Japanminnen del 1: Fotbollsjakt i kabukicho – min första natt i Orienten

Bloggen har, som ni säkert märkt, legat på is ett tag. Till det finns flera anledningar, men för att fatta mig kort kan jag på grund av dessa (som alla har med film att göra) inte skriva om vad jag gör nu. Men för att väcka bloggen ur denna dvala tänkte jag med jämna mellanrum skriva om något Japanminne som gått bloggen miste, framför allt om min tid i Japan innan jag började skriva här. I Korea händer det väldigt mycket just nu som jag gärna berättar mer om, men det får bli vid ett senare tillfälle. Och det här är ju, när allt kommer omkring, en Japanblogg.


Lafcadio Hearn, grekirländskamerikanen som var den förste att kulturellt kartlägga Japan för västvärlden, skrev om sin fascination av färger, rörelse och estetik i sin "My first day in the Orient", publicerad i Glimpses of Unfamiliar Japan (1894). Allt runt omkring honom förförde då han sakta färdades i droska genom Yokohamas hamnkvarter upp mot Tokyo runt förra sekelskiftet. Och trots sina oerhört höga förväntningar på landet och dess kultur blev han allt annat än besviken.

Samma tanke slog mig då jag såg ner över staden från ett flygplansfönster den 18 juni 2004. I väntan på landning cirklade vi några extra varv runt staden på väg mot Naritas flygplats, och mitt hjärta bultade långsamt fortare. Äntligen är jag här, tänkte jag, men samtidigt slog rädslan mig för första gången på allvar. Rädslan att kanske ingenting skulle vara som jag trott. Att de två år som lett mig hit kanske rent utav grundlurat mig och murat in mig i en falsk illusion.

Sommaren 2002 satt jag på ett annat flygplan, den här gången med destination Oregon, USA, efter att i Sverige kanske genomlevt mitt bästa år någonsin, vuxit som person och full av upplevelser jag tidigare bara kunnat drömma om. Då hade jag ingen aning om att jag ett par veckor senare skulle falla i trans – omtumlad av en passion till Japan och dess kultur. Om hur det gick till kan jag skriva spaltmeter, men de hör hemma i ett annat inlägg. Men det var inte, som de flesta ofta tror när man spontant faller pladask för en utländsk kultur, en kvinna som var orsaken (även om jag var hemligt kär i JSOs – mitt universitets Japan Student Organization – ordförande Maki Kurobe). Det skulle dröja ytterligare ett och ett halvt år innan jag blev tillsammans med min första japanska flickvän, Ayaka.

När planet damp ned på en av Naritas landningsbanor cirka klockan 10 på förmiddagen den där mulna och oerhört luftfuktiga junidagen 2004 slog mitt hjärta snabbare än någonsin tidigare. Äntligen var jag här, och nu skulle äventyret börja. Jag hade väntat i över två år på det här – att via mitt amerikanska universitet studera japanska en termin i Tokyo – och hade valt att åka ensam. De flesta andra åkte med samma plan som någon annan i programmet, men för mig skulle det liksom förstöra en del av äventyret. Min japanska var långt ifrån bra, men det spelade ingen roll. Jag hade en plan som skulle följas, och den var att bryta mig ut från gruppen så fort som möjligt.

Då jag rullade ut mitt bagage genom ankomstterminalens portar kände jag direkt att jag inte behövde vara rädd. Rädd för att bli besviken, alltså. Framför mig pågick ett liv och rörelse som fick mig att gapa, färger och estetik jag tidigare bara sett på bilder och DVD. Jag tog mig fram till en busshållplats, köpte biljett till Shinjuku och tog sedan lokaltåget västerut till förorten Senshu University låg i. Allt gick relativt smärtfritt, och då jag klivit av vid Mukogaokayuen-stationen och stod med en karta i handen kom det fram en tjej som frågade om jag var utbytesstudent och skulle till Kenshukan, korridorsbyggnaden där de flesta i mitt program bodde. Jag sade att det skulle jag och hon, som var på väg att ta ett tåg någonstans, tog i stället en av mina väskor och släpade den hela vägen till Kenshukan, en cirka 20 minuters promenad längs en kanal. Ovetande om hur kulturen fungerade tog jag fram några mynt och skulle betala henne, men hon skakade leende på huvudet, önskade lycka till och gick tillbaka till stationen. Själv gick jag in i Kenskukan, en ganska sliten grå byggnad med linoleumgolv och dålig luftkonditionering som skulle bli mitt hem i tio veckor framåt. Men för mig kunde det lika gärna vara ett lyxhotell; mina känslor och intryck var precis desamma.

