Nördkaffe - ska vi fika?

Japaner har en förkärlek till västerländska alfabet, vilket knappast kunnat undgå någon som besökt landet de senaste 20 åren eller så. Kepsar, tröjor, affischer – väggar, skyltfönster, restaurangmenyer; överallt finns exempel på en extravagans av bokstäver som ofta saknar sammanhang. Det har till och med givits ut en bok samt skapats en hemsida tillägnad dessa roliga felstavningar och märkliga formuleringar (www.engrish.com). Men att tro att det är ordens mening snarare än estetiken i sig som betyder någonting är att vara fel ute.

Dock går det inte att undgå att skratta, vilket även japanerna (och kineserna) säkert gör då de ser västerlänningar gå runt med tatueringar de inte hade en aning om vad de betydde då de ingraverade dem - och säkert inte skulle vilja veta heller.

Det skulle nog inte min danskurskompis Chiemi heller om vad som stod på hennes tröja en onsdagskväll i mars förra året. Jag höll på att sätta risbollen jag tuggade på i halsen då jag såg vad det stod, i stora bokstäver och med en Playboy-symbol tätt intill: I fuck like a rabbit. Speciellt då det var gruppens mest pryda och oskyldigaste medlem som bar den. "Vad du vad det där betyder?" frågade jag henne och fick en skakning och ett par lysande ögon till svars: "Nej, berätta!"

Ett annat roligt exempel var då jag promenerade runt på Fukuokas gator och fick syn på en tjej som bar en svart väska på vilken jag tyckte mig känna igen bokstäverna: svenska! Vill du behålla kvittot? stod det och jag kunde inte låta bli att berätta det för ägaren, som gav mig en förfärad blick tillbaka...

Men förstapriset går ändå till ett café i Osakas centralstation som specialiserar sig på nordiskt kaffe. Utan att ha gjort läxan ordentligt (inte ens butiksägare verkar bry sig om att dubbelchecka stavningen) råkade två prickar hamna över o:et och gav världen fiket med det oslagbara namnet nedan...

En Saga från himlen

"Vänster! Höger! Upp! Ner!" "Fel! Snabbare! Fan! Vänd!" 

Nej, det är ingen hemlig Konami-kod från tidigt 80-tal utan instruktioner från en svettig regissör i en ivägskenande luftballong. 

Vi tar det hela från början. 

För drygt ett år sedan satt jag på en cykel mitt i natten i en alldeles för kall jacka, fortfarande full men med en glöd i blicken som sällan lyst starkare. Jag skulle, var det tänkt, inom loppet av ett par timmar flyga ballong för första gången i mitt liv. En bartender på ett av mina stamställen hade sagt att om man ville åka med under Sagas Internationella Ballongfestival, som gick av stapeln just då, kunde man göra det bara man var där tidigt. 

Klockan hade precis slagit fem då jag kom dit, men ingen var där. Ett femtiotal mat- och öltält stod uppställda men bara ett lyste i höstmorgonmörkret. Jag gick in och värmde mig under den ensamma glödlampan. 

Timmarna gick och folket strömmade in. De första ballongerna lyfte vid sjutiden och jag hade fått instruktioner om att hålla mig på fältet och vänta. "Men det blåser i dag så vi kan inte garantera någonting." 

Det blev ingen ballongtur den dagen, men väl ett framträdande i ett radioprogram samt en stark vänskap till en familj som till slut skulle få upp mig i luften ett år senare. 

Någon vecka efter festivalens slut ringde jag till en funktionär och undrade om det fortfarande fanns möjlighet att flyga. "Ja, kom i januari den..." Jag kom, efter en ny sömnlös natt, och denna gång var vinden stilla och himlen blå och startklar. 

Men mitt leende förvandlades till en ringlande snok då jag fick se vad de var för ballong folk pratat om hela tiden - fastspänd med rep i marken där bara 30 meters stigning var möjlig! Min reaktion går varken att sammanfatta med vackert valda eller vedervärdigt komponerade ord. 

Drygt ett år senare och jag håller på att spela in en film tillsammans med tre högstadieelever från en av skolorna jag jobbar på. Filmens huvudperson är sedan andra världskrigets slut fast bland molnen och släpper ned ett brev till sina potentiella frigörare. Och detta ville jag förstås fånga från huvudpersonens P.O.V. från himlen. 

