Huvudroller och kändisfester

Klockan är halv fyra och väckarklockan ringer. Tror aldrig jag gått upp så tidigt förut då jag inte haft ett Atlant-flyg att passa. Och jag ler. Tror aldrig jag gjort det precis efter att ha gått upp. Det är nämligen ingen vanlig dag. Jag ser mig i spegeln och kammar till håret. Det måste se snyggt ut, eftersom jag inom ett par timmar kommer ställa mig framför kameran inför min första japanska huvudroll.

Klockan 06 sätter jag mig i en buss tillsammans med ett 15-tal andra utlänningar, mestadels asiater och sydamerikaner. Utan att riktigt veta vart vi är på väg rullar vi genom Tokyos uppvaknande gator, uppför en ramp och ut på en motorväg ovanför hustaken. Vi är, visar det sig, på väg mot Tochigi, en prefektur ett par timmar norr om huvudstaden. Eller, skulle man kunna säga, vi är på väg mot Vietnam.

Jag spelar nämligen rollen som Bob Wieland, före detta basebollspelare som precis efter att ha fått beskedet att en proffsklubb vill signa honom får ett annat, lite dystrare, besked: en inkallning till Vietnam-kriget. Väl där trampar han på en landmina och vaknar – inte helt olikt Tom Cruise i Född den 4:e juli – upp på ett lokalt sjukhus och upptäcker att benen inte längre finns där de borde. Ett nytt liv tar sin början...

För mig var det en rejäl utmaning att spela Bob. Ingen tid för förberedelser; jag fick manuset i bussen på väg till Tochigi. Alla repliker stod på japanska men skulle levereras på engelska, för att sedan dubbas till japanska av en japansk röstskådespelare. Och jag kom direkt in i hetluften, både bokstavligt (det var över 30 grader varmt, säkert 40 i hjälm och tjocka camouflagekläder) och bildligt, då jag i min första scen satt på en kulle tillsammans med en soldatkollega och med en drömmande blick mot himlen slängde ur mig någonting i stil med:

"Om jag kommer ur det här levande ska jag bli baseballproffs. Sedan, då jag tjänat ihop lite pengar, skall jag skänka dem till barnen i Vietnam..."

En filmkaraktär som får en sådan fördömd replik ryker självklart i nästa scen. Det gör visserligen inte Bob, men hans baseballkarriär gör det definitivt (den lyssnande kompisen är än mindre lyckligt lottad). I stället satsar han på att sätta nytt världsrekord i bänkpress, och lyckas med det bara för att av en domare få höra att rekordet inte räknas för att Bob inte bar skor...

Filmandet var, samtidigt som något av det roligaste jag gjort i mitt liv, en riktig pärs. Första dagens scener höll på till midnatt, de sista två timmarna i en sjukhusstudio i Tokyo där jag i ett otal tagningar och vinklar tvingades gasta fram ett monstervrål då jag upptäcker att mina ben är borta (de föredrar överskådespeleri här!). Hemma två på natten, upp halv fyra igen nästa morgon och samling klockan sex på ett gym för bänkpresscenerna... Sedan paus ett tag, samling igen klockan fem på kvällen och väntan i en studiovilla till klockan två på natten innan det äntligen blev min tur igen. Klockan strax efter tre sitter jag i en taxi och pustar ut. Lättad. Lycklig. Trött. En månad senare kommer folkets bedömning.

Helgen innan, efter en annan lång inspelningsdag där jag hade en biroll som livräddare (sprang mest runt med en walkie-talkie och lät arg), var jag bjuden på kändisfest av Chuck Johnson. Det var födelsedagskalas för Miwon, koreansk-japansk före detta Miss Universum-finalist och numera gift med dramaskådespelaren Masanobu Takashima. Iklädd snitsig skjorta och med en Marabou-mjölkchokladkaka som present åt födelsedagsbarnet minglade jag runt hela kvällen, lekte filmproducent och pitchade min manusidé om Fukushima-filmen. Jag delade ut Blistering Barnacles-visitkort till höger och vänster och stiftade en hel del nya bekantskaper i Japans skådespelar- och modellvärld. Förhoppningsvis får jag chansen att jobba med någon av dem i framtiden.

Efter alla dessa inspelningar och fester är det dags att hämta andan, långt bort från glittret, glamouren och den stekheta japanska sommaren. På onsdag lyfter planet hem till Sverige och ett par veckor fyllda av Stryktips, utefika, tennis och dubbelladdade tunnbrödsrullar väntar.