Location scouting i Fukushimas ödemarker

"Sukagawa? Vad ska du göra där??"

Mannen bakom disken på turistinformationen svalde ett hånskratt samtidigt som han med uppspärrade ögon betraktade den långa utländske turisten framför sig.

"Midorigaoka-parken sade du? Den har jag aldrig hört talas om. Låt mig se efter," fortsatte mannen och började knappa på sitt tangentbord.

Vi är i Fukushima, en prefektur en och en halv timme norr om Tokyo med snabbtåg, öster om de japanska alperna och med ett klimat snäppet kallare än Kanto-regionen. Snödrivor ligger utspridda mellan de ännu kala lövträden och det enda liv som skådas är de purfärskt rinnande bäckarna. Jag är här för att fotografera, sänd av min vän Josh och hans koreanska filmbolag (som jag i höst åker till Australien med).

Trots att den första filmen – den i Australien – ännu inte börjat spelas in finns redan tankar på både nästa och nästnästa projekt. Och som jag skrev i ett tidigare blogginlägg har jag fått uppgiften att komma på idéer till manus. Det har jag gjort, tillsammans med min vapendragare Gabriel från Argentina, och nyss inspekterat Goshiki-numa (Femfärgssjöarna) som uppstod i och med Mt. Bandais kraftiga utbrott 1888 som ödelade flertalet byar samt totalreformerade landskapet runt omkring.

Jag har sprungit runt sedan tidig morgon, knäppt bild efter bild och förflyttat mig mellan platserna så mycket som tid och budget tillåtit. Natten tillbringades på ett enkelt hot spring inn där jag var den enda gästen. Kanske var jag den ende turisten i hela byn, med tanke på att jag kom mitt emellan skid- och vandringssäsongen.

Men jag har en plats kvar att besöka – Midorigaoka-parken som Josh och regissören sagt att jag inte får missa. Dock krävdes en djupgående nätsökning samt finscanning med Google Earth för att hitta den, och ingen av de jag frågat verkar ha den blekaste aning heller.

"Aha," sade plötsligt mannen bakom disken och nickade åt webbsidan han just funnit med en bild på en körsbärsträdtäckt park. "Jag förstår..."

Tre timmar, två tågresor och tre bussturer senare var jag där. Mörkret hade fallit men rosa lanternor upplyste parken och de 30-talet människor som vistades i den. Här, till skillnad från i Bandai-området, stod körsbärsträden i full blom och folk frestade sig med så kallad hanami, cherry blossom viewing party med tillhörande rusdrycker... Vackert, visst, men ojämförbart med Ueno-parken eller Meguro-floden i Tokyo. Jag tog mina bilder och åkte hem.

Där väntade ett mail från Josh, och jag frågade varför de egentligen ville att jag skulle besöka den där avlägsna parken. Svaret fick mig att sucka högt. "Jo, en av våra finansiärers farfar grundade den. Det fanns visst ett slott där en gång i tiden..."

Filmbranschen i ett nötskal.

Mitt nya jobb - singelcoach!

Med den näst sista retroaktiva månadslönen från lärarjobbet i Saga just inkommen, högre matkostnader här uppe och ett växande lån fanns egentligen bara en tanke i mitt huvud då jag i veckan for som en virvelvind genom tunnlarna i Tokyos underjord och företagen ovanför den – måste hitta ett jobb!

Trots registrering på fyra olika webbsidor för privat engelskaundervisning har jag ännu bara en elev, som dessutom verkar mer intresserad av öldrickande och karaoke än att lära sig engelska (vilket jag i och för sig inte har någonting emot...). Visst, filmjobbet i Australien ligger och väntar i höst men det sista jag vill göra är att sätta mig som en parasit hemma i Sörskogen och vänta in det. Nu är det Tokyo som gäller. Och jag är här av en anledning.

En enkel titt i katalogen för jobb för utlänningar i Sagas arbetsförmedling förkunnar att bara en typ av jobb är möjligt, och man behöver inte vara Magnus Härenstam för att kunna lista ut svaret. Chanserna att för en svensk som vill jobba med kreativ media i Vagnhärad är väl ungefär lika stora.

Men i Tokyo finns så kallade talangagenturer för utlänningar – då menat västerlänningar – som frekvent figurerar i olika former både i TV och på reklamaffischer i stort sett överallt. Och man behöver inte ha spretig snedbena och väga 40 kilo för att kvalificera sig, eller se ut som Brad Pitt eller George Clooney heller för den delen. Det enda som räknas är att inte se japansk ut och man kan greja ett jobb – inom allt från skådespelare för mindre filmroller till reklamfilmsstatist och resultatuppläsare.

