måndag 22 mars 2010

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

måndag 8 mars 2010

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.

torsdag 25 februari 2010

Sten, sax och påse (eller var det pinne och löv?)



Jag öppnar en papperstub med instantkaffe, häller upp det i min mugg och fyller den med varmvatten. Kaffet smakar skit, alldeles för svagt och för mycket socker. För mycket vatten också, men det är med flit så att kaffet ska räcka längre. Jag ställer ned koppen på mitt skrivbord och får syn på en kalender. Det är februari och nästa vecka fyller jag 29. Nästan ett halvår har gått sedan jag landsteg i Korea och i de ursprungliga födelsedagsplanerna föreställde jag mig själv på en surfingbräda i Guldkusten med en White Russian i handen.

Men allt går inte som man tänkt sig. I alla fall inte lika snabbt.

Fortfarande ingen lön sedan november, men jag hankar mig vidare på engelskaundervisning och gratismat tre gånger om dagen i korridoren där jag bor samt i restaurangen ovanför kontoret. Dessutom fick jag ett välkommet tillskott i veckan då Tokyo Notice Board bestämt sig för att publicera min artikel om förra årets nyårsfirande i Asiens största nattklubb. Kul!

En annan rolig nyhet är att jag på lördag gör debut i den koreanska tv- eller filmbranschen (vet inte vilken ännu...) som skådis. Jag ska tydligen spela en blond vandrare med ryggsäck. Låter lagom upphetsande, men alltid något samt en chans att knyta intressanta kontakter.

Skådespeleri var även temat förrförra helgen, då jag och Josh filmade vår kortfilm – som inte heller riktigt blev som vi tänkt oss. Med tre dagar kvar till inspelning och skådisar och utrustning redo bestämde vi oss för att skrota hela manuset och börja om på nytt. I stället för en utlänning som landar i Seoul och får lemmarna avhuggna av ett galet koreanskt par spelar jag en utlänning som landar i Seoul men egentligen är en sten, träffar en tjej som egentligen är ett löv (vilket inte hindrar henne från att knivmörda mig), och en galen vetenskapsman som egentligen är en pinne. Allt detta inramat av så kallad Thoughtography, konsten att projicera tankar i bild (något vetenskapsmannen uppfunnit en maskin för).

Vi är i redigeringsfasen nu och målet är Puchon International Fantastic Film Festival i sommar. Om originalitet och symboliskt djup värdesätts borde våra chanser att komma in i alla fall vara hyfsade....

Apropå filmfestivaler har jag klippt om min film Shades of Darkness och skickat in den till fyra festivaler i Sverige, Holland och Tyskland. Ska även skicka in den till Austin (Texas), Seattle, Japan och Sydkorea. Har inte särskilt stora förhoppningar men den som inte försöker lyckas aldrig. Dessutom vore det ju inte helt fel att få sin egen imdb (Internet Movie Database)-sida....

Men först på min önskelista står pengar, och det verkar som att den valutan äntligen är på väg nu i veckan eller nästa. Våra australiska producenter är hitbjudna till specialeffektskonferens här i Seoul i mars, dit även James Cameron och Peter Jackson beryktas komma. Förhoppningsvis blir det startskottet mot Guldkustens stränder, rullande filmkameror och lagomt shakade White Russians.

torsdag 24 december 2009

En filmmakares berg-och-dalbana

Julafton, klockan är halv åtta på kvällen och jag har precis kommit hem från en lång dag på jobbet. På mina framtänder kan skönjas de sista spåren av en friterad grönsak – 50 öre kostade den på väg hem från tunnelbanestationen.

Det är kalabalik på kontoret. Regissören har krockat producentens nyköpta bil för fjärde gången, vilket innebär att försäkringsbolaget inte längre går in och täcker. Kanske inte låter så märkvärdigt, men med tanke på att kontorshyran står obetald och ingen av oss anställda fått lön sedan första veckan i november var det inte direkt det bästa som kunde hända. I dag använde Josh den sista DVD-skivan från kontorets lager, där även pulverkaffet håller på att ta slut. Men vi fick i alla fall nya sopsäckar för de 30 kronor vi hade kvar i restkassan....

Personligen har jag lyckats överleva tack vare engelsk privatundervisning samt en retroaktiv lön från en japansk talangagentur jag arbetade för i somras, bland annat för rollen som Bob Wieland. Den skulle egentligen kommit i augusti, men kanske blev det bra till slut att den inte kom förrän nu (om det inte vore för en god väns ihärdiga arbete i Tokyo hade den kanske inte kommit över huvud taget) – både hyran, mobilräkningen samt tåg- och båtbiljetten tur och retur till Japan lyckades lönechecken finansiera.

