Jakten på den röda stämpeln

Klockan är halv två på natten en onsdag och jag väcks av ringsignalen från min mobiltelefon. Jag tycker mig inte känna igen namnet på displayen men svarar ändå. Rösten i andra änden pratar franska och jag förstår inte ett ord. Han byter till engelska.

- Daniel? You remember me? Japanese... together... we...

Jag har fortfarande ingen aning om vem det är. Hade precis somnat för att få ett par timmars sömn innan visumresan till Japan dagen därpå där jag på 24 timmar skulle bege mig från Seoul till den japanska ön Tsushima och tillbaka.

- Ehh ehh.. (engelska övergår åter till franska för en sekund, följt av japanska, koreanska och så engelska igen) Four months ago... oh, weeks, days? With Yann... and...

Yann! Om nu någonting måste väcka mig mitt i natten så skulle det sista jag önskade mig vara något som hade med honom att göra (fransmannen som hade filmpremiär för ett par veckor sedan och som vunnit den söta skådespelerskan Ji-yeons hjärta). Men det skulle bli värre.

- What are you doing right now?

Jag svarar att jag ligger och sover, att klockan är halv två på natten och att jag ska jobba tidigt nästa morgon. Jag undrar vad han vill.

- Well, I miss you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Någon jag inte vet vem det är berättar att han saknar mig. En snubbe dessutom. Som talar franska. Han berättar sedan att han vill bjuda in mig till sitt hem. Jag slänger på luren och sluter ögonen men kan inte somna om.

Ett par timmar senare ringer klockan och jag går till jobbet. Manuset har kommit från Australien men det är inte bra. Jag, Josh och Ham tillbringar det mesta av dagen till att prata om problemen och lösa dem. Klockan 9 åker jag hem, packar en ryggsäck och beger mig direkt till Seouls tågstation. Där väntar ett nattåg som ska ta mig till Busan.

Framme 04:15 och jag lägger mig på en bänk för att försöka sova innan färjan till Tsushima avgår 08:40. Men sovande alkisar ockuperar alla bänkar. Jag köper en kaffe och går ut i nattmörkret, hittar ett PC-rum och sitter där ett par timmar innan jag promenerar till färjeterminalen för avfärd till en japansk ö jag ännu inte besökt.

Ett par timmar senare är jag där, efter att inklämd mellan 400 koreanska pensionärer på något sätt överlevt båtresan. Jag flinar till då privatdetektiverna som väntat utanför visumspärrarna och stoppat mig blir glada då jag bott i "grannprefekturen" Saga (Tsushima tillhör Nagasakis prefektur, men ligger mycket närmare Korea än Japan). Åter hemma, men ändå så långt borta.

Jag går upp på ett berg och blickar ner mot staden, övervakad av en rödmålad helgedom. Jag lägger i 20 yen och ber en kort bön samtidigt som solen kort tittar fram bakom de mörka molnen. Jag har bara ett par timmar på mig att njuta av Japan denna gång och dessutom en viktig affär att avklara.

En halvmilslång promenad för mig över berg, genom tunnlar och körsbärsblommande träddalar till öns enda varuhus, där jag köper en månadsranson av japanska snacks och energidrycker. En Ebisu burköl blir det också att avnjuta på resan hem, efterlängtad då Koreas öl smakar som om någon pinkat i en Budweiser.

Men vädret vill annorlunda. En storm som sakta böljat upp sätter sina vassa klor i den lilla katamaranen, nästan helt tom på passagerare den här gången (pensionärerna hade nog läst väderleksrapporten). Jag skulle precis till att knäppa upp min Ebisu då den första vågen dundrade in i skrovet och liksom tippade båten som i en extremåktur på Liseberg. Kaptenen sade något på koreanska som jag inte förstod och innan båten utfört en ny McFlip hade jag redan slutit ögonen för att försöka behålla sushin jag tryckt i mig precis innan avfärd. Jag hade glömt bort att Tsushimasundet är platsen där termen kamikaze (Guds vind) myntades, då en tyfon slog ut hela mongolernas flotta när de var på väg att invadera Japan 1281.

Två timmar senare och jag har lyckats, till och med att slumra till. Ett ögonkast bakåt förkunnar att hälften av passagerarna ligger utslagna i sätena medan den andra hälften skrattar, knaprande på någon av snackpåsarna som flög ut ur shopen då stormen var som värst. Tillbaka i Korea och jag får stämpeln i mitt pass, den ack så åtråvärda.