 In kommer den snälla familjen jag träffade ett år tidigare och fixar en åktur. Voilá. 

"Fel! Snabbare! Fan! Vänd!" 

Ballongen har precis lyft från marken men jag - flygrädd sedan jag bevittnat Jas-kraschen på Långholmen som 12-åring - har inte tid att vara rädd. Har trott att vi bara ska stiga uppåt men vinden bär oss snabbt åt sidan. Jag skriker åt eleverna att skynda sig bortåt snabbare än ballongen så att de står stilla då de kommer in i bilden och jag släpper brevet... 

Efter en sjabblig första tagning säger det klick på den andra. Jag gör en high five med piloten och vinkar tummen upp till eleverna på marken. Ballongen stiger till en höjd av 200 meter och jag filmar Sagas i disiga berg majestätiskt invävda risfält och floder då de passerar nedanför. 

Första landningen i den lilla tvåmansballongen går åt skogen, vinden drar oss mot en trafikled med en 30 meter hög telefonledning över sig och piloten ignorerar min fråga och trycker mig åt sidan för att byta plats. "Nu stiger vi!" Tillbaka ner igen på andra sidan och ballongen landar med en duns. Mina knän värker efter att jag hållit dem böjda under hela resan i en korg som knappt nådde upp till midjan. Kameran är säker, och det är det som räknas. 

Filmen, min första på japanska, är klar och inskickad till Sagas kulturhus och tävlingen mina elever villa vara med i. Det är knappast ett mästerverk, och förutom ballongscenen ganska slarvigt och ogenomtänkt ihopsatt – framför allt manuset. Men inget av detta spelar någon roll. För hur det än går har jag fått regissera från en luftballong. Och det är det nog inte så många som kan skryta med, när allt kommer omkring. 

 

Nyårsafton i Tokyo Bay

Klockan är tre på natten och jag simmar genom att guppande hav av huvuden och höjda drinkglas. Till höger om mig flyter tre papperskorgar förbi, Djurgårdsfärger i rätt ordning – jag ler. Någonstans förut (eller möjligtvis babord) ligger toaletten, min destination, men jag behöver inte tänka på exakt var eftersom strömmen för mig dit i den hiskeligt överbefolkade festlokalen. Färgerna är starka, ljusen bländande och jag känner mig lika instängd som en karaktär i en Ryu Murakami-roman.

Tre timmar och fem minuter tidigare och jag står med ett champagneglas i handen framför en pool – av märklig anledning inte inhägnad – på Club Agehas utedansgolv och tittar på skärmen som med decimerande siffror förkunnar att ett nytt år är i gryningen. Framför mig dansar tre tjejer konstant i ett trance-liknande tillstånd. Det har de säkert gjort sedan stället öppnade för tre timmar sedan, vilket jag påpekar för Yu som står bredvid mig, också med ett glas i handen.

5000 människor, 6000 yen, Tokyos största nyårsparty i klubben alla talar om. Jag har varit i staden i två veckor och partyt var kulmen på min vistelse, den första i vinterljus och minusgrader.

Yu försvinner flera gånger i vimlet, men jag med min färgsprakande hatt jag fått av en annan vän på julafton är lätt att känna igen och snart sitter vi bredvid varandra på plaststolar uppställda bredvid ett kebabtält som värmer i vinterkylan.
Det är en märklig nyårsafton, men en vacker sådan.

Såg tidigare under kvällen årets sista sol gå ned över Mt. Fuji från 50-årsfirande Tokyo Towers observationsplattform. Senare, i en skytttelbuss med Yu från Shibuya ser jag från fönsterrutan samma torn, upplyst och inbjudande. Men bussen kör förbi och in på Rainbow Bridge, också den upplyst i färger sitt namn troget. Med munnen vidöppen undrar jag om jag någonsin varit lika full utan att ha druckit ett glas på hela kvällen.

På något sätt flyter jag med vågen rakt in på toaletten och ut lika fort, först till stora dansgolvet och sedan ut genom glasdörren mot Tokyo Bay. Yu är borta men dyker snart upp, liksom årets första sol bortom horisonten.

