söndag 6 december 2009

Gratischampagne, dokumentärpremiär och datorspelshuvudroll

Någonstans i Seoul. En äldre kvinna viftar frenetiskt med armarna och blickar nedåt gatan. En annan kvinna anländer på cykel, säger något på koreanska som lugnar ned viftandet en aning. Sedan tittar hon på mig och ber om ursäkt på engelska. Hon pekar också nedåt gatan, och båda två ler samtidigt som jag sätter kurs mot lyxklädesbutikerna och upscale-caféerna som utmärker kvarteren söder om Han-floden.

Jag är bjuden på champagnefest med Seouls kulturelit, eller så lät det i alla fall på inbjudan jag fått skickad av en kvinna jag och Josh träffade på filmfestivalen i Busan. Hon är journalist, uppåt 40 skulle jag gissa men med en mamma som ser lika gammal ut som hon själv. Och det är hennes juvelsamling och nya väskdesign som ligger till grund för champagnepartyt.

Ett par minuter senare och jag slinker in genom glasdörrarna och bemöts av kostymklädda utlänningar och koreanska kvinnor i prydigt utsmyckade sidenklänningar. En visar sig vara Koreas näst mest kända kläddesigner; hennes assistent är fransman och älskar filmregissören Kim Ki-duk (som spelade in scener ur sin senaste film i kläddesignkvinnans sommarbostad). En annan, koreansk herre, visar sig vara rektor på ett universitet och erbjuder mig ett jobb att undervisa koreanska high school-pojkar. Jag tackar nej.

Efter åtta glas champagne och fjorton grönlila-dekorerade croissanter har jag fått nog. Någon har introducerat mig för den koreanska skådespelarbranschen, en annan bjudit in mig till ett hotellparty. Värden, den fyrtioåriga journalisten iklädd en otäckt glittrande guldklänning, visar mig till hissen och ler ett kusligt leende som inte suddas ut då jag trycker frenetiskt på hissknappen utan att dörrarna vill stängas igen.

En timme senare är jag hemma i min goshuan igen, mitt studentrum på fyra kvadrat eller så. Jag går in köket, fyller en skål med ris och värmer upp ett paket gratisnudlar. Jag trivs.

-----

Fick för någon vecka sedan ett mail av en filmregissör från Saga som vill göra ett datorspel med mig i huvudrollen! Han vill visst komma över till Korea och fota mig.... Jag lärde känna honom genom en dokumentärfilm vi båda var med i. Dessutom spelade jag en roll i hans kortfilm Taka Kura’s Hyper Adventure. Vet inte vad han ser i mig men nöjd med min insats verkade han i alla fall vara.

Ett annat mail trillade in från en gammal klasskamrat från journalistiklinjen på University of Oregon som numera är producent på en kabel-tv-kanal i samma delstat. De är tydligen intresserade av att visa When West Meets East – The Life and Legacy of Gertrude Bass Warner vilken var min grupps slutdokumentär våren 2006 (den nominerades för Northwest Student Emmy Awards samma år men vann tyvärr inte). Min kollega Haley skickade en kopia i fredags och har vi tur visas dokumentären i början av nästa år – kul!

Slutligen länkar jag till ett urklipp av det japanska tv-programmet Best House 123, där jag spelar rollen som den amerikanske soldaten Bob Wieland (se tidigare blogginlägg). Ingen höjdarskådespelarinsats kanske, men regissören fick i alla fall vad han bad om: overacting! Håll till godo:

Se klippet här.

4 kommentarer:

Unknown sa...

Vad jag väntat på ett inlägg. Vilket underbart liv du har. När du skriver bubblar bilder upp hur det kan ha sett ut vid dessa tillfällen. Huvudroll i ett dataspel, något skoj att sätta in i sitt CV. Lycka till!

Anna sa...

Samma här, jag har också väntat med spänning på nästa inlägg! Jag är fortfarande väldigt imponerad över att du vågar kasta dig ut i världen, och göra det du verkligen vill, och dessutom klara det så galant! Jag önskar att jag också vore så modig. :)
Det är alltid lika spännande att följa din blogg och dina äventyr!

Ja ne!

Daniel Åsenlund sa...

Johanna:

Det är inte lika glamoröst som jag får det att låta... Men visst, min (och kanske även din) definition av underbart är att ta dagen som den kommer och aldrig veta vad som döljer som bakom nästa dörr. Kanske en skatt, kanske en djup avgrund...

Tack för att du följer bloggen! Jag ska försöka uppdatera lite oftare i fortsättningen... ;)

Daniel Åsenlund sa...

Anna:

Tack så jättemycket! Orden värmer. Men modig? Det vet jag inte. Då jag var liten vågade jag inte ens ringa hem till min bästa kompis. (Jag var även rädd för hans pappas skägg.) Jag kan inte dyka eller klättra uppför stegar, och är dessutom ganska flygrädd. Så vad jag gjort är egentligen ingenting...

Mata ne!