Oväntat cafébesök

Jag arbetar sedan mitten av maj som cafévärd i den nostalgiskt kryddade stadsdelen Ebisu, geografisk granne men i utseende och stil milslångt ifrån trendmeckat Shibuya. En 50-talstrudilutt välkomnar alla som stiger av Yamanote-linjen vid Ebisus station (klassisk jingle för ölmärket med samma namn), medan traditionella izakaya (japanska pubar) och 70-talsdoftande kärlekshotell radar upp sig på de trånga, mysiga gatorna som omsvärmar den. Mitt i en sådan gränd ligger Com Inn, ett café för folk som över en kopp kaffe eller te vill fila på sin engelska.

Det är inget lurt med stället. Att få betalt för att prata med kunderna för ju annars tankarna till Japans omfattande mizushobai ("vattenindustri", men refererar till sex och dess omnejder) med tusentals snackbarer där män betalar för att prata och dricka sprit med vackra kvinnor eller dess motsvarighet host clubs, där kvinnor (vanligtvis unga tjejer) öppnar plånboken för att umgås med sliskiga pojkar med ännu sliskigare frisyrer.

Nej, Com Inn är faktiskt ett helt vanligt café, där kunderna för 1000 yen (cirka 80 kronor) får dricka hur mycket kaffe eller te under en timme de vill, samtidigt som en engelskspråkig modertunga huserar vid vart och ett av de tre runda borden som indikerar svårighetsgrad lätt, medel och svår. Även om det bör sägas att det krävs en hel del färdigheter för att sätta sig vid något av borden då det inte är lektioner utan konversationer som försiggår, oftast intressanta och med en salig blandning av individer involverade.

I går kom till exempel en kvinna iklädd utmanande festkläder som läst sin sambos (de flyttade ihop för tre månader sedan) mobilmeddelanden och förstått att han hade en date (hon kände till platsen och tiden och planerade att bevittna skådespelet från ett närliggande Starbucks) samma kväll. Dessutom kollade hon hans resväska innan han åkte hem till sina föräldrar över en helg och hittade ett paket kondomer. Under hela kvällen hade kvinnan ett leende på läpparna, som inte kändes det minsta ironiskt eller falskt. Är det här verkligen okey, undrade jag. "Jag har värre saker att tänka på, som min arbetsintervju på onsdag till exempel. Och han kommer tillbaka till mig, det vet jag. Om inte annat ska vi göra barn i morgon kväll..."

Men allra märkligast var nog för ett par veckor sedan, då först en 85-årig dam med Marilyn Monroe-glasögon satte sig vid mitt bord och berättade hur hon med sin skolklass flydde bombningarna över Tokyo våren 1945 (som faktiskt var mer omfattande i skala än Hiroshima-bomben) samt låg i sin mammas mage under den stora jordbävningen 1923 då halva Tokyo sattes i gnista. Hon pratade flytande engelska, kanske efter en romans med en amerikansk soldat under den amerikanska ockupationen åren efter kriget.

Klockan blir sju, jag ska precis tacka för mig, hämta min lön och gå, då chefen ber mig att stanna en timme till. Visst, tänker jag, inga problem. Då jag sätter mig vid mitt bord igen är det förutom superkvinnan och en yngre kille ockuperat av två unga, mycket vackra kvinnor. Deras engelska är inte bra, långt under vad som behövs för att kunna konversera, men de introducerar sig som skådespelerskor och det är allt som räknas. Då chefen inte kollar pratar jag med dem på japanska.

Den ena, Chiaki Ota, visar sig ha spelat en liten roll i skräckfilmen Tomie, och är numera en gravure model (sexig lättklädd modell som figurerar i sensuella videor, dock utan nakenhet). Hon tillhör inte de kändaste namnen, men den unge killen vid vårt bord visar sig ha hennes kalender uppsatt hemma i sovrummet. Han är helt chockat och berättar för mig då tjejerna är och hämtar påtår att han känner för att onanera under bordet.

