen ovanför vårt kontor, där vi äter gratislunch varje dag. Men sådan är vardagen i filmbranschen, där ingenting kan tas för givet. Därför måste man lära sig att leva varje dag fullt ut, utnyttja varje ögonblick medan det utnyttjas kan, shaka loss med japanska popidoler och skåla med Kiyoshi Kurosawa under världens vackraste bro – innan den rasar.
torsdag 8 oktober 2009
Agent Åsenlund på uppdrag i Korea
Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.
Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:
"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"
Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?
Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.
Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.
Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.
Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:
"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"
Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?
Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.
Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.
Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.
lördag 18 juli 2009
Huvudroller och kändisfester
Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.
Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.
Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...
För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:
"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."
En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...
Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.
Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.
Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.
måndag 6 juli 2009
Oväntat cafébesök
Jag arbetar sedan mitten av maj som cafévärd i den nostalgiskt kryddade stadsdelen Ebisu, geografisk granne men i utseende och stil milslångt ifrån trendmeckat Shibuya. En 50-talstrudilutt välkomnar alla som stiger av Yamanote-linjen vid Ebisus station (klassisk jingle för ölmärket med samma namn), medan traditionella izakaya (japanska pubar) och 70-talsdoftande kärlekshotell radar upp sig på de trånga, mysiga gatorna som omsvärmar den. Mitt i en sådan gränd ligger Com Inn, ett café för folk som över en kopp kaffe eller te vill fila på sin engelska.
Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.
Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.
I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."
Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.
Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.
Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.
Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:
"Har du sett Ju-on?"
"Ja, självklart."
"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"
"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."
"Han har även gjort en film som heter Marebito..."
Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.
Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.
Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.
Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.
Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.
Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.
Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.
I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."
Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.
Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.
Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.
Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:
"Har du sett Ju-on?"
"Ja, självklart."
"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"
"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."
"Han har även gjort en film som heter Marebito..."
Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.
Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.
Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.
Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.
Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.
måndag 22 juni 2009
Tommy Lee Jones och svettiga blixtnedslag
Regnsäsongen är här, solen har inte setts till på en vecka men ändå dryper kroppen av svett varje gång man kliver in och ut ur porten. Luftfuktigheten är hög, till och med här uppe på mitt lilla berg vars djungelliknande växtlighet möter min blick då jag för en sekund lyfter huvudet ovanför datorskärmen. Där ser jag även min telefon, som de senaste veckorna gått lika varm som temperaturen utanför och framkallat både svett, glädje och tårar.
I dag det sistnämnda, då en av mina talangagenturer gav mig beskedet att episoden om basketspelaren, där jag spelar huvudrollen, helt strukits från agendan och alltså inte kommer att visas. Surt, med tanke på att jag berättat för ett antal vänner och halva Saga (inklusive flera av mina gamla elever) att jag skulle vara med. Surt, för att jag faktiskt inbillar mig att jag gjorde ett bra jobb. Detsamma kan kanske inte sägas om mina ryska motskådespelerskor som varken kunde ett ord engelska eller någonsin satt sina fötter på en teaterscen.
Roligare nyheter förra veckan, då jag faktiskt var med i bild några sekunder i ett annat program som sur sambo till en kvinna vars dotter rövats bort, och en synsk man kallats in för att lösa fallet. Roligt också då jag bara ett par dagar efter den sändningen var med som "säkerhetsvakt" åt en av Japans för närvarande största idoler – modellen och skådespelerskan Misako Yasuda, under ett PR-event för convenience store-kedjan AM/PM. Tillsammans med Will Smith (förlåt) bar jag ut en stålväska full med pengar som utomjordingen (hon är faktiskt väldigt söt) Yasuda öppnade.
Min MIB-kollega är förresten etablerad actionskådespelare i Japan och finns med på Wikipidia: Han är dessutom manusförfattare och vi träffades över fika i Shinjuku i lördags och diskuterade framtida samarbeten. Kanske kan det leda till något häftigt; han vill i alla fall spela med i min film (om den någonsin blir av) om en spöksjö i norra Japan vars manus jag har i utvecklingsstadiet nu.
I fredags var jag på audition högst upp i ett höghus vid Tokyos hamn för det största av de så kallade rekonstruktionsdramerna, där jag provspelade för rollerna som en golfare som träffas av blixten och genomgår rehabilitering, hans vän som chockas och skriker efter hjälp, hans bror som bekymrad tar emot beskedet att spelaren kanske aldrig kommer att kunna gå igen, samt doktorn som ger honom det. I morgon kommer svaret.
Nyss ringde det igen. Jag fick inte ett annat jobb som legat och svajat länge. Men en minut senare kom ett nytt samtal som förkunnade att två nya möjligheter öppnats upp på söndag, bland annat en roll som assistent till en japansk affärsman. Öppnats upp har även himlen igen, och regnet vräker ned utanför fönstret medan telefonen därunder även den, liksom den sovande kvinnan i en tidig Kentlåt, väntar på att tömmas och fyllas igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)