Sumogroupies (och mygelmatcher)

Att kvinnor drar sig till framgångsrika män är inte ett påstående som ådrar sig förstasidesrubriker i Nya Rön-avdelningen av valfri vetenskapstidskrift. Är de dessutom sexiga, som fotbollsspelare, eller coola, som rocksångare, kan man räkna med minst ett par hundra skrikande tonårsflickor utanför spelaringången/backstage.

Då jag i helgen besökte Fukuokas sumoturnering för andra året i rad fick jag på vägen hem ovannämnda påstående understruket med tjock svart tuschpenna. Efter ett toalettbesök jag gick ner i fel trappa och i stället för entréhallen möttes jag av en smal korridor full av folk och säkerhetsvakter i gula neonjackor. Folket bestod till nästan hundra procent av smala, uppsminkade modelliknande kvinnor. Missade jag förbandet, eller?

Att vad som bevittnades framför mina uppspärrade ögon var sumogroupies (smaka på det ordet!) hade jag inte kunnat gissa om det inte vore för skriken och kamerablixtarna som avlöste varandra då Ama, Kotooshu, Baruto och de andra vandrade förbi i sina svettiga kimonos. Tre hårt sminkade kvinnor försvann omedelbart efter innan en järndörr smälldes igen framför mig. Andra gick besvikna därifrån medan lamporna i Fukuoka Kokusai Center långsamt släcktes ner.

Ett par timmar senare satt jag och åt middag med min vän K., journalist på Kyodo (Japans TT) och tillika en gammal universitetskompis från Oregon. Jag frågade honom om groupies och han sade att det inte är konstigt att de existerar med tanke på hur mycket pengar sumobrottarna tjänar (för varje vinst får brottarna en stapel med kuvert som alla innehåller en välpressad bunt tusenlappar). "Men de var väl inte så snygga va?" skrattade K. Det var de.

Men någonting annat, bra mycket fulare, förkunnades då vi bytte ämne: mygelmatcher. Det har spekulerats länge i att flera fighter i Japans nationalsport avgörs långt innan brottarna smäller sina fötter i mattan. Ryskfödde Wakanoho, som nyligen stängdes av på livstid för bruk av marijuana, avslöjade i samma veva hur han vid flera tillfällen erbjudits pengar för att förlora.

"Det förekommer vid varje turnering. Sho ga nai ("finns inget att göra åt det")" suckar K. Som hävdar att alla med nära kopplingar till sumovärlden känner till fusket. Jag frågar honom varför han inte skriver en artikel om det men får ett skratt till svars, följt av en halshuggningsrörelse med pekfingret. Bara frilansjournalister kan våga sig på att skriva någonting sådant utan att deras jobb ska vara i fara. Men eftersom det är så svårt att bevisa har ännu ingen lyckats.

Innan vi skiljs åt berättar K. att Ama kommer att slå Baruto, Hakuho kommer att vinna mot Kotomitsuki och att sedan Ama ämnar lägga sig i skiljematchen mot Hakuho eftersom Hakuho lade sig med flit då de möttes tidigare i turneringen. Detta för att Ama behövde elva segrar för att graderas till ozeki (den näst högsta rankingen efter yokozuna), och Hakuho inte hade någonting att förlora på att ge Ama den segern om han senare fick vinna skiljematchen.

Dagen efter sitter jag framför tv:n i min lägenhet och ser Ama slå Baruto, Hakuho vinna mot Kotomitsuki och sedan Hakuho i skiljematchen mot Ama och titulera sig mästare för tredje turneringen i rad. Jag frestas för en sekund av tanken på hur mycket jag kunde vunnit om jag spelat på det resultatet. Men sedan slår det mig att jag trots allt har mer värdighet än en japansk nationalsportsatlet. Med eller utan groupies.

Fotbollscomeback

Sasebo är en liten stad på Kyushus västkust, ett tiotal mil norr om Nagasaki mest känd för sitt huserande av Japans huvudöars näst största amerikanska militärbas (efter Yokota utanför Yokohama). Det är också staden jag ofrivilligt valt att göra min fotbollscomeback i.