Den andra tjejen ser mycket bekant ut. Det har gått en halvtimme och hennes namn, Tomomi Miyashita, låter lika bekant som ansiktet. Vi pratar om film och då hon inser att jag gillar japansk skräck säger hon:

"Har du sett Ju-on?"

"Ja, självklart."

"Då känner du kanske till regissören, Takashi Shimizu?"

"Såklart. Hans stil är riktigt intressant."

"Han har även gjort en film som heter Marebito..."

Pang. Ett slag träffar mig i bakhuvudet och diset i min hjärna klarnar upp. Framför mig sitter den kvinnliga huvudpersonen i Marebito, monstret (hon kryper som en hund och dricker blod) som existerar i Shinya Tsukamotos huvud som ett husdjur, vriden från sin egentliga identitet som hans dotter. Marebito, som jag sett tre gånger och för första gången under en japansk filmkurs på University of Oregon. Jag minns till och med en intervju på engelska jag läst om Miyashita.

Och här sitter hon nu, framför mig, för att lära sig engelska. Jag sätter hälften av kaffet i halsen och är tyst den närmaste minuten.

Den unge killen är också tyst, lyssnar inte (är fullt upptagen med att iaktta gravure-modellen) då jag öser beröm över Miyashita, som säger att hon är mycket nära vän med Shimizu. Jag undrar om det finns chans att träffa honom och ger henne mitt kort. Allt detta iakttas av den gamla damen som sitter och myser bakom Monroe-brillorna.

Då klockan blivit åtta följer jag med tjejerna till stationen. Den unge mannen har gått hem, ögon stora som kokosnötter. Den gamla damen har också gått hem, kakorna hon tagit med sig sedan länge uppätna - men inte min aptit för Tokyo.

Jag vinkar adjö, tänker – återigen – att i denna stad är verkligen allting möjligt.

Tommy Lee Jones och svettiga blixtnedslag

Regnsäsongen är här, solen har inte setts till på en vecka men ändå dryper kroppen av svett varje gång man kliver in och ut ur porten. Luftfuktigheten är hög, till och med här uppe på mitt lilla berg vars djungelliknande växtlighet möter min blick då jag för en sekund lyfter huvudet ovanför datorskärmen. Där ser jag även min telefon, som de senaste veckorna gått lika varm som temperaturen utanför och framkallat både svett, glädje och tårar.

I dag det sistnämnda, då en av mina talangagenturer gav mig beskedet att episoden om basketspelaren, där jag spelar huvudrollen, helt strukits från agendan och alltså inte kommer att visas. Surt, med tanke på att jag berättat för ett antal vänner och halva Saga (inklusive flera av mina gamla elever) att jag skulle vara med. Surt, för att jag faktiskt inbillar mig att jag gjorde ett bra jobb. Detsamma kan kanske inte sägas om mina ryska motskådespelerskor som varken kunde ett ord engelska eller någonsin satt sina fötter på en teaterscen.

Roligare nyheter förra veckan, då jag faktiskt var med i bild några sekunder i ett annat program som sur sambo till en kvinna vars dotter rövats bort, och en synsk man kallats in för att lösa fallet. Roligt också då jag bara ett par dagar efter den sändningen var med som "säkerhetsvakt" åt en av Japans för närvarande största idoler – modellen och skådespelerskan Misako Yasuda, under ett PR-event för convenience store-kedjan AM/PM. Tillsammans med Will Smith (förlåt) bar jag ut en stålväska full med pengar som utomjordingen (hon är faktiskt väldigt söt) Yasuda öppnade.

Min MIB-kollega är förresten etablerad actionskådespelare i Japan och finns med på Wikipidia: Han är dessutom manusförfattare och vi träffades över fika i Shinjuku i lördags och diskuterade framtida samarbeten. Kanske kan det leda till något häftigt; han vill i alla fall spela med i min film (om den någonsin blir av) om en spöksjö i norra Japan vars manus jag har i utvecklingsstadiet nu.

