Bröllopschoklad

Ibland då jag tänker tillbaka på mina år på University of Oregon slår det mig vilka coola jobb mina kompisar lyckats få efter att ha avslutat sina studier där (framför allt då jag själv sökte ett hundratals jobb hemma i Sverige och kallades till totalt en intervju innan jag emigrerade till Japan...). Satoru, som spelade i mitt kompisfotbollslag, är sportjournalist på Kyodo News och reser runt på alla sumoturneringar samt täcker både den inhemska baseboll- samt fotbollsligan.

Haley, producenten av vår dokumentär When West Meets East – The Life and Legacy of Gertude Bass Warner jobbar på ett mediebolag i New York. De flesta av mina andra klasskamrater på journalistlinjen arbetar på diverse produktionsbolag och tv-stationer. Veronica från Ecuador jobbade ett tag på FNs kontor i Geneve och Thilo från Tyskland blev bankdirektör.

Och så Megumi, som jag träffade igen för första gången sedan 2003 då jag var i Tokyo förra månaden. Hon hade nämligen precis kommit hem från Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop! Megumi reste med ingen mindre än Japans kronprins Naruhito, då hon täcker kungliga affärer för ett flertal stora japanska dagstidningar. Det var hennes första besök i Sverige och hon var mycket imponerad av Stockholm. Mer av atmosfären än av maten, även om hon tog med en riktigt häftig present: specialproducerad choklad för bröllopet! Vet inte om eller när jag någonsin ska äta den, men lingon- och blåbärschoklad får liksom munnen att börja vattnas bara man läser namnet. Men kanske är det bättre att sälja på Ebay och betala hyran med.

Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om bröllopet. Jaha, tänkte jag då Megumi visade mig en specialutgåva av tidningen Metro som analyserade bröllopet minut för minut, de har gift sig nu.

Men så osvensk som jag ibland kan känna mig kvarstår faktumet att hälften av mitt hjärta - hur japansk, koreansk, eller amerikansk den andra hälften än blir - alltid att bestå av blågul mjölkchoklad.

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.

Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll

Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.

Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.

Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.

Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.

En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.

-----

Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.

Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!

Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:

Se klippet här.