Efter att ha packat upp och sträckt ut mig i madrassen – nederst i en dubbelsäng jag delade med en amerikan som hette Adam (han hade inte anlänt ännu) – kände jag att det var dags att utforska staden. Det var fredagskväll, men inte bara det – det var Sverige mot Italien i gruppspelet i Portugal-VM och det fanns inte en chans att jag skulle missa matchen. Ett par dagar tidigare hade jag sett Sverige förnedra Bulgarien med 5-0 i min kompis Masas lägenhet i Eugene, och som de spelade kändes det som att detta kunde bli ännu en magisk -4 sommar. (Det skulle det, men på andra sätt än på fotbollsplanen.)

Jag tog tåget tillbaka till Shinjuku och började min jakt efter en sportbar. Matchen skulle inte starta förrän 02 på natten, så jag hade ett par timmar på mig. Allt jag då visste om Shinjuku var att stadsdelen huserade världens folktätaste tågstation och ett av landets mest fruktade nattdistrikt, Kabukicho. Jag klev av tåget i den första och gick orädd mot det sistnämnda, tänkte att som utlänning behöver jag nog inte oroa mig för yakuza och kinesiska drogkarteller. För om någonstans skulle det säkert finnas en sportbar där, tänkte jag. Och i de Takashi Miike-filmer jag sett såg området faktiskt rätt så spännande ut.

Jag käkade en lätt middag och begav mig sedan in i Japans mest beryktade nöjesdistrikts labyrinter. Men så fort jag gått in var jag ute igen, tillbaka på en av Shinjukus huvudgator. Klockan tickade och jag gick in på ett McDonald’s och frågade om de kände till någon sportbar. Det gjorde de inte, så jag frågade hur man kommer in till hjärtat av Kabukicho. De tittade lite frågande på mig men pekade sedan mig i rätt riktning.

Väl inne började barerna och de blinkande neonskyltarna växa sig tätare på vardera sidan djungeln. Men inte en skymt av någon sportbar. Jag gick längre in i labyrinten, gatorna blev smalare och neonskyltarna mer och mer färgsprakande. Plötsligt möttes jag av en gestalt som dök upp rakt framför mig. Iklädd svart hatt, sliten rock, skäggstubb och ett par saknade framtänder (i alla fall inbillade jag mig det) pekade han upp mot en grå betongbyggnad och sade att en flicka väntar i ett rum där. Han frågade om jag ville ha henne, men jag skakade på huvudet och vände snabbt åt ett annat håll. Ett par solglasögonbeprydda män i läderjackor gick förbi, och jag undrade om jag valt rätt område att se matchen trots allt. Jag fortsatte min jakt, klockan passerade ett och jag var på väg att ge upp. Men då, på en sidogata ett par kvarter från Shinjuku stations södra ingång, såg jag en tavla utanför en träport med det japanska ordet för fotboll inristat med vit krita. Jag öppnade porten och gick nerför en gammal stentrappa. Och där, inte mycket större än 20 kvadratmeter, låg en liten bar och en projektorduk som visade matchen innan Sverige-Italien. En flintskallig bartender i 50-årsåldern stod bakom disken, och vid ett bord framför duken satt två tjejer i 27-årsåldern och drack öl.

Jag tittade på bartendern och frågade om de skulle visa Sveriges match. Han sneglade ned på min svenska matchtröja och sade:

- Vi skall precis till att stänga. Men om du nu är här för att se Sverige-matchen kanske jag kan hålla öppet i några timmar till.