I fredags var jag på audition högst upp i ett höghus vid Tokyos hamn för det största av de så kallade rekonstruktionsdramerna, där jag provspelade för rollerna som en golfare som träffas av blixten och genomgår rehabilitering, hans vän som chockas och skriker efter hjälp, hans bror som bekymrad tar emot beskedet att spelaren kanske aldrig kommer att kunna gå igen, samt doktorn som ger honom det. I morgon kommer svaret.

Nyss ringde det igen. Jag fick inte ett annat jobb som legat och svajat länge. Men en minut senare kom ett nytt samtal som förkunnade att två nya möjligheter öppnats upp på söndag, bland annat en roll som assistent till en japansk affärsman. Öppnats upp har även himlen igen, och regnet vräker ned utanför fönstret medan telefonen därunder även den, liksom den sovande kvinnan i en tidig Kentlåt, väntar på att tömmas och fyllas igen.

Känd från TV

Svetten rinner sakta nedför pannan då jag i skymningen raskt traskar genom Tokyos gator mot tv-kanalen Tokyo MXs studio – dels för att luftfuktigheten börjat stiga i väntan på regnsäsongen men mest för att jag är två timmar ifrån mitt första framträdande i japansk tv. Live, dessutom.

En timme och femtio minuter senare placeras ett glas iste med mitt namn klistrat på en lapp framför mig. Jag tar en klunk och tittar åt vänster, där en ung rysk kvinna med ett likadant glas sitter. Hon klappar mig på ryggen och säger att det här kommer att gå bra; själv har hon gjort ett trettiotal program samt bott i Japan i nio år. Det är för övrigt 13 år kortare än halv-japanen från Ghana som sitter bredvid henne och ser förbannat cool ut.

Jag fick ett samtal från en av de nio agenturer jag är registrerad hos och erbjöds komma till tv-stationen för en intervju. Den genomfördes helt på japanska och jag tyckte jag gjorde helt ok ifrån mig. Tydligen så eftersom agenturen tre dagar senare ringde och sade att tv-kanalen ville ha med mig i nästa veckas program. Temat är mat och jag ska prata om svensk matkultur, berätta om hur min egen matvecka ser ut samt introducera Janssons frestelse (en rätt vars enda frestelse enligt undertecknad är att slänga i slasken) för de japanska tittarna – allt i direktsändning. Lite vet jag dock att jag även måste kommentera japanska nyheter samt svara på varför Sverige inte har kill- och tjejtoaletter i skolorna samt varför svenska porrtidningar inte använder mosaik...

Allt har dock hintats på mötet och en del gåtts igenom på den snabba repetitionen som precis avslutats innan istet ställts fram. Jag har druckit upp halva mitt glas innan den ryska tjejen återigen vänder sig mot mig och frågar: "Hur mår du egentligen?" Jag hinner inte svara förrän ett par lampor släcks ned, andra tänds och en studioassistent utropar:

5-4-3-2-1...

Under den närmaste timmen lyckas jag kväva tvångstankar om att spy i direktsändning, svara på frågor om svininfluensan samt varför svenska universitet inte sätter GPS-sändare på sina studenter, berätta att svenska mäns medellängd är 195 centimeter samt att surströmming är vårt mest effektiva krigsvapen. Allt på japanska, dessutom. Jag får även lukta på fisken för första gången i mitt liv, se de andra gästerna frossa i sig den samt Janssons som nyss ställts fram efter att jag läst en skylt helt galet som hölls upp framför kameran (den stod i svåra kinesiska tecken). Jag hinner även svara på frågan om vad "free sex" betyder, ett ord som alla medelålders japaner förknippar med Sverige.

Då inspelningen är klar pustar jag ut, undrar hur mycket jag gjort bort mig men njuter ändå av adrenalinkänslan som inte får mig i säng innan klockan fyra på morgonen. Det gick nog helt okey trots allt, inbillar jag mig samtidigt som en viss mersmak sköljer över mig.