Tre timmar senare är jag tillbaka i Seoul, exakt ett dygn efter att jag hoppat på nattåget till Busan. Det känns som tre. Kanske är det så man måste leva för att aldrig bli gammal, tänker jag innan jag går och lägger mig. Jag stänger av telefonen och somnar gott.

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

Vi mot världen

Var på filmpremiär i går. Ballad om en spinkig man hette den men handlade om två fransmän som åkte till Korea för att ragga brudar och öppna nattklubb. Titeln passar bättre in på regissören själv, också han fransman och medlem i "the foreign community" bland filmmänniskor här i Seoul. Jag själv var på ett sådant möte härom månaden där jag träffade honom samt organisatören, Darcy, som trots sin ringa ålder av 43 är den utländske pionjären inom koreansk film och precis gett ut sin första bok i ämnet.

Det säger det mesta om hur ung landets filmbransch egentligen är. I Japan heter Darcys motsvarighet Donald Richie och är 86 år gammal, kom till Tokyo på ett krigsskepp 1946 och skrev den första boken om japansk film av en utlänning 1958. Richie är även romanförfattare, poet, regissör samt en mästare på att med små medel och en oerhört distinkt och suggestiv stil sätta ord på japansk kultur. Han är även min förebild och har nämnts en del i den här bloggen tidigare.

Åter till filmen om den tunne mannen (som egentligen har en engelsk titel, men jag vill inte göra den sökbar här...). Eller de stora tuffa männen, som går skilda vägar innan en av dem huggs ner i sitt eget kök av en kvinna han försökt få in på sin nattklubb. Hans vän försvinner förvånat ut i korridoren och sitter i nästa scen på en sandstrand i Pusan. Telefonen ringer och det är de två tjejerna de raggat upp, som nu visst är i Frankrike. "Din kompis lever," säger de. Slut.

Jag kan sammanfatta filmen med ett ord: merde. Visserligen såg den ganska bra ut, lät bra gjorde den också och pengarna räckte visst även till att hyra en biosalong. Skådespeleriet var väl ok (helt klart bättre än mitt eget i Thoughtography...), men i övrigt fanns mycket att begära.

Men det tyckte nog inte Ji-Yeon, en utomjordiskt söt skådespelerska som också var på den där festen härom månaden. Hon gick dit i går arm i arm med regissören och imponerades säkert av den fulla salongen (som visserligen till 90% verkade bestå av folk som var med i filmen). Jag, Josh och Hamilton, Joshs kompis som började jobba hos oss som conceptual artist i fredags, satt längst fram och då eftertexterna rullade frågade Josh:

"Var är mitt namn? Jag är ju här i salongen i kväll..."

Nu låter vi kanske lite kaxiga, men det är vi som slår ur underläge. Vi är de enda utlänningarna som faktiskt är anställda inom den kreativa sektorn i den koreanska filmindustrin, men folk ser ner på oss och tar oss inte på allvar. De tror att vårt projekt är ett stort skämt. I deras ögon är det vi som är merde.

Vi är nu i slutfaserna med ett redigera Thoughtography, filmad med en spottstyver av fransmannens budget, men med en story som i alla fall David Lynch och David Cronenberg skulle uppskatta. Och kanske även Ji-Yeon, men bara om vi slår fransmannens film i Puchon International Fantastic Film Festival (där de kanske ställs mot varandra)...

[Fotnot: Förhållandet med min japanska flickvän tog tyvärr slut i januari.]

I lördags visades min dokumentär When West Meets East: The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner på amerikansk kabel-tv. Visserligen bara lokalt i Oregon, men det kändes ändå surrealistisk att se sitt eget verk (jag var regissör, men all cred till superproducenten Haley och våra fyra medarbetare) med en amerikansk tv-logga i hörnet (jag såg det streamat över nätet) samt i programtablån. Samtidigt en sorts ångest eftersom jag egentligen bara gjort en film (Shades of Darkness) efter det – som regissör i alla fall.

Roligt även att se sin artikel publicerad i Tokyo Notice Board. Den som vill kan läsa den här (klicka i hörnet av tidningen och bläddra till sidan 19 – artikeln ligger uppe till på fredag).

Det kliar i skrivpennan; känner att en kreativ period är på väg. Har hittat ett eget hus i Hongdaes bakgator – inte att bo i, utan att skriva i. Ett café där man sitter på en balkong och spanar ut över gröna och röda hustak samt en mystisk staty. Vi ses där.