Det är ett ganska enkelt konstaterande: Roppongi är inte som det en gång varit. 2004, då jag för första gången satte min fot där som färsk utbytesstudent, minns jag stadsdelen som den livligaste i världen en tisdagsnatt klockan tre. Till och med Shinjuku station i rusningstrafik hade svårt att konkurrera. Nu, fem år senare, och inte ens en lördagskväll lockar fler flanörer än nattåget till Kamakura.
Vad som dock är sig likt är de afrikanska män som står uppställda längs huvudgatan och pepprar ut ammunition både i form av hårda handflator (med ryggen som måltavla) och konstant pläderande om hur bra deras klubb är och varför man måste gå in dit (de följer efter en antingen till att man gått in på deras ställe eller en ny handflata tagit över), samt de kinesiska massageflickorna vars nypor kräver dubbla lager tröjor för att inte skära in i ens hud då de om än aggressivare än sina afrikanska kollegor försöker rycka in en i sina skrymslen.
Skillnaden är att då det var möjligt att undvika de flesta för några år sedan är det ett självmordsuppdrag om man som jag för några veckor sedan går helt själv längs gatan. "Hey man, waddup? Let’s come see me club..." "Well, maybe next t-." "Massaji? Massaji?" "No, thank you, I do—" "Mister cool! How are ya tonight? Let me show you to a place you will never forget..." "Uh, no tha" "Massaji? Massaji! Massaaaaji!!!!"
Paniken är nära. En kort blick framåt och ytterligare tolv afrikaner står redo med sina kulsprutor. Från höger närmar sig tre massageflickor och i nacken känner jag ett flås och värmen av en i en hög hastighet anfallande handflata. Det finns bara en utväg. Vänster. En trappa, en dörr. Jag kliver in.
Stället jag ofrivilligt valt är en så kallad lingerie pub, där de alkohol- och konversationsserverande flickorna alla är klädda i underkläder. Jag verkar vara den enda kunden, och till min besvikelse ser jag att alla flickorna utom en är utländska (med det menat icke-japanska). En man i snitsig kostym kommer fram, hukar sig ned över mig och frågar vilken utav dem jag föredrar. Jag kastar en ny blick över soffan framför mig där flickorna vickar på huvudena och anstränger ett leende, men jag har redan gjort mitt val.
Hatsumi, som ser ut att vara runt 27 och ganska kraftig i japanska mått mätt, sätter sig ned och adresserar mig på engelska. Jag svarar på japanska, hon höjer på ögonbrynen och häller upp konjak i isglaset mannen i den snitsiga kostymen just ställt fram på bordet. Vi pratar i cirka en timme, mest om konst och film och inte för en sekund tittar jag ned på de utmanande plaggen som ju egentligen är affärens säljprodukt. (Japan är nog det enda land i världen som tar betalt för att prata med tjejer, och är de dessutom lättklädda ökar kundantalet.) Då min prattid gått ut och jag gör mig beredd att ta nattåget hem ger Hatsumi mig sitt kort. "Ta mitt privata också. Det ger jag nästan aldrig ut, men du är inte som alla andra kunder som kommer hit."
Kanske är det för att jag aldrig tittade ner, kanske för min kunskap om japansk kultur och film eller för att jag tydligen är väldigt lik hennes favoritskådespelare Ethan Hawke. Vi bestämmer hur som helst träff klockan ett samma natt efter att hennes skift tagit slut. Jag är trött efter en lång dag, lite lätt full och efter ytterligare tre öl vill jag inget annat än sova, trots berikande konversation med Hatsumi som lovat att introducera mig för sina konstnärs- och filmkollegor. Vi går mot hennes port, av någon anledning hand i hand.
Plötsligt slår åskan ned. Kanske sa jag något om att få följa med in, förmodligen i berusat tillstånd, och Hatsumi tittar mig i ögonen och säger åt mig att jag är en "jobbig jävel." En sekund senare försvinner hon in i en taxi. Helt utan sådana intentioner och som helst bara vill sova, finner jag mig själv på en trottoarkant i en okänd del av Tokyo klockan halv fyra på morgonen, utan hopp.
Ett par sekunder senare hör jag en ny dörr slås igen och en bil som sakta gasar iväg i nattmörkret. Fotsteg närmar sig och en mörk gestalt uppenbarar sig på asfalten framför mig. Kanske är det Hatsumi som kommit tillbaka för att be om ursäkt? "Hey" säger en flickröst på engelska. Jag tittar upp och ser en kortklippt punkarliknande tjej med lysande blåfärgade ögon. På ryggen har hon en stor tatuering, vilken gör sig uppenbar då hon sätter sig bredvid mig på trottoaren.
Megumi, som hon visar sig heta, berättar att hon är från Sendai i norra Japan och är här för att träffa sin pojkvän, som hon nyss haft en schism med efter att ha checkat in på ett närliggande kärlekshotell. De hade varit på konsert där hans band uppträtt och hon hade visst sagt att trummisen i ett annat band var cool, vilket fått honom att flippa ur. Hon hoppade in i en taxi och åkte iväg på måfå, fick syn på mig på trottoarkanten och bestämde sig för att kliva av.
Jag ler, känner mig lite som i en film och för en stund lättar avskyn över mig själv situationen med Hatsumi dragit med sig. Jag berättar min historia för Megumi som skrattar. Vi sätter oss i en park i närheten och pratar i väntan på morgontåget, samtidigt som staden börjar ljusna runt omkring oss. Megumis pojkvän messar och vill träffa henne, hon messar tillbaka och säger åt honom att vänta i lägenheten hemma i Yokohama.
Megumi, som gjort av med sina sista fickslantar i taxin hit, frågar en farbror på gatan om tågpengar och får 1000 yen. Jag ler i bakgrunden, känner inget obehag trots den bisarra situationen. Punkartjejen från Sendai sätter sig på bänken igen, ger mig hälften av pengarna och en puss på kinden. "Kom, vi drar." Vi köper varsin biljett åt olika håll och vinkar adjö.
Nästa dag får jag ett sms av Hatsumi som ber om ursäkt, och ett annat av Megumi som säger att hon blivit sams med sin pojkvän igen. Jag har inte träffat Megumi sedan dess, men Hatsumi och jag har druckit ihop två gånger och hon berättade att hon är tillsammans och kanske ska gifta sig med en före detta koreansk rockstjärna. Båda vill visst vara med i Joshs film i Fukushima.
Krigsröken har skingrat och kontorsarbetarna börjar ta över gatorna som sopats bort från klubbindrivare och massageflickor, men bara tillfälligt. Så fort mörkret lagt sig över den en gång så skimrande stadsdelen börjar handgranaterna åter att kastas, bajonetterna att skära hål i den blytunga luften. Jag ser mig i spegeln, tänker att jag inte ser det minsta ut som Ethan Hawke. Å andra sidan har han, så vitt jag vet, aldrig spelat med i ett krigsdrama i Roppongi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar