onsdag 13 augusti 2008

Ursäkta, är det ledigt här?

Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.

Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.

Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.

Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.

Men det finns ett undantag - utlänningar.

Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.

Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.

Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.

Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.

Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Haha, 80-tals komedin 'Raka spåret till Chicago' med en stressad Steve Martin och översocial John Candy som resekamrat, vill jag rekommendera när jag läser det där blogginlägget.

Nu var det oerhört länge sedan någon socialiserade sig med mig på bussen. Det skulle i så fall vara "ångesttanten", som pratar om sin svåra ångest för alla människor hon kommer i kontakt med på stan. Och det, i kombination med hemresa från en trög och lång arbetsdag gör hemfärden outhärdlig.
Jag är själv hemskt dålig på att småprata med min resegranne. Tror jag aldrig inlett ett sådant samtal själv. Men det kan vara riktigt friskt och uppiggande om någon annan gör det - förutsatt att man har ork för att det, och har man det, och när det väl händer inser man att det kan vara ganska trevligt. Men det har man glömt lagom till nästa bussresa och undviker ögonkontakt med sin stolsgranne med förhoppningen att få slippa konversationer.
När ska man lära sig?

/ Joel

Daniel Åsenlund sa...

"Ångesttanten" låter som en klassisk bykaraktär! ;)

Tack förresten för filmtipset; känner till filmen men har ännu inte sett den. Läge nu då i så fall!

Anonym sa...

Ja varsågod. :) Raka spåret till Chicago (Planes, trains & automobiles på engelska) är så pass trevlig att det känns som en högtidsfilm - alltså en sådan där film jag inte skulle ha något emot att titta på en gång per år, likt Karl-Bertil Johnsson på julafton. Eller Ivanhoe på nyårsdagen (nog för att jag ALDRIG har sett klart den någonsin).

Jag har förresten börjat driva en blogg jag med, på Loading. Bara ett inlägg än så länge. ;)

/ Joel

Anonym sa...

Jag måste säg att den här bloggen är klockren, riktigt kul och intressant. och jag som inte brukar läsa bloggar jag har minsann börjat premunera på denna! keep it up! ;)

Daniel Åsenlund sa...

Joel: Skall kolla in den!

Daniel Åsenlund sa...

Martin:

Tackar!!! Verkligen kul att få sådana kommentarer. Nu känner jag mig inspirerad igen, även om det inte blir något nytt inlägg den här veckan.