Till detta finns dussintalet (egentligen många fler; konkurrensen är benhård) företag som agerar mellanhand mellan klienten och "artisten" – och till skillnad från renodlade modellagenturer kan man som utlänning registrera sig hos hur många av dessa som helst. Och det är det jag gjort i veckan, ibland följt av en fotosession framför någon tegelvägg med min tjejhiphophatt (sägs det, och när jag tänker efter ser den faktiskt ganska kvinnlig ut...) på sned (alla verkar visst gilla den, och jag är numera helt övertygad om att den på ett eller annat sätt innehar magiska krafter).

Hur många jobb detta leder till – speciellt i tuffa tider som dessa – får vi se. Men målet är hur som helst att mina gamla elever i Saga inom en snar framtid ska kunna se mig på TV och utropa: "Mamma, titta! Det är ju Daniel-sensei!"

Alla dessa potentiella extragig till trots är jag på jakt efter någonting större, även om jag aldrig ens kunnat tänka tanken på vad som skulle erbjudas av min speciella superkontakt – som i vintras ordnade både gratis flyg och hotell då jag besökte staden. Hon (en medelålders kvinna med starka kontakter i Japans nöjesvärld) ska nämligen starta upp ett företag för japanska män som vill men inte kan gifta sig av olika anledningar och behöver coachning för att komma på rätt spår. Någon som sett den svenska programserien Singelcoacherna som gick på TV3 för några år sedan?

Ni har kanske redan gissat. Jag, som knappast anser mig vara ens i närheten av en datingexpert och ännu mindre mental coach, har blivit erbjuden en roll som – just det – singelcoach! För japanska män! Superkvinnan verkar onekligen ha ett högt förtroende för mig, och jag vet inte hur jag ska klara av uppgiften då (om) den väl drar igång inom ett par veckor. Men en sak har jag helt klart för mig.

I Japan är verkligen allting möjligt.

Japan 2.0

Då jag för exakt en vecka sedan vinkade av mina nära och kära i Saga och med mina fem resväskor satte mig på tåget till Tokyo sköljdes plötsligt den initiella tomma känslan inom mig bort och fylldes till någonting konkret. Ungefär som en glaspyramid som sakta fylls upp med champagne på ett glamoröst bröllop. Någonting inom mig hade fyllts på – en tank laddad med ett och ett halvt års erfarenhet av ett vardagsliv i Japan.

Jag har blivit duktig på att prata och kan göra det nästan obehindrat nu efter min grund med fyra års studier i Oregon. Skrivandet är okey, inga avancerade snickerier som jag helst skulle vilja men otaliga dagboksinlägg på den japanska communitysidan Mixi samt dussintalet dagliga sms (eller e-mail som de japanska mobilerna är utrustade med i stället). Ännu långt ifrån flytande på alla plan, men tillräckligt nog för att sätta en bock i språkrutan under "uppnådda mål".

Vänner och kontakter har jag hittat och skapat mer än jag kunnat drömma om. Människorna på den japanska landsbygden (eller på landsbygden var som helst, skulle jag gissa) är verkligen omfamnande och ärliga, äkta och hjälpsamma. Man behöver aldrig betvivla någons egentliga motiv som i storstaden. Jag har blivit inbjuden på bröllop, otaliga fester och middagar, utflykter och framför allt blivit sedd som mig som person och inte som "rolig utlänning att bjuda med för sakens skull" (vilket i och för sig också har hänt).

Jag vet inte om jag förtjänar all den vänskap och tillit som givits mig under ett och ett halvt år i Saga, som skulle kunna beskrivas just som en sådan.

Men nu är jag här, i storstaden, tillbaka i det Tokyo dit jag för första gången kom som utbytesstudent sommaren 2004. Staden är densamma, men jag fem år äldre och förhoppningsvis fem år visare. Jag kan se igenom titthålen i fasaderna på ett annat sätt nu, ibland känna mig hopplöst nedtittad som det utlänningsskum jag i många äldre japaners (eller ska vi säga Tokyoiters) ögon är och för alltid kommer att vara. Men jag kan leva med det.

Den första sagan är slut, men den andra börjar nu. Allvaret. Utmaningen. Äventyret. Jag stoppar i en ny diskett i floppyn och gör mig redo för Japan 2.0.