I söndags skulle inspelningen av min kortfilm ”Mariko” ägt rum på en bar i centrala Saga. Allt var fixat: skådespelare inbokade, manuset översatt, peruker och rekvisita inköpt. Inspelningsplatsen, Milk & Cookies, stod dessutom till förfogande helt gratis. Men likt ett korthus rasar om ett enda kort skakar till, fallerar ofta en hel filmproduktion (eller i bästa fall en inspelningsdag) om en enda person i teamet råkar slinta. Och den här gången var det ingen mindre än ruter knekt själv, fotografen, som föll (och hela korthuset med honom).
Jag försökte nå Yuichi (som han heter) hela dagen i lördags, men upptagen som han alltid är med jobb och diverse projekt (arbetar som fotograf och videoredigerare) räknade jag ändå med att han skulle höra av sig i tid för inspelningen – trots att vi inte hann ha det ack så viktiga planeringsmötet dagen innan. Så jag väntade, och väntade. Morgon blev till dag, dag till eftermiddag och lokalens deadline klockan åtta åts upp bit för bit som av maggropshärjande binnikemaskar.
Slutligen fick jag maila skådespelerskan (som trots sin begåvning aldrig tidigare agerat framför kameran), som avbrutit helgens date med pojkvännen för att vara med i filmen. Hennes reaktion var inte berusande rolig direkt. Hon skrev att hon äntligen hade chansen att tillbringa en hel helg med sin kille men att allt nu kändes skit, och hon bad mig leta efter en ny skådespelerska.
Jag vet inte vad som var starkast, besvikelsen över att filmen inte blev av (även om vi hittar en ny skådespelerska kommer vi inte hinna spela in i tid för att medverka i kortfilmstävlingen under Akira Kurosawa-filmfestivalen i grannstaden, vilket var det stora målet) eller skuldkänslorna över skådespelerskans sabbade date (och förhållande?). Det är sannerligen inte lätt att göra alla nöjda, särskilt inte när man jobbar med amatörfilm och måste övertala upptagna människor att arbeta för ens egen vinning. Och inte särskilt roligt heller; nej, man måste nog flytta någonstans dit man finner en gemenskap – en grupp likasinnade där alla jobbar mot samma mål och med samma risker. Jag tror inte jag kan hitta det i Saga.
Men just en sådan grupp finns i Stockholm och spelar just nu in en novellfilm vid namn ”78”. Styr rodret gör Pär Larsson, en härlig och ärlig norrlänning med starka åsikter och högt konstnärliga ambitioner. Jag hade själv äran att få arbeta med honom förra sommaren under produktionen av teasern till ovannämnda novellfilm, och nu är det alltså högsta allvar som gäller där hemma. Jag önskar Pär och hans team all lycka till och ni kan läsa mer om ”78” här:
http://forloradfilm.blogspot.com/
Själv åker jag till Tokyo nästa vecka för att träffa vänner och sedan hem till Sverige för att träffa ännu fler vänner och familj, då jobbet inte börjar igen förrän i september.
Och Yuichi, kameramannen, har ännu inte hört av sig….
2 kommentarer:
Tack för den varma kommentaren!
Nä det är inte lätt när ekonomin är begränsad.
Jag läser Resa genom ensamheten av Plura Jonsson och jag tror nog att tyvärr ensamhet ofta är ett pris man får betala om man ska skriva fritt. Eller - det är så. Helt enkelt.
Men jag har fått mängder av nej jag med. Fast.. Jag tror nästan numera att dom här nejen är en form av naturlag. Det finns ju alltid människor som stöder dig. Det är bara det att det kan ta tid att hitta dom.
Eller som Markus Krunegård sjunger i "Ibland gör man rätt ibland gör man fel" - "..det är inte hur man har det - det är hur man tar det".
Bättre lyss till den båge som brast än att aldrig spänna en båge..
Så din båge brast nu. Nästa gång är den starkare Danne!
Tack så mycket, Pär!
Ska bli spännande att höra hur det gick med "78" över ett par stora starka... ;)
Skicka en kommentar