Nästa dag spelar jag in en reklamfilm där jag inte är med i bild för en sekund men ändå får betalt. Sedan ringer en annan agentur och säger att jag inte får provspela för rollen som fotbollsmålvakt i en annan reklamfilm, vilken de först tyckte att jag var som klippt och skuren för. Samtidigt går jag även miste om jobbet som skådespelare i en rekreation av en fransk historisk händelse på en rikstäckande kanal. Jag börjar ge upp hoppet om att mina gamla elever i Saga ska se mig på TV, vilket är halva anledningen till att jag över huvud taget gett mig in i det här (Tv-programmet sändes bara i Tokyo-området.)

Det tar några dagar men sedan går telefonen het. Jag får en roll som skadad basketspelare i ett annat rekonstruktionsdrama samt en annan roll som pojkvän till en kvinna vars dotter försvunnit och en synsk man anlitats för att hitta henne. Inspelningen för basketrollen (som skedde i en stor villa med frukostscener, doktorsscener samt den kanske svåraste av alla då jag skulle resa mig upp efter att ha läst en bok och bryter ryggen) pågick till klockan halv två på natten och var det värsta kaos jag sett på en inspelningsplats. Jag fick inte reda på något av storyn innan, gavs instruktioner scen för sen vad som skulle göras och hade inget vidare samarbete med regissören, som ville att min fru i dramat skulle spela chockad och skrika ”What?!?” (i stället för att bli lättad och glad) då det visar sig att jag kommer att kunna gå igen... ("Så gör man där borta i Amerika..." enligt regissören) Tilläggas bör att min ryska motspelerska inte kunde ett ord engelska och att vi förmodligen båda två kommer att dubbas till japanska, även om mitt ansikte förmodligen inte kommer att suddas ut (de var visst nöjda med min insats)...

På tisdag visas det ena programmet, nästa tisdag det andra. Båda är populära och drar stor publik i hela landet. Gäster i studion kommenterar situationer/historier som dramatiserats av oss utländska amatörskådisar. Förmodligen kommer de att skratta åt mig. Förmodligen kommer jag att skratta åt mig själv, om jag ens vågar titta. Men inget av detta spelar någon roll så länge någon nere i Saga, som jag i ett tidigare inlägg skrivit, slår på TV:n och utbrister:

”Titta, det är ju Daniel-sensei!”

Äventyr i krigszonen Roppongi

Det är ett ganska enkelt konstaterande: Roppongi är inte som det en gång varit. 2004, då jag för första gången satte min fot där som färsk utbytesstudent, minns jag stadsdelen som den livligaste i världen en tisdagsnatt klockan tre. Till och med Shinjuku station i rusningstrafik hade svårt att konkurrera. Nu, fem år senare, och inte ens en lördagskväll lockar fler flanörer än nattåget till Kamakura.

Vad som dock är sig likt är de afrikanska män som står uppställda längs huvudgatan och pepprar ut ammunition både i form av hårda handflator (med ryggen som måltavla) och konstant pläderande om hur bra deras klubb är och varför man måste gå in dit (de följer efter en antingen till att man gått in på deras ställe eller en ny handflata tagit över), samt de kinesiska massageflickorna vars nypor kräver dubbla lager tröjor för att inte skära in i ens hud då de om än aggressivare än sina afrikanska kollegor försöker rycka in en i sina skrymslen.

Skillnaden är att då det var möjligt att undvika de flesta för några år sedan är det ett självmordsuppdrag om man som jag för några veckor sedan går helt själv längs gatan. "Hey man, waddup? Let’s come see me club..." "Well, maybe next t-." "Massaji? Massaji?" "No, thank you, I do—" "Mister cool! How are ya tonight? Let me show you to a place you will never forget..." "Uh, no tha" "Massaji? Massaji! Massaaaaji!!!!"

Paniken är nära. En kort blick framåt och ytterligare tolv afrikaner står redo med sina kulsprutor. Från höger närmar sig tre massageflickor och i nacken känner jag ett flås och värmen av en i en hög hastighet anfallande handflata. Det finns bara en utväg. Vänster. En trappa, en dörr. Jag kliver in.

