Jakten på den röda stämpeln

Klockan är halv två på natten en onsdag och jag väcks av ringsignalen från min mobiltelefon. Jag tycker mig inte känna igen namnet på displayen men svarar ändå. Rösten i andra änden pratar franska och jag förstår inte ett ord. Han byter till engelska.

- Daniel? You remember me? Japanese... together... we...

Jag har fortfarande ingen aning om vem det är. Hade precis somnat för att få ett par timmars sömn innan visumresan till Japan dagen därpå där jag på 24 timmar skulle bege mig från Seoul till den japanska ön Tsushima och tillbaka.

- Ehh ehh.. (engelska övergår åter till franska för en sekund, följt av japanska, koreanska och så engelska igen) Four months ago... oh, weeks, days? With Yann... and...

Yann! Om nu någonting måste väcka mig mitt i natten så skulle det sista jag önskade mig vara något som hade med honom att göra (fransmannen som hade filmpremiär för ett par veckor sedan och som vunnit den söta skådespelerskan Ji-yeons hjärta). Men det skulle bli värre.

- What are you doing right now?

Jag svarar att jag ligger och sover, att klockan är halv två på natten och att jag ska jobba tidigt nästa morgon. Jag undrar vad han vill.

- Well, I miss you...

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Någon jag inte vet vem det är berättar att han saknar mig. En snubbe dessutom. Som talar franska. Han berättar sedan att han vill bjuda in mig till sitt hem. Jag slänger på luren och sluter ögonen men kan inte somna om.

Ett par timmar senare ringer klockan och jag går till jobbet. Manuset har kommit från Australien men det är inte bra. Jag, Josh och Ham tillbringar det mesta av dagen till att prata om problemen och lösa dem. Klockan 9 åker jag hem, packar en ryggsäck och beger mig direkt till Seouls tågstation. Där väntar ett nattåg som ska ta mig till Busan.

Framme 04:15 och jag lägger mig på en bänk för att försöka sova innan färjan till Tsushima avgår 08:40. Men sovande alkisar ockuperar alla bänkar. Jag köper en kaffe och går ut i nattmörkret, hittar ett PC-rum och sitter där ett par timmar innan jag promenerar till färjeterminalen för avfärd till en japansk ö jag ännu inte besökt.

Ett par timmar senare är jag där, efter att inklämd mellan 400 koreanska pensionärer på något sätt överlevt båtresan. Jag flinar till då privatdetektiverna som väntat utanför visumspärrarna och stoppat mig blir glada då jag bott i "grannprefekturen" Saga (Tsushima tillhör Nagasakis prefektur, men ligger mycket närmare Korea än Japan). Åter hemma, men ändå så långt borta.

Jag går upp på ett berg och blickar ner mot staden, övervakad av en rödmålad helgedom. Jag lägger i 20 yen och ber en kort bön samtidigt som solen kort tittar fram bakom de mörka molnen. Jag har bara ett par timmar på mig att njuta av Japan denna gång och dessutom en viktig affär att avklara.

En halvmilslång promenad för mig över berg, genom tunnlar och körsbärsblommande träddalar till öns enda varuhus, där jag köper en månadsranson av japanska snacks och energidrycker. En Ebisu burköl blir det också att avnjuta på resan hem, efterlängtad då Koreas öl smakar som om någon pinkat i en Budweiser.

Men vädret vill annorlunda. En storm som sakta böljat upp sätter sina vassa klor i den lilla katamaranen, nästan helt tom på passagerare den här gången (pensionärerna hade nog läst väderleksrapporten). Jag skulle precis till att knäppa upp min Ebisu då den första vågen dundrade in i skrovet och liksom tippade båten som i en extremåktur på Liseberg. Kaptenen sade något på koreanska som jag inte förstod och innan båten utfört en ny McFlip hade jag redan slutit ögonen för att försöka behålla sushin jag tryckt i mig precis innan avfärd. Jag hade glömt bort att Tsushimasundet är platsen där termen kamikaze (Guds vind) myntades, då en tyfon slog ut hela mongolernas flotta när de var på väg att invadera Japan 1281.

Två timmar senare och jag har lyckats, till och med att slumra till. Ett ögonkast bakåt förkunnar att hälften av passagerarna ligger utslagna i sätena medan den andra hälften skrattar, knaprande på någon av snackpåsarna som flög ut ur shopen då stormen var som värst. Tillbaka i Korea och jag får stämpeln i mitt pass, den ack så åtråvärda.

Tre timmar senare är jag tillbaka i Seoul, exakt ett dygn efter att jag hoppat på nattåget till Busan. Det känns som tre. Kanske är det så man måste leva för att aldrig bli gammal, tänker jag innan jag går och lägger mig. Jag stänger av telefonen och somnar gott.