Jag log, tackade honom, beställde in en öl och satte mig framför duken på bordet bredvid de två tjejerna. (Det tredje och sista bordet i baren upptogs av en halvsovande man i kostym.) De granskade mig noga och fnissade, sade något på japanska som jag inte förstod. Då en av dem gick på toaletten började den andra prata med mig. Hon frågade om jag hade flickvän, och jag svarade att det hade jag. Var är hon? I Mexiko och hälsar på en kompis, svarade jag. (Ayaka och jag träffades på mitt amerikanska universitet där hon hade varit utbytesstudent i ett år; hon åkte till Mexiko samtidigt som jag åkte till Tokyo men jag skulle möta henne på Narita-flygplatsen en vecka senare.) Är hon i Mexiko utan dig? frågade tjejen, som liksom Ayaka var från Saitama (en förort norr om Tokyo) och gav mig en klurig blick. En stund senare kom hennes kompis tillbaka från toaletten och jag hörde den andra säga till henne att min flickvän är i Mexiko på semester. Det tyckte de var jätteroligt tydligen och skrattade i någon minut innan de svenska och italienska spelarna klev ut på planen i den fuktiga Lissabon-natten.

Trots att baren en halvtimme tidigare precis skulle till att stänga satt alla kvar och såg matchen. Den halvsovande mannen vaknade till, märkbart intresserad av att en utlänning (som dessutom var svensk) traskat in i baren. De två Saitama-tjejerna stannade också kvar, en av dem (som gillade de svenska spelarna) höll på blågult medan den andra tyckte italienarna var sexigare och höll tummarna för dem.

Då sex minuter återstod gjorde Zlatan Ibrahimovic ett av de mest klassiska mål som någonsin gjorts i svensk fotbollshistoria, klacksparken som gick över alla och in bakom en helt ställd Buffon i det italienska målet. Det var en klackspark som skulle ge Zlatan sitt Italien-kontrakt och sedermera (nästan) föra Sverige till ett nytt succémästerskap. Jag ställde mig upp och skrek, den ena av tjejerna jublade också och den flintskallige bartendern sprang ut från bardisken och klappade mig på axeln. Det var ett helt magiskt ögonblick av en ännu mer magisk kväll.

En kvart senare var sändningen slut och de två tjejerna gick hem. Jag betalade för mina öl och gick själv ut i Tokyo-morgonen på väg mot Shinjuku station. Tog tåget tillbaka till Mukogaokayuen men väl i Kenshukan väntade ingen sömn. I stället ett placement test för att avgöra vilken språkklass vi skulle placeras i när kurserna började nästa vecka samt en hel del förundrade blickar. Åkte du till Kabukicho helt själv? frågade folk som förstummade. Jag ryckte på axlarna, köpte en kall mjölkkaffe och satte mig ned och skrev provet.

Efter att vi haft ett introduktionsmöte lagade jag spaghetti samt lärde känna de andra i byggnaden, bland annat min rumskamrat Adam. Han var från Nebraska och liksom de flesta i Japan för allra första gången. Lärde också känna byggnadens RA (resident assistants) samt Midori, en tidigare RA som i kväll skulle ta oss till Shibuya och en japansk nattklubb. Utan en minuts sömn bar det alltså av mot Shinjuku igen, och sedan Yamanote-linjen till Shibuya.

Det var lördag kväll och fullt ös, mycket flashigare här än i Shinjuku och fullpackat på klubben. Alla var på toppenhumör, men själv kände jag att någonsin liksom saknades. Dessutom hade jag ju inte sovit sedan jag kom hit. Efter en öl sökte jag mig till en sidodörr medan de andra rockade loss på dansgolvet. Den ledde till en brandtrappa på utsidan av byggnaden. Jag gick ned en våning och fann en liten plattform där jag lade mig ner och sov. Då jag vaknade var klockan fem på morgonen och Midori skakade om mig. Det var dags att åka hem. Alla hade haft en superkväll, men själv njöt jag mest av min sömn, brydde mig inte om vilka upplevelser och intryck jag säkert gått miste om. För jag visste att jag kvällen innan – min första natt i Orienten – skulle bli helt omöjlig att överträffa.

