Med den näst sista retroaktiva månadslönen från lärarjobbet i Saga just inkommen, högre matkostnader här uppe och ett växande lån fanns egentligen bara en tanke i mitt huvud då jag i veckan for som en virvelvind genom tunnlarna i Tokyos underjord och företagen ovanför den – måste hitta ett jobb!
Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.
En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.
Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.
Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).
Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"
Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?
Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.
I Japan är verkligen allting möjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar