måndag 22 mars 2010

Vy från ett pastellfärgat skrivpalats

Jag sitter på en balkong och ser ned på bron som utgör caféets bottenvåning, vars blå asfalt och engelska lyktstolpar skulle kunna vara hämtade ur en komedi av Woody Allen. Framför mig symmetriska tegeltak i pastellfärger samt en grön staty som vakar över mig då jag plottrar ned anteckningar i mitt block. Ett vitt hjärta flyter i kaffet och grädden på morotskakan jag beställt formar toppar som på ett persiskt palats. Jag kapar dem samtidigt som statyn ger mig en ryslig blick.

Sommaren 2004, Tokyo, ett rockband. Ungdomar som smakar på världen, drömmar som spricker, kärlek och ond bråd död.

Jag ser ned på mina anteckningar samtidigt som hjärtat på kaffet sakta flyter bort. Det är nu det gäller. Idén som legat hos mig i fem år nu men som jag inte kan avslöja. Filmen som ska förändra världen. Filmen som ska-

Jag stänger blocket och dricker upp kaffet, andas ut. Skynda långsamt, heter det. Allt måste bli perfekt, och fortfarande har jag ett par år på mig. Kanske till och med fyra eller fem innan inspelningen börjar. Och innan dess, om allt går vägen, tre filmer under bältet på ett eller annat sätt.

En av dem är L. (titeln ännu hemlig, men ni kanske kan se den i någon nöjeskanal på onsdag...), vars manus just kommit tillbaka från Australien. Det är illa, inte lika dåligt som originalet var, men inte heller tillräckligt bra för att vara värt de 50 000 dollar vi betalade de australiska författarna för att fixa till det. Jag, Josh och Hamilton stängde in oss i två dagar och dissekerade det, identifierade problemen och kom fram till lösningar. Efter den stora konferensen på onsdag-torsdag har vi tre veckor på oss att göra en sista renskrivning. Och när/om filmen produceras kommer alltså delar av handlingen att vara påtänkt av mig. Känns aningen surrealistiskt....

Mörkret har satt sina klor i staden och de engelska lyktstolparna målar den blå asfalten lila. Statyn är borta men kommer tillbaka nästa söndag då anteckningsblocket åter slås upp och jag hoppar över de pastellfärgade hustaken till en sliten replokal i Kichijoji sommaren 2004.

3 kommentarer:

Unknown sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Unknown sa...

Underbart! Sàdana hjàrtan gòr de bara i storstan 113km bort. 50.000dollar ?? det var inte en liten hacka att betala. :=P Sitter och vàntar pà att vattnet ska komma...ingen dusch, fungerande toa eller annan vardagslyx...:=)

Daniel Åsenlund sa...

Johanna:

Mitt tips: Bli skriptdoktor i Australien. ;)

50 000 dollar borde ju betala vattenräkningen...