Ursäkta, är det ledigt här?

Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.

Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.

Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.

Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.

Men det finns ett undantag - utlänningar.

Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.

Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.

Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.

Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.

Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.