Japan, ja. Eftersom jag måste förnya mitt visum var tredje månad är jag tvungen att lämna landet innan årets slut, och tyckte således att en jul i Japan inte lät helt fel. Åker tåg i morgon bitti till Busan där snabbfärjan mot Fukuoka avgår, och ett kärt återseende tar sin början; förra gången jag befann mig i Kyushu var i mars då jag lämnade engelskaundervisandet i Saga för att satsa på en skådespelarkarriär i Tokyo.

Visserligen är Japan inte landet att bege sig till med strama finanser, men om jag räknat rätt ska jag i alla fall ha råd med boende, en god middag (den 25:e) samt en klippning (frisörerna är för grymma i Japan för att gå miste om tillfället!). Kanske även en omgång Drum Mania i en av Tenjins arkadhallar. Och så ett besök i bokhandeln med spaltmeter av böcker om japansk film och kultur. Fukuoka är en gammal vän värd att leva på gatan för.

Och i ärlighetens namn ska det bli skönt att lämna kontorsmiljön för ett tag, där producenten idogt frågar regissören vad min roll på företaget egentligen är och varför han behövt punga ut dyra pengar för att flyga hit mig och betala min lön (även om det sistnämnda som sagt inte skett på ett tag) – själv är han restaurangägare och kan ingenting om filmbranschen. Ordet "försening" eller "förskjutning" finns nog inte ens i hans ordlista. Dessutom sade han på middagen i förrgår att han tyckte min japanska flickvän var "jävligt ful." Men jag får i alla fall gratis lunch varje dag, så knytnävarna får hållas inne tills vidare.

Dock känner jag fullt stöd av både regissören – som bad om ursäkt att han kallat hit mig i dessa tider – samt Josh, som mellan affärs-e-mailen till Australien planerat en kortfilm tillsammans med mig. Titeln är inte klar ännu, men den handlar om en utlänning som landstiger i Seoul och som direkt efter att ha köpt en mobiltelefon får ett anonymt samtal. En ärtig kvinnoröst i andra änden lockar in honom i en mörk gränd där han klubbas ned och vaknar upp nästa morgon på ett berg – saknandes en arm. Mer kan jag inte berätta just nu men temat är i alla fall hur utlänningar ses på (och i många fall utnyttjas) i Korea (och för den delen också Japan).

Jag spelar huvudrollen som utlänningen, Josh regisserar, och för de koreanska rollerna hade vi en audition förra veckan där två professionella skådespelare erbjöd sig att ställa upp gratis. Inspelning kommer att ske i mitten av nästa månad och målet är filmfestivaler i Korea, Japan och Europa. Kanske kan vi håva in något pris. (En fet check vore inte helt fel det heller.)

Ovannämnda situation kan kanske låta lite tuff. Men inget är egentligen konstigt. Så här fungerar filmbranschen, speciellt i Asien. Medellönen för filmarbetare i Korea ligger på cirka 8 000 kr / månaden, och de flesta filmbolag här lyckas inte producera en enda film. Vi går dock en annan väg, en väg jag fortfarande tror på och för all del även Josh, som suttit på det här tåget i två år nu. Nya pengar är på väg in och om allt klaffar borde jag få betalt i januari – helst dubbelt.

Magen måste dock fyllas innan dess och Marabou-chokladen mina föräldrar skickat är uppäten. I köket på våningen ovanför mig väntar gratis ris och kimchi (fermenterade grönsaker - se länk), men jag tror jag går ut på stan igen och köper mig en tallrik nudlar i stället.

Det är ju trots allt julafton.

söndag 6 december 2009

Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll

Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.

Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.

Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.

Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.

En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.

-----

Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.

Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!

Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:

Se klippet här.

måndag 19 oktober 2009

På dansgolvet med Josh Hartnett och KimuTaku



- Tyvärr, men vi kan inte ge dig något presspass den här gången.

Jag stirrar med tomma ögon mot den bestämda damen som inte köpt min förklaring att redaktören på filmtidningen jag jobbar för glömt att registrera mig. Det som var så enkelt förra året. Kanske var det fler som försökte sig på samma rövare, men misslyckades? Hur som helst verkade det vara förhöjd säkerhet i år, men än hade jag inte gett upp hoppet.

- Okej, då ringer jag min redaktör. Jag kommer tillbaka...

Jag lämnar pressrummet och går ut i korridoren i det nybyggda varuhuset Centum City i östra Busan, världens största, där Josh sitter och väntar. En flashback från förra året ser oss utbyta leenden med mitt presspass dinglande runt halsen. I år en huvudskakning och utslående armar. Men jag har en plan.