Jag minns det mycket väl – telefonsamtalet för tolv år sedan till min tränare Svante som förkunnade att jag bestämt mig för att lägga av. Hur nervös jag var innan, hur lättad jag kände mig efteråt – och hur glad Svante lät över beskedet. Skäligen så eftersom Sörskogens P-81:ors absolut sämste spelare inte längre behövde finnas med i laguttagningsberäkningarna…

Det var framför allt mitt dåliga självförtroende som tryckte ner mig, satte bly i benen som med spaghettirörelser sparkade iväg bollen så fort den kom nära. Vi var 15 då, orden hårda och klimatet tufft. Inte samma glädje som när fotbollsskorna för första gången knöts på tio år tidigare.

Lite av glädjen kom tillbaka tre år senare, då jag som utbytesstudent på high school i Detroit gick med i skollaget. Visserligen platsade jag inte i A-laget, men i JV (Junior Varsity) kände jag att jag tillhörde de starkaste och självförtroendet började komma tillbaka. Tyvärr även matchnerverna. Efter att inte ha missat en passning på någon av veckans fem träningar stämde inget när det gällde och efter ett par brända frilägen fick jag se det mesta bänkad på bortre långsidan.

2002 och aningen mer glädje. Mitt Huddinge-kontor hade anmält sig till CityMail-cupen för femte året i rad och jag var ny i laget. Satte tre baljor på första träningen och kände att revanschen var nära. Men ack – åter match, självförtroendet sjönk och jag valde att mellan sporadiska inhopp producera en video som dokumenterade turneringen (vi åkte ut i semifinal).

Hösten 2002 och nu skulle revanschen äntligen komma. Jag var själv manager för ett mixedlag – World All Stars – i University of Oregons interna liga, och här kände jag att jag verkligen hörde till de bättre spelarna och sedermera vågade ta mitt ansvar utan att vara rädd för att någon med hes målbrottsröst skulle skälla ut mig. Dessutom passade femmannafotboll inomhus mig mycket bättre än elvamanna utomhus. Jag gjorde en handfull mål – varav ett hat-trick mot ärkerivalen som hette just så – och lämnade med äran i behåll.

Två år senare var jag med – utan att göra bort mig – i både herr- och mixedlaget som vann hela cupen. Ett passande slut.

Men, som med så mycket annat i livet, kom suget tillbaka. Fukuchi-sensei, en av lärarna på ett mellanstadium jag ibland undervisar i, pratade ofta om sitt "amatörlag" som spelar "skämtmatcher" mot andra kompislag och sade hur otroligt hedrade de skulle vara om jag spelade med dem under en match. Han försäkrade att de flesta var nybörjare och att det hela mest var på skoj. Det var inte svårt att tacka ja; jag tog till och med videokameran, inspirerad av Rivers Cuomos comeback-film (http://jp.youtube.com/watch?v=AMiuCpUTCKE) och dokumenterade min egen träning fram till matchen, som jag naturligtvis skulle kröna med att göra ett äkta hat-trick.

Vad som i stället mötte mig var två lag som utan tvivel skulle platsat i svenska division fem. Passningarna var precisa, tacklingarna hårda och höjdbollarna välriktade. Jag har aldrig känt mig så obekväm på en fotbollsplan tidigare, benen förvandlades till översaltade budgetnudlar och jag fumlade bort bollen vid minsta kontakt. Mest sprang jag runt – från min position mellan backlinjen och mittfältet likt Daniel Andersson i svenska landslaget – och gömde mig bakom den ena motståndarmittfältaren efter den andra tills jag blev utbytt.

Jag gick fram till kameran och såg den röda rec-lampan sakta slockna framför mina ögon. Min egen comeback likaså.

Nästa vecka i skolan kom tre elever framspringande efter en lektion:

"Daniel-sensei! Daniel-sensei!"

De fumlade fram en EM-tidning från i somras och öppnade sidan med svenska landslaget. En pojke stirrade fram och tillbaka med uppspärrade ögon mellan mig och porträtten. Sedan pekade han på Daniel Anderssons foto och frågade med skimrande blick:

"Är det här du?"

Rädda sig den som kan (och glöm inte tälten!)