Fotnot: Då jag i förra veckan var på Puchon International Fantastic Film Festival här i Korea, dit min kortfilm Four Degrees of Jonas Rydell kvalificerat sig, såg jag vid ett av borden på invigningsceremonins efterfest ett ansikte som såg mycket välbekant ut. Det var en japansk tjej, och hon var chef för international relations på Yubari Fantastic Film Festival i Hokkaido. Vi satt i tio minuter och försökte klura ut var vi träffats tidigare, och slutligen utbrast hon: "Kenshukan?!" Det var Midori, som jag aldrig sett eller haft kontakt med sedan den där sommaren i Tokyo 2004. Ytterligare en cirkel var sluten och allt kopplades återigen samman.

En ny början

Internet är ett spännande fenomen. Ibland så berikande, ibland så oumbärligt, ibland så oförutsägbart. Man vet till exempel aldrig vem som läser ens blogg, eller vilka konsekvenser det kan få. Det är som en Little Brother, inget övervakande organ utan ett vi själva skapar för att göra oss själva bevakade, liksom.

Lagoon ligger på is, men vi har ett nytt mycket spännande projekt på gång. Egentligen inte särskilt nytt, då Josh haft idén under en lång tid och vi det senaste året i pauserna under utvecklingen av Lagoon finslipat den, byggt ett brett karaktärsgalleri samt svarat på frågor såsom universums härkomst.

Det bästa med det nya projektet – vars titel jag inte vill skriva här – är att det till skillnad från Lagoon är vi som sitter vid rodret. Inga fler giriga bossar eller producenter som leker gud innan ens castingen påbörjats. Allt som de gjorde fel kommer vi att göra rätt; på det sättet blev arbetet med Lagoon en nyttig läxa. Målet är att få projektet grönbelyst av ett stort produktionsbolag innan årets slut, ett mål jag inte tror är för optimistiskt satt.

Eftersom vi har en hel del möten inbokade, bland annat i Pusan International Film Festival i början av oktober och sedan i Tokyos filmfestival en vecka senare, kan jag inte skriva någonting om arbetsprocessen i den här bloggen. Ni som vill läsa om den får vänta till jag publicerar mina memoarer... eller i alla fall till inspelningen börjar och jag kan rapportera från den. Men nu är det business som gäller, fullt ut.

Jag kommer dock med jämna mellanrum att uppdatera bloggen, kanske med en spännande anekdot eller någon saftig äventyrsrätt som serverats mig i högsommarens luftfuktighet.

Till exempel det e-mail min vän Yoshi Higashi skickade om sin kortfilm Taka Kura’s Hyper Journey (där jag medverkar som skådespelare på japanska), som antagits till Fukuoka Independent Film Festival. Festivalen äger rum i början av september, då jag ändå tänkt resa dit. Nu åker jag i stället som gäst på festivalen och kanske (tillsammans med Yoshi) får min egen frågestund med publiken. Dessutom blir det spelrummet ytterligare en viktig anhalt i jakten på producenter och kontakter angående vårt stora filmprojekt.

Apropå festivaler avslutades för någon vecka sedan Puchon International Fantastic Film Festival i en förort till Seoul. Temat var fantastisk film och det bjöds på en hel del godsaker, bland annat Gaspar Noés helt fantastiska Enter the Void, där andra halvan av filmen utspelar sig i ett kittlande spökperspektiv. Färgskalan var magnifik (neonljus har aldrig varit vackrare) och narkosframkallande effekter blandades med revolutionerande kameravinklar. Har aldrig sett något liknande.

Solen gassar på genom mitt gardinsberövade fönster och den ensamma fläkten försöker förgäves trycka ned temperaturen till en anständig grad. Sommaren här är inte att leka med. Då passar det bra att fly upp till bergen, så högt man kan komma. Där finns förutom ren luft en ännu renare inspirationskälla. Och ingen Internetuppkoppling, så klart.

Bröllopschoklad

Ibland då jag tänker tillbaka på mina år på University of Oregon slår det mig vilka coola jobb mina kompisar lyckats få efter att ha avslutat sina studier där (framför allt då jag själv sökte ett hundratals jobb hemma i Sverige och kallades till totalt en intervju innan jag emigrerade till Japan...). Satoru, som spelade i mitt kompisfotbollslag, är sportjournalist på Kyodo News och reser runt på alla sumoturneringar samt täcker både den inhemska baseboll- samt fotbollsligan.