Stället jag ofrivilligt valt är en så kallad lingerie pub, där de alkohol- och konversationsserverande flickorna alla är klädda i underkläder. Jag verkar vara den enda kunden, och till min besvikelse ser jag att alla flickorna utom en är utländska (med det menat icke-japanska). En man i snitsig kostym kommer fram, hukar sig ned över mig och frågar vilken utav dem jag föredrar. Jag kastar en ny blick över soffan framför mig där flickorna vickar på huvudena och anstränger ett leende, men jag har redan gjort mitt val.

Hatsumi, som ser ut att vara runt 27 och ganska kraftig i japanska mått mätt, sätter sig ned och adresserar mig på engelska. Jag svarar på japanska, hon höjer på ögonbrynen och häller upp konjak i isglaset mannen i den snitsiga kostymen just ställt fram på bordet. Vi pratar i cirka en timme, mest om konst och film och inte för en sekund tittar jag ned på de utmanande plaggen som ju egentligen är affärens säljprodukt. (Japan är nog det enda land i världen som tar betalt för att prata med tjejer, och är de dessutom lättklädda ökar kundantalet.) Då min prattid gått ut och jag gör mig beredd att ta nattåget hem ger Hatsumi mig sitt kort. "Ta mitt privata också. Det ger jag nästan aldrig ut, men du är inte som alla andra kunder som kommer hit."

Kanske är det för att jag aldrig tittade ner, kanske för min kunskap om japansk kultur och film eller för att jag tydligen är väldigt lik hennes favoritskådespelare Ethan Hawke. Vi bestämmer hur som helst träff klockan ett samma natt efter att hennes skift tagit slut. Jag är trött efter en lång dag, lite lätt full och efter ytterligare tre öl vill jag inget annat än sova, trots berikande konversation med Hatsumi som lovat att introducera mig för sina konstnärs- och filmkollegor. Vi går mot hennes port, av någon anledning hand i hand.

Plötsligt slår åskan ned. Kanske sa jag något om att få följa med in, förmodligen i berusat tillstånd, och Hatsumi tittar mig i ögonen och säger åt mig att jag är en "jobbig jävel." En sekund senare försvinner hon in i en taxi. Helt utan sådana intentioner och som helst bara vill sova, finner jag mig själv på en trottoarkant i en okänd del av Tokyo klockan halv fyra på morgonen, utan hopp.

Ett par sekunder senare hör jag en ny dörr slås igen och en bil som sakta gasar iväg i nattmörkret. Fotsteg närmar sig och en mörk gestalt uppenbarar sig på asfalten framför mig. Kanske är det Hatsumi som kommit tillbaka för att be om ursäkt? "Hey" säger en flickröst på engelska. Jag tittar upp och ser en kortklippt punkarliknande tjej med lysande blåfärgade ögon. På ryggen har hon en stor tatuering, vilken gör sig uppenbar då hon sätter sig bredvid mig på trottoaren.

Megumi, som hon visar sig heta, berättar att hon är från Sendai i norra Japan och är här för att träffa sin pojkvän, som hon nyss haft en schism med efter att ha checkat in på ett närliggande kärlekshotell. De hade varit på konsert där hans band uppträtt och hon hade visst sagt att trummisen i ett annat band var cool, vilket fått honom att flippa ur. Hon hoppade in i en taxi och åkte iväg på måfå, fick syn på mig på trottoarkanten och bestämde sig för att kliva av.

Jag ler, känner mig lite som i en film och för en stund lättar avskyn över mig själv situationen med Hatsumi dragit med sig. Jag berättar min historia för Megumi som skrattar. Vi sätter oss i en park i närheten och pratar i väntan på morgontåget, samtidigt som staden börjar ljusna runt omkring oss. Megumis pojkvän messar och vill träffa henne, hon messar tillbaka och säger åt honom att vänta i lägenheten hemma i Yokohama.

Megumi, som gjort av med sina sista fickslantar i taxin hit, frågar en farbror på gatan om tågpengar och får 1000 yen. Jag ler i bakgrunden, känner inget obehag trots den bisarra situationen. Punkartjejen från Sendai sätter sig på bänken igen, ger mig hälften av pengarna och en puss på kinden. "Kom, vi drar." Vi köper varsin biljett åt olika håll och vinkar adjö.