För ett par veckor sedan hölls den årliga idrottsdagen på Kinsen Junior High School, en av skolorna där jag undervisar. Evenemanget, som är rikstäckande och en hörnstomme i skolkalendern, kännetecknas av laganda för sin moderskola och nästan militäriska procedurer.

Eleverna delas in i lag baserade efter klass och årskurs, ett färggrant pannband det enda som står ut från de annars identiska uniformerna. Efter att det först tävlas i diverse friidrottsgrenar (uteslutande löpning i olika distanser) understryks de militäriska parallellerna med en sorts synkroniserad gymnastik svenska högstadieelever bara skulle drömma (eller mardrömma) om att kunna utföra; alla klättrar på varandra och formar mänskliga pyramider och rutnätmönster.

Så långt hann vi dock inte denna ödesmättade tidiga oktoberdag.

Det var söndag morgon, och jag var själv försenad efter ha druckit en öl för mycket kvällen innan. Hann dock sladda in med cykeln precis i tid till rektorns invigningstal. Lätt flåsande ställde jag mig bredvid ett av de tre (för varje årskurs) till sin befälhavare i givakt uppställda kompanierna. Befälhavaren gjorde sedan tecken till två elever att hissa den japanska flaggan, samtidigt som nationalsångens toner blandade sig med de över den lilla bergsskolan inkommande mörka molnen, som snart skulle replikera.

Som i ett klimax av en actionfilm, precis då flaggan hissats till sin topp och nationalsången var inne på sin sista strof, hände det.

Molnen, som inte kändes högre än huvudhöjd och som legat kusligt nära fram till nu fullständigt kanade fram mot oss och en storm jag aldrig sett maken till utbröt, liksom paniken bland eleverna som alla beordrades att ta skydd i skolan.

Det gällde dock tydligen inte oss lärare, som var tvungna att rädda utrustningen från att ryka. Två tält tog snabbt mark under pinnarna och flög in i ett järnstaket. Alla lärare sprang fram för att försöka rädda de kvarvarande tre tälten. Måste vara jävligt värdefulla, tänkte jag, samtidigt som det även började regna lätt och åskknallar höras på håll.

Vinden ökade i fart och framför mig kanade en grupp stolar fram som om någon bundit ihop dem med ett snöre knutet till en startande bil. Jag hoppade över en av dem samtidigt som jag kände att tältet jag och två andra lärare skyddade höll på att få övermakten. En kvinnlig lärare till vänster om mig såg ut att ha haft bättre dagar. Jag försökte le men fick snabbt annat att tänka på då järnstången framför mig som höll uppe tältet var på väg att ryckas ur marken och fara mot mig. Jag funderade på om det var bäst att ta smällen med ansiktet, benen eller ryggen - men på något vis lyckades vi hålla emot.

Den kvinnliga läraren gav upp, skrek att hon inte orkade mer och lade sig ned på marken, piskad nedåt av de tjocka, allt snabbare fallande regndropparna. Tre manliga lärare, som gett upp sitt tält, kom snabbt till undsättning. En stund senare lättade stormen och övergick till ett kraftigt åsk- och regnväder.

Med genomvåta kläder och en varm kopp kaffe i handen satt jag en halvtimme senare i lärarrummet och undrade om gudarna kanske ännu inte glömt kriget, trots allt.

En helg i rampljuset

Andy Warhol pratade om 15 minuters berömmelse alla någonsin kommer att uppleva. Detta kan självklart tolkas på olika sätt: vad räknas egentligen och på vilken styrka måste strålkastarna lysa? Räknas – som i mitt fall – en tidig utslagning i Pokerfejs eller simpla statistroller i Hey Baberiba och Känd från TV?

Oavsett vilket lyste det i alla fall riktigt starkt runt omkring mig i helgen, då jag för första gången besökte Busans Internationella Filmfestival och tack vare min universitetsvän Josh fick uppleva den ett par parketter högre upp än den genomsnittlige förstagångsbesökaren...

Nu har jag redan haussat upp det här inlägget rejält; vänta er inga middagar med Park Chan-wok eller bar-dater med Kou Shibasaki. Däremot fick jag en helg på lyxhotell, gratis mat och dryck (i obegränsade mängder) och tre fester om dagen för den blygsamma summan av 150 kronor.