Haley, producenten av vår dokumentär When West Meets East – The Life and Legacy of Gertude Bass Warner jobbar på ett mediebolag i New York. De flesta av mina andra klasskamrater på journalistlinjen arbetar på diverse produktionsbolag och tv-stationer. Veronica från Ecuador jobbade ett tag på FNs kontor i Geneve och Thilo från Tyskland blev bankdirektör.

Och så Megumi, som jag träffade igen för första gången sedan 2003 då jag var i Tokyo förra månaden. Hon hade nämligen precis kommit hem från Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop! Megumi reste med ingen mindre än Japans kronprins Naruhito, då hon täcker kungliga affärer för ett flertal stora japanska dagstidningar. Det var hennes första besök i Sverige och hon var mycket imponerad av Stockholm. Mer av atmosfären än av maten, även om hon tog med en riktigt häftig present: specialproducerad choklad för bröllopet! Vet inte om eller när jag någonsin ska äta den, men lingon- och blåbärschoklad får liksom munnen att börja vattnas bara man läser namnet. Men kanske är det bättre att sälja på Ebay och betala hyran med.

Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om bröllopet. Jaha, tänkte jag då Megumi visade mig en specialutgåva av tidningen Metro som analyserade bröllopet minut för minut, de har gift sig nu.

Men så osvensk som jag ibland kan känna mig kvarstår faktumet att hälften av mitt hjärta - hur japansk, koreansk, eller amerikansk den andra hälften än blir - alltid att bestå av blågul mjölkchoklad.

Tillbaka till landsbygden

Det är i mitten av april, sommarvärmen och den outhärdliga luftfuktigheten är långt ifrån kommen men ändå dryper mina kläder av svett. Jag tar det sista klivet uppför klippan och en utsikt svår att beskriva med ord breder ut sig framför mig. Jag befinner mig på en av Pukhansans oräkneliga bergstoppar i en nationalpark strax innanför Seouls statsgränser, där en berömd koreansk munk nådde insikt för tusentals år sedan.

Och jag tittar ut över vad som i dag är mitt hem.

Den 1 maj flyttade jag in i min kompis Travis lägenhet. Han är koreansk filmregissör och producerade 2003 filmen Yeokjeone sanda, med Joshs favoritskådespelerska Ha Ji-won i huvudrollen. Just nu håller Travis på att skriva ett eget projekt samtidigt som han undervisar film på ett av Seouls universitet. Jag träffade honom på en makgeolli-fest under Pusans filmfestival i höstas.

I lägenheten bor – eller bodde, snarare – även Sang-yong, en storyboard-tecknare som just nu jobbar på Ha Ji-wons senaste blockbuster om ett monster som härjar vid en oljerigg. Filmen är i inspelningsfasen och Sang-yong har bjudit in mig och Josh att beskåda arbetet. Sang-yong flyttade till Hongdae, stadsdelen jag valde att flytta ifrån för att fly ut i naturen.

Här, invid nationalparkens bergsfötter i samhället Gubapal, är luften renare och lugnet totalt. Ändå tar det bara drygt en halvtimme att åka in till staden samt lika långt åt andra hållet för att åka till jobbet i förorten Ilsan. Jag har eget rum med skrivbord och stor säng samt delar ett rymligt kök och ett gigantiskt vardagsrum – utrustat med mega-widescreen-TV, surroundanläggning samt en 300-filmer stor DVD-samling – med Travis och den nye hyresgästen. Det känns dock som att jag bor själv eftersom de sällan kommer hem innan 11 på kvällen, och jag har gjort det till en vana att på lediga kvällar laga till en matbit i köket, stoppa in en klassiker i DVD-spelaren och luta mig tillbaka i soffan och relaxa.

Och så är manuset äntligen klart. Vår nyversion av Lagoon som tog hela maj och halva juni att skriva. Endast ett par finputsningar återstår innan allt är klart, och regissören lämnas med en version bra mycket bättre än det hafsverk han betalade svindlande summor till två omeriterade australiska manusförfattare att skriva. Inte för att vi är särskilt meriterade heller, men vi (vågar jag säga) vet i alla fall vad vi sysslar med.