- Du kanske kan ringa mig och låtsas vara min redaktör?

Vi tränar röster i fem minuter och Josh hittar en baston som kanske skulle funka. Sedan listar vi ut hur man ringer anonymt så att pressdamen inte ser att samtalet kommer från en koreansk mobil. Allt klart, jag tar ett djupt andetag och går tillbaka till presscentret. Under tiden ringer Josh och jag lyfter luren, låtsas prata och lämnar sedan över telefonen:

- Hej. Jag har min redaktör på tråden nu...

Läppen började nästan blöda då jag bet den intensivt för att hålla mig för skratt då pressdamen smälte framför mig och bad så mycket om ursäkt till min "redaktör". Fem minuter senare fick jag mitt presspass som skulle ge mig inträde till femton gratisfester, fyra gratisfilmer om dagen (inklusive pressvisningar i hypermoderna fåtöljsalonger) samt gratis kaffe och mineralvatten i obegränsade mängder. Veckan var räddad.

Kanske låter det konstigt att vi måste göra saker som dessa som redan jobbar på ett filmbolag, och visst måste jag erkänna att man får lite dåligt samvete. Men samtidigt ligger vi risigt till ekonomiskt just nu (trots att vi spelar in en 30-miljoner-dollarsfilm ligger nästan alla pengar låsta till inspelningarna drar igång) och hade inte råd att registrera oss som producenter. Vi fick ta bussen i stället för tåget från Seoul och checkade in på ett sjaskigt pensionat för 80 kronor natten där jag och Josh delade säng, störda varje natt av vår rumsgranne som spydde konstant bakom den papperstunna väggen som separerade våra rum.

Har nog aldrig varit med om liknande till kontrast, då vi efter att ha slängt in våra saker i rummet gått på presskonferens för filmen I Come with the Rain med Josh Hartnett, Kimura Takuya (japansk popidol och sexsymbol) och Lee Byung-hun (koreansk megastjärna) i huvudrollerna. Hartnett var på plats och fick svara på obligatoriska frågor som vilken hans favoritmat i det koreanska köket var och vilken koreansk skådespelerska han helst skulle vilja spela mot...

Ett par timmar senare, efter att ha satt i oss en enorm middagsbuffé och ett par glas australiskt rött till det (självklart gratis), och att regissören gjort oss sällskap (han tog snabbtåget från Seoul) lyckades vi för andra året i rad komma in på skådespelarfesten (inte ens ett presspass räcker till det), återigen tack vare Josh som är en mästare på att spela cool och låtsas känna alla på festen. (Då folk kollar ID går han direkt fram och skakar hand med – och överraskar - någon vid ingången: "Men tjenare! Det är ju du ja..." och slinker smidigt in...)

Där fanns Kimura Takuya, KimuTaku även kallad, och freakdansade med en koreansk snubbe med glasögon jag såg på tv i ett humorprogram ett par dagar senare. Mina japanska vänner avundas nog bara av att jag stod på samma dansgolv som han, och de skulle nog inte tro mig om jag berättar att han senare även freakdansade med en 50-årig vit kvinna som nästan fick en hjärtattack... Jag växlade några ord med KimuTaku, berömde hans dansmoves. Han verkade rätt trevlig.

Där fanns Lee Byung-hun, Koreas just nu hetaste manliga skådis. Han var klädd i cool röd plyschkostym och kastade förföriska blickar åt de flesta kvinnorna i sin närhet, bland dem en koreansk-amerikansk agent från Texas som tidigare försökt ragga upp mig (i tron att jag var känd svensk skådis och polare med Josh Hartnett...). Jag såg dem byta nummer och log inombords. Agenten (som hade tre koreanska klienter) frågade vilket hotell jag bodde på men jag lyckades slingra mig. Själv bodde hon på Grand, 16:e våningen med havsutsikt...

Där fanns Josh Hartnett, som var mycket längre än jag trodde. Han såg lite vilsen ut bland alla asiater, men höll en skön stil. Josh gick fram till honom:

- Tjena, jag heter också Josh. Hur är läget?

Ungefär i den stilen fortsatte veckan, med minst tre fester om dagen och en hel del nya bekantskaper. Ska dricka öl i Tokyo med skådisen Takaki Uda, samt i Seoul till helgen med en koreansk regissör som just nu färdigställer sin första långfilm - samt snubblade på Kiyoshi Kurosawa på en lyxkryssning (tack igen, Josh) och gav honom mitt visitkort. Jag öste beröm över min favoritregissör (Cure, Pulse, Tokyo Sonata...) samtidigt som han verkade imponeras av mina japanskakunskaper. Jag och Josh berättade även om vårt framtida thriller-projekt i Fukushima, och den japanske skräckmästarregissören lät synnerligen intresserad.