Och detta alltså tack vare Josh, samt en obskyr japansk filmtidning vid namn HiHo Magazine.

"Säg att du behöver ett dagspass. Låt säker. Det är viktigt att kunna rätt lingo. Fram med skådis-Danne nu. Det här fixar du!"

Från att Josh bett mig att köpa en japansk filmtidning innan avresan från Fukuoka till Busan hade vi diskuterat alla möjliga och omöjliga frågor som skulle kunna slängas i mitt ansikte då jag gick in i festivalens presscenter och frågade efter ett pass som i stort sett skulle ta mig in var som helst (Josh hade sedan tidigare skaffat ett på naturlig väg, så att säga) under festivalveckan.

Jag tog ett djupt andetag, satte på mig mina "kändisbrillor" (ser faktiskt ganska äkta ut) och gick in, först rakt fram och sedan till vänster till kvinnan med laptopen, precis som Josh sagt till mig. Och det visade sig vara lättare än att stjäla godis från barn. Tio minuter senare stod jag där med ett nytryckt pass – "Daniel Asenlund, writer, HiHo Magazine" – och festen kunde börja.

Först ut – efter att ha checkat in på hotellet och blivit bjuden på en god kycklingsoppa av regissören – var ett garden party med en matbuffé Erik Lallerstedt skulle få svårt att matcha. Till det ett rödvin som mest kan beskrivas som en religiös upplevelse. Inte för att jag kan ett dugg om vin – jag håller mig till öl och White Russians – men med tanke på bakåtvolterna jag automatiskt slog då jag smuttade på vinet gissar jag att det inte direkt var sorten som säljs på Systemets budgethylla. Det blev fyra glas till slut, samt ett besök i whiskey-baren.

Bartendern: Single malt eller ett mörkare irländskt?
Jag: Hmm, jag tror jag kör på single malt i dag...

Kvällen fortsatte i samma stil – gratis, det vill säga – med en kändisfest på Grand Hotel dit vi lyckades komma in efter en halvtimmes överläggning av Josh, som drog till sig all uppmärksamhet med sitt "Who’s in charge here?? 30 million dollars, for God’s sake!" (Varken filmens budget eller inspelning är officiell ännu, och vår regissör är debutant i dessa sammanhang.)

Festen skulle kunna beskrivas som att stiga in i ett rymdskepp i kurs mot en fjärran galax. Ljuset var grått, blått och utmanande, designen helt olik någonting jag någonsin tidigare sett. Vattenglasen såg ut som lysrör och baren kändes nästan skrämmande förförisk. Hade jag regisserat filmversionen av Liftarens Guide till Galaxen skulle nog "Restaurangen vid slutet av universum" se ut ungefär så här. Då vi gick ut ett par timmar senare stod de koreanska tonårstjejerna kvar utanför porten och skrek. Inte på oss tyvärr, men däremot blev jag fotoobjekt för två trevliga medelålders damer och en söt tjej från Hokkaido som var där på familjeresa.

Efter ett klubbesök (i VIP-rummet såklart, åter tack vare Josh) avslutades kvällen sent och nästa dag började tidigt med gratislunch på den japanska mottagningen. Jag åkte dit själv och gömde min ID-bricka direkt efter ingång (kanske fanns det en "riktig" HiHo-reporter där...). Såg regissören Kore-eda Hirokazu (aktuell med Still Walking) samt ett par andra kända ansikten. Maten var god, liksom vinet. Men så, under en hundradels sekund, trodde jag att allt var kört.

- Ursäkta mig!

Rösten kom bakifrån och lät ganska bestämd. Nu hade det kokta fläsket brändstekts, men:

- Det ser ut som att ditt vinglas är tomt. Ska jag fylla på?


- - -

På söndag eftermiddag var det roliga slut, jag hade laddat resväskan med kimchi och souvenirer (mina enda utgifter under resan) och stod redo att boarda snabbfärjan tillbaka till Fukuoka. Bakom mig lämnade jag ett kokande Busan och en upplevelse jag sent kommer att glömma.

Åker om allt går enligt planerna till Australien i april för att biträda Josh som script supervisor. Kanske behöver vi inte anstränga oss lika mycket på nästa års festival!