Svindlande summor kan man dock knappas säga finnas i min bankbok. Trots att manuset är klart är företaget i kris och lönerna fördröjda. Får jag 3000 kronor den här månaden får jag vara nöjd. Men jag har lärt mig att leva på en skör tråd och har gjort tekniken att bli bjuden på middag till en sport.

I dag ringde chefen och sade att vi återigen inte behövde gå till jobbet. Kylskåpet står tomt men inte magen, eftersom jag i skrivande stund gör mig i ordning att ta tunnelbanan in till stan, där jag är bjuden på middag.

Ett vara manusförfattare är ett ganska spännande yrke, trots allt.

Production Super Writer

Jag har alltid gillat radio. Kanske inte alltid att lyssna på, då jag föredrar mer flerkanaliga medier (även om Hassan och det sena 90-talets höjdpunkt Bandit Top 10, Klockan 10 slår det mesta i televisionsväg). Men att vara med i. Då jag jobbade på CityMail för en halv evighet sedan och hade min musikdag spelade jag in en fejkad radioshow i stället för att ta med en hög CD-skivor, och något år innan hade jag skrivit och regisserat ett radioteaterdrama för improvisationsgruppen jag var medlem i och skickat in till P3. Det kom inte med.

Däremot gjorde jag det våren 2006 då jag var gäst i ett lokalradioprogram i Eugene, Oregon och pratade om svensk musik. Varje vecka hade de en ny utländsk gäst och eftersom inga andra svenskar studerade på universitetet blev det jag som fick äran att spela både Kent, Brainpool, Weeping Willows och Club 8 för studentmassorna. Ett och ett halvt år senare blev jag intervjuad i japansk radio då jag besökte Saga International (Hot Air) Balloon Festival.

Men höjdpunkten nåddes nog förra veckan, då Seouls största engelskspråkiga radiokanal bjudit in mig för att prata om Lagoon och mitt arbete med filmen här i Korea. Jag var ganska nervös då jag klev genom studions betongdörrar och slog mig ned framför mikrofonen. Inte bara för att tre producenter och ljudtekniker satt och stirrade på mig från andra sidan glasfönstret, utan för att jag inte riktigt visste hur mycket jag fick säga om filmen och vilken sorts frågor som skulle ställas. Blev konfunderad redan då programmets producent ringde och frågade undrande om min titel då jag sade att jag är Production Supervisor. "Vad är det för någonting?", undrade hon. Det skulle bli värre.

Programledaren: "Och kvällens gäst är... Dan Aeesenlund... Uttalade jag det rätt? Jaså, inte? Haha. Förlåt."

Efter tre försök att uttala mitt efternamn (som på engelska uttalas Ass-en-lund) gav den kanadensiske programledaren upp, och efter ett knippe inledande frågor om min bakgrund samt tid som skådespelare i Japan kom så frågorna om Lagoon.

Programledaren: "Du är alltså Production Super Writer... Berätta!"

Jag: "Öhh... Production Supervisor."

Programledaren: "Jaha? Super Writer står det här i mina papper...”

Intervjun pågick i cirka 25 minuter, under vilken programledaren hann ställa lika många dumma frågor ("Stämmer det att de stora stjärnorna får in en massa manus och inte ens läser alla medan de mindre kända bara får in en del och tvingas ta de roller de egentligen inte vill ha?") samt feluttala mitt namn ytterligare sex-sju gånger. Och detta är tydligen programledaren alla känner igen och vars show alla vill vara med i.

Som utlänning i Asien är verkligen allt möjligt.

Vilket jag fick understruket då jag två dagar senare var gästföreläsare på Seouls östra universitet och talade om garbage matte-effekten i Adobe Premiere Pro (ett videoredigeringsprogram) – en effekt Josh lärt mig använda dagen innan! Min universitetskompis Catherine undervisar klassen och hade bjudit in mig för att få hyfs på eleverna, som tydligen aldrig lyssnar då hon undervisar.

Så farliga verkade de dock inte vara.

