fredag 5 juni 2009

Känd från TV



Svetten rinner sakta nedför pannan då jag i skymningen raskt traskar genom Tokyos gator mot tv-kanalen Tokyo MXs studio – dels för att luftfuktigheten börjat stiga i väntan på regnsäsongen men mest för att jag är två timmar ifrån mitt första framträdande i japansk tv. Live, dessutom.

En timme och femtio minuter senare placeras ett glas iste med mitt namn klistrat på en lapp framför mig. Jag tar en klunk och tittar åt vänster, där en ung rysk kvinna med ett likadant glas sitter. Hon klappar mig på ryggen och säger att det här kommer att gå bra; själv har hon gjort ett trettiotal program samt bott i Japan i nio år. Det är för övrigt 13 år kortare än halv-japanen från Ghana som sitter bredvid henne och ser förbannat cool ut.

Jag fick ett samtal från en av de nio agenturer jag är registrerad hos och erbjöds komma till tv-stationen för en intervju. Den genomfördes helt på japanska och jag tyckte jag gjorde helt ok ifrån mig. Tydligen så eftersom agenturen tre dagar senare ringde och sade att tv-kanalen ville ha med mig i nästa veckas program. Temat är mat och jag ska prata om svensk matkultur, berätta om hur min egen matvecka ser ut samt introducera Janssons frestelse (en rätt vars enda frestelse enligt undertecknad är att slänga i slasken) för de japanska tittarna – allt i direktsändning. Lite vet jag dock att jag även måste kommentera japanska nyheter samt svara på varför Sverige inte har kill- och tjejtoaletter i skolorna samt varför svenska porrtidningar inte använder mosaik...

Allt har dock hintats på mötet och en del gåtts igenom på den snabba repetitionen som precis avslutats innan istet ställts fram. Jag har druckit upp halva mitt glas innan den ryska tjejen återigen vänder sig mot mig och frågar: "Hur mår du egentligen?" Jag hinner inte svara förrän ett par lampor släcks ned, andra tänds och en studioassistent utropar:

5-4-3-2-1...

Under den närmaste timmen lyckas jag kväva tvångstankar om att spy i direktsändning, svara på frågor om svininfluensan samt varför svenska universitet inte sätter GPS-sändare på sina studenter, berätta att svenska mäns medellängd är 195 centimeter samt att surströmming är vårt mest effektiva krigsvapen. Allt på japanska, dessutom. Jag får även lukta på fisken för första gången i mitt liv, se de andra gästerna frossa i sig den samt Janssons som nyss ställts fram efter att jag läst en skylt helt galet som hölls upp framför kameran (den stod i svåra kinesiska tecken). Jag hinner även svara på frågan om vad "free sex" betyder, ett ord som alla medelålders japaner förknippar med Sverige.

Då inspelningen är klar pustar jag ut, undrar hur mycket jag gjort bort mig men njuter ändå av adrenalinkänslan som inte får mig i säng innan klockan fyra på morgonen. Det gick nog helt okey trots allt, inbillar jag mig samtidigt som en viss mersmak sköljer över mig.

Nästa dag spelar jag in en reklamfilm där jag inte är med i bild för en sekund men ändå får betalt. Sedan ringer en annan agentur och säger att jag inte får provspela för rollen som fotbollsmålvakt i en annan reklamfilm, vilken de först tyckte att jag var som klippt och skuren för. Samtidigt går jag även miste om jobbet som skådespelare i en rekreation av en fransk historisk händelse på en rikstäckande kanal. Jag börjar ge upp hoppet om att mina gamla elever i Saga ska se mig på TV, vilket är halva anledningen till att jag över huvud taget gett mig in i det här (Tv-programmet sändes bara i Tokyo-området.)

Det tar några dagar men sedan går telefonen het. Jag får en roll som skadad basketspelare i ett annat rekonstruktionsdrama samt en annan roll som pojkvän till en kvinna vars dotter försvunnit och en synsk man anlitats för att hitta henne. Inspelningen för basketrollen (som skedde i en stor villa med frukostscener, doktorsscener samt den kanske svåraste av alla då jag skulle resa mig upp efter att ha läst en bok och bryter ryggen) pågick till klockan halv två på natten och var det värsta kaos jag sett på en inspelningsplats. Jag fick inte reda på något av storyn innan, gavs instruktioner scen för sen vad som skulle göras och hade inget vidare samarbete med regissören, som ville att min fru i dramat skulle spela chockad och skrika ”What?!?” (i stället för att bli lättad och glad) då det visar sig att jag kommer att kunna gå igen... ("Så gör man där borta i Amerika..." enligt regissören) Tilläggas bör att min ryska motspelerska inte kunde ett ord engelska och att vi förmodligen båda två kommer att dubbas till japanska, även om mitt ansikte förmodligen inte kommer att suddas ut (de var visst nöjda med min insats)...

På tisdag visas det ena programmet, nästa tisdag det andra. Båda är populära och drar stor publik i hela landet. Gäster i studion kommenterar situationer/historier som dramatiserats av oss utländska amatörskådisar. Förmodligen kommer de att skratta åt mig. Förmodligen kommer jag att skratta åt mig själv, om jag ens vågar titta. Men inget av detta spelar någon roll så länge någon nere i Saga, som jag i ett tidigare inlägg skrivit, slår på TV:n och utbrister:

”Titta, det är ju Daniel-sensei!”

4 kommentarer:

Anna sa...

Åh, va spännande! Är synd att inte vi hemma i Sverige kan se dina tv-framträdanden! Jag håller tummarna för att din tv-karriär kommer att håller i sig. :D
Väntar med spänning på fortsättningen!

Daniel Åsenlund sa...

Anna:

Tack så mycket! I går såg jag mig själv flasha förbi några sekunder i rollen som pojkvännen till kvinnan vars son kidnappats... Inte mycket att se, men får kanske tillfälle att lägga upp det på YouTube någon dag. ;)

(Förhoppningsvis blir det mer TV-tid nästa vecka i rollen som den skadade basketspelaren...)

Unknown sa...

I want to meet Misako Yasuda too.

Daniel Åsenlund sa...

She is very pretty! I didn't meet her on Tokyo MX, though. ;)