Nästa dag får jag ett sms av Hatsumi som ber om ursäkt, och ett annat av Megumi som säger att hon blivit sams med sin pojkvän igen. Jag har inte träffat Megumi sedan dess, men Hatsumi och jag har druckit ihop två gånger och hon berättade att hon är tillsammans och kanske ska gifta sig med en före detta koreansk rockstjärna. Båda vill visst vara med i Joshs film i Fukushima.

Krigsröken har skingrat och kontorsarbetarna börjar ta över gatorna som sopats bort från klubbindrivare och massageflickor, men bara tillfälligt. Så fort mörkret lagt sig över den en gång så skimrande stadsdelen börjar handgranaterna åter att kastas, bajonetterna att skära hål i den blytunga luften. Jag ser mig i spegeln, tänker att jag inte ser det minsta ut som Ethan Hawke. Å andra sidan har han, så vitt jag vet, aldrig spelat med i ett krigsdrama i Roppongi.

Location scouting i Fukushimas ödemarker

"Sukagawa? Vad ska du göra där??"

Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.

"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.

Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).

Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.

Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.

Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.

"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."

Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.

Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."

Filmbranschen i ett nötskal.

Mitt nya jobb - singelcoach!

Med den näst sista retroaktiva månadslönen från lärarjobbet i Saga just inkommen, högre matkostnader här uppe och ett växande lån fanns egentligen bara en tanke i mitt huvud då jag i veckan for som en virvelvind genom tunnlarna i Tokyos underjord och företagen ovanför den – måste hitta ett jobb!

Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.

En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.

Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.

Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).

Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"

Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?

Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.

I Japan är verkligen allting möjligt.

Japan 2.0

Då jag för exakt en vecka sedan vinkade av mina nära och kära i Saga och med mina fem resväskor satte mig på tåget till Tokyo sköljdes plötsligt den initiella tomma känslan inom mig bort och fylldes till någonting konkret. Ungefär som en glaspyramid som sakta fylls upp med champagne på ett glamoröst bröllop. Någonting inom mig hade fyllts på – en tank laddad med ett och ett halvt års erfarenhet av ett vardagsliv i Japan.

Jag har blivit duktig på att prata och kan göra det nästan obehindrat nu efter min grund med fyra års studier i Oregon. Skrivandet är okey, inga avancerade snickerier som jag helst skulle vilja men otaliga dagboksinlägg på den japanska communitysidan Mixi samt dussintalet dagliga sms (eller e-mail som de japanska mobilerna är utrustade med i stället). Ännu långt ifrån flytande på alla plan, men tillräckligt nog för att sätta en bock i språkrutan under "uppnådda mål".

Vänner och kontakter har jag hittat och skapat mer än jag kunnat drömma om. Människorna på den japanska landsbygden (eller på landsbygden var som helst, skulle jag gissa) är verkligen omfamnande och ärliga, äkta och hjälpsamma. Man behöver aldrig betvivla någons egentliga motiv som i storstaden. Jag har blivit inbjuden på bröllop, otaliga fester och middagar, utflykter och framför allt blivit sedd som mig som person och inte som "rolig utlänning att bjuda med för sakens skull" (vilket i och för sig också har hänt).

Jag vet inte om jag förtjänar all den vänskap och tillit som givits mig under ett och ett halvt år i Saga, som skulle kunna beskrivas just som en sådan.

Men nu är jag här, i storstaden, tillbaka i det Tokyo dit jag för första gången kom som utbytesstudent sommaren 2004. Staden är densamma, men jag fem år äldre och förhoppningsvis fem år visare. Jag kan se igenom titthålen i fasaderna på ett annat sätt nu, ibland känna mig hopplöst nedtittad som det utlänningsskum jag i många äldre japaners (eller ska vi säga Tokyoiters) ögon är och för alltid kommer att vara. Men jag kan leva med det.

Den första sagan är slut, men den andra börjar nu. Allvaret. Utmaningen. Äventyret. Jag stoppar i en ny diskett i floppyn och gör mig redo för Japan 2.0.