Jag slängde ihop en presentation om mig själv och Korea, visade Thoughtography samt Joshs The Haunted Road of Life (där jag medverkar som skådespelare), samt gav dem en övning med garbage matte-effekten. Tur att jag nyss var med i Thoughtography, för det krävdes en hel del ansträngning att tvingas låtsas veta vad jag pratade om...

Men det verkade lyckas, för klassen lyssnade aktivt genom hela lektionen samt utförde flitigt sina övningar. Och den sötaste tjejen skrev ned mitt telefonnummer.

Fotnot: I veckan var James Cameron gäst i radioprogrammet (och senare i år kommer visst Justin Timberlake) - undrar hur det slutade! Och den söta tjejen ringde aldrig.

Neondans i estetikmagins Hongdae

Midnatt. Tysta skuggor flyter genom ljummen asfalt, nattspöken på flykt från ett avspärrat mirakel. Ovanför trottoaren rött neonljus reflekterat i en frusen 30-årskrissjäl.

Jag är hemma, men bakom studentkorridorens olåsta glasdörrar ligger en värld jag inte trodde var möjlig. Ett estetiskt potpurri av trekantiga caféer, sjörövarskeppsrestauranger och turkiska röksalonger med flytande kanaler av kristallvatten mellan soffkuddshögarna.

På dagen en palett i regnbågens alla färger, street art och konstverk i varje gränd och husgavel. På natten ett festparadis, klubbar och barer som omfamnar varandra runt ett smörgåsbord av gatubröd och glittrande karaokerum.

Och så Norito, parken där uttråkade universitetstjejer sitter och väntar på att bli uppraggade av äventyrslystna fredagspoeter. Där gitarrhjältar komponerar verser till morgonsolens inträde och där brandmannen Jun säljer välblandade Gin and tonics för 20 kronor muggen.

På de överfulla bänkarna därunder döljer sig inristade hjärtan, studentkärlek förseglad med ett lås som snart knipsas upp av samhällets verklighetsportar.

En fredagspoet tittar upp från sitt block och lyssnar till ett tjejbands refräng om Tasty Love, medan ett par söndertrampade solglasögon speglar spruckna drömmar i vattenpölen bredvid.

Omslagspojke och manushysteri

Picture yourself a rock.

Det var taglinen som Josh kom på till vår kortfilm Thoughtography (Tankegrafering), som nyss fått både poster och DVD-omslag signerade Hamilton Pevec. Mannen i fokus kanske ni känner igen... i alla fall innan han förvandlas till en sten, omgärdas av ett löv och räddas av en pinne som slår bort lövet. Till tonerna av motorvrål och europeiska ambulanser.

Puchon International Fantastic Film Festival och Chungmuro International Film Festival heter de två första lyckliga (?) mottagarna av filmen. Även om de inte tar in den kommer den i alla fall upp på Internet Movie Database, där den gör sällskap av Shades of Darkness (se poster nedan), en kortfilm jag regisserade i Sverige och har skickat in till ett antal festivaler. Vet inte om den kommer in på någon, men att stå med på Internet Movie Database är ju ganska kul i alla fall. Kolla in min sida här.

Emellan besöken till postkontoret för att skicka iväg screeners av de båda filmerna är det manusarbete för hela slanten. Först och främst med Lagoon, som jag, Josh och Ham tillbringar de flesta av arbetstimmarna i vårt nya lägenhetskontor (vi är sex stycken som sitter och jobbar i en etta med loft, fullt utrustad med skrivbord och kontorsutrustning; regissören sover säkert där om nätterna) till att dissekera manuskriptet och göra det till något sebart. Utöver det skissar vi på vår nästa kortfilm, medan jag själv tillbringar mig åt mina två sidoprojekt: filmen om det japanska rockbandet samt om de mystiska sjöarna i Fukushima där jag och min vapendragare och rumskompis under tre år – argentinaren Gabriel – spånar fram ett treatment som Sierra Sky (filmbolaget jag jobbar på) eventuellt kommer att producera.

Men det efter att Josh regisserat sin film, vars hemligstämplade manus vi – glömde jag säga det? - också jobbar med i dagsläget.