Bröllopschoklad

Ibland då jag tänker tillbaka på mina år på University of Oregon slår det mig vilka coola jobb mina kompisar lyckats få efter att ha avslutat sina studier där (framför allt då jag själv sökte ett hundratals jobb hemma i Sverige och kallades till totalt en intervju innan jag emigrerade till Japan...). Satoru, som spelade i mitt kompisfotbollslag, är sportjournalist på Kyodo News och reser runt på alla sumoturneringar samt täcker både den inhemska baseboll- samt fotbollsligan.

Haley, producenten av vår dokumentär When West Meets East – The Life and Legacy of Gertude Bass Warner jobbar på ett mediebolag i New York. De flesta av mina andra klasskamrater på journalistlinjen arbetar på diverse produktionsbolag och tv-stationer. Veronica från Ecuador jobbade ett tag på FNs kontor i Geneve och Thilo från Tyskland blev bankdirektör.

Och så Megumi, som jag träffade igen för första gången sedan 2003 då jag var i Tokyo förra månaden. Hon hade nämligen precis kommit hem från Stockholm och kronprinsessan Victorias bröllop! Megumi reste med ingen mindre än Japans kronprins Naruhito, då hon täcker kungliga affärer för ett flertal stora japanska dagstidningar. Det var hennes första besök i Sverige och hon var mycket imponerad av Stockholm. Mer av atmosfären än av maten, även om hon tog med en riktigt häftig present: specialproducerad choklad för bröllopet! Vet inte om eller när jag någonsin ska äta den, men lingon- och blåbärschoklad får liksom munnen att börja vattnas bara man läser namnet. Men kanske är det bättre att sälja på Ebay och betala hyran med.

Inte för att jag bryr mig särskilt mycket om bröllopet. Jaha, tänkte jag då Megumi visade mig en specialutgåva av tidningen Metro som analyserade bröllopet minut för minut, de har gift sig nu.

Men så osvensk som jag ibland kan känna mig kvarstår faktumet att hälften av mitt hjärta - hur japansk, koreansk, eller amerikansk den andra hälften än blir - alltid att bestå av blågul mjölkchoklad.