Innan veckan var slut hann vi även få ett snack med Jon Landau, producenten bakom Titanic och till vintern kommande Avatar med James Cameron i regissörsstolen. Han visade klipp (i 3D) av den sistnämnda samt pratade om arbetet bakom filmen. Vi berättade att vi ska filma i samma studio i Australien som Cameron just nu befinner sig i som exekutiv producent till filmen Sanctum som också är en undervattens-3D-film. Vi som trodde att vi skulle vara de första att komma ut med en sådan...

Tillbaka i Seoul nu, mätt och belåten men med orolig kontorspolitik, outbetalda löner och dagliga schismer mellan regissören och finansiären som äger restaurangen ovanför vårt kontor, där vi äter gratislunch varje dag. Men sådan är vardagen i filmbranschen, där ingenting kan tas för givet. Därför måste man lära sig att leva varje dag fullt ut, utnyttja varje ögonblick medan det utnyttjas kan, shaka loss med japanska popidoler och skåla med Kiyoshi Kurosawa under världens vackraste bro – innan den rasar.

torsdag 8 oktober 2009

Agent Åsenlund på uppdrag i Korea

Dimman ligger tät över Tokyo men det fullastade Boeing 747-planet med mig fastspänd i ett bakre mittsäte lyckas på något sätt tråckla sig upp genom de svarta molnen och sätta kurs mot Seoul, Sydkoreas huvudstad jag för första och hittills enda gången besökt sommaren 2005. Då för att hälsa på min universitetsvän Josh, som nyss påbörjat sitt andra år som utbytesstudent där. Nu, fyra år senare, är samme Josh producent på ett filmbolag i staden och har anställt mig som sin assistent.

Planet landar, jag hämtar mitt bagage från rullbandet och går mot immigrationsdisken. "Ge dem ingen adress och absolut inga telefonnummer," står det skrivet i första spalten i mailet med instruktioner Josh skickat mig kvällen innan. "Säg att du ska leta efter hotell väl inne i staden. Det brukar funka." Jag lyckas med det efter att först ha fått en misstänksam blick av den unga kvinnan bakom disken (det är oftast ingen bra idé att välja en kö med en ung kvinnlig immigrationsinspektör eftersom risken är stor att hon är mycket tuffare än sina manliga kollegor som hon vill hävda sig mot) och vecklar åter upp Josh e-mail. Så här står det:

"Växla pengar på flygplatsen så att du har lite cash. Gå sedan ut och titta till höger: där ser du en bussbiljettkiosk. Köp en biljett till buss 6002 och säg att du ska till Seokyo Hotel i Hongdae. Bussturen tar runt en timme. Sätt dig långt fram i bussen. Ditt stopp är det andra; lyssna noga. När du går av bussen ligger hotellet rakt framför dig. Gå in i lobbyn och lokalisera en telefon. Ring nummer 010------ och vänta sedan i lobbyn på att---"

Kände mig lite som en hemlig agent, eller brottsling till och med, och hade det inte varit Josh som skrivit brevet hade jag nästan fått en adrenalinkick; kan man begära roligare äventyr?

Hur som helst möttes jag upp och tillbringade natten hos en tysk universitetsprofessor som bodde i Hongdae, samma område (och utan tvekan Seouls coolaste – mer om det i ett senare inlägg) som Josh själv (jag kunde inte sova över hos honom). Dagen efter tog jag och min nye chef (Josh alltså) tunnelbanan till downtown, gick in i en flashig glasbyggnad och tog trapporna ned till ett av de häftigaste kontor jag sett. Nåja, riktigt så spektakulärt är det kanske inte men i alla fall det bästa jag haft äran att jobba i. Eget skrivbord har jag dessutom.

Sitter just nu och skriver detta i min lya stor som ett badkar, mitt i Hongdae. Hyran är minimal, men det är även längden på sängen och fräschheten i rumsluften. Detta gör dock ingenting eftersom vi förmodligen snart flyttar till Australien för att påbörja produktionen av filmen, vars titel jag ännu inte får säga.

Fram till dess blir Dannes Japanblogg Dannes Koreablogg, och på fredag tar vi tåget till Busan och Asiens största filmfestival. Ska bli spännande om den lyckas leva upp till förväntningarna efter förra årets Shangri-la.