onsdag 4 februari 2009

En Saga från himlen

"Vänster! Höger! Upp! Ner!" "Fel! Snabbare! Fan! Vänd!" 

Nej, det är ingen hemlig Konami-kod från tidigt 80-tal utan instruktioner från en svettig regissör i en ivägskenande luftballong. 

Vi tar det hela från början. 

För drygt ett år sedan satt jag på en cykel mitt i natten i en alldeles för kall jacka, fortfarande full men med en glöd i blicken som sällan lyst starkare. Jag skulle, var det tänkt, inom loppet av ett par timmar flyga ballong för första gången i mitt liv. En bartender på ett av mina stamställen hade sagt att om man ville åka med under Sagas Internationella Ballongfestival, som gick av stapeln just då, kunde man göra det bara man var där tidigt. 

Klockan hade precis slagit fem då jag kom dit, men ingen var där. Ett femtiotal mat- och öltält stod uppställda men bara ett lyste i höstmorgonmörkret. Jag gick in och värmde mig under den ensamma glödlampan. 

Timmarna gick och folket strömmade in. De första ballongerna lyfte vid sjutiden och jag hade fått instruktioner om att hålla mig på fältet och vänta. "Men det blåser i dag så vi kan inte garantera någonting." 

Det blev ingen ballongtur den dagen, men väl ett framträdande i ett radioprogram samt en stark vänskap till en familj som till slut skulle få upp mig i luften ett år senare. 

Någon vecka efter festivalens slut ringde jag till en funktionär och undrade om det fortfarande fanns möjlighet att flyga. "Ja, kom i januari den..." Jag kom, efter en ny sömnlös natt, och denna gång var vinden stilla och himlen blå och startklar. 

Men mitt leende förvandlades till en ringlande snok då jag fick se vad de var för ballong folk pratat om hela tiden - fastspänd med rep i marken där bara 30 meters stigning var möjlig! Min reaktion går varken att sammanfatta med vackert valda eller vedervärdigt komponerade ord. 

Drygt ett år senare och jag håller på att spela in en film tillsammans med tre högstadieelever från en av skolorna jag jobbar på. Filmens huvudperson är sedan andra världskrigets slut fast bland molnen och släpper ned ett brev till sina potentiella frigörare. Och detta ville jag förstås fånga från huvudpersonens P.O.V. från himlen. 

 In kommer den snälla familjen jag träffade ett år tidigare och fixar en åktur. Voilá

"Fel! Snabbare! Fan! Vänd!" 

Ballongen har precis lyft från marken men jag - flygrädd sedan jag bevittnat Jas-kraschen på Långholmen som 12-åring - har inte tid att vara rädd. Har trott att vi bara ska stiga uppåt men vinden bär oss snabbt åt sidan. Jag skriker åt eleverna att skynda sig bortåt snabbare än ballongen så att de står stilla då de kommer in i bilden och jag släpper brevet... 

Efter en sjabblig första tagning säger det klick på den andra. Jag gör en high five med piloten och vinkar tummen upp till eleverna på marken. Ballongen stiger till en höjd av 200 meter och jag filmar Sagas i disiga berg majestätiskt invävda risfält och floder då de passerar nedanför. 

Första landningen i den lilla tvåmansballongen går åt skogen, vinden drar oss mot en trafikled med en 30 meter hög telefonledning över sig och piloten ignorerar min fråga och trycker mig åt sidan för att byta plats. "Nu stiger vi!" Tillbaka ner igen på andra sidan och ballongen landar med en duns. Mina knän värker efter att jag hållit dem böjda under hela resan i en korg som knappt nådde upp till midjan. Kameran är säker, och det är det som räknas. 

Filmen, min första på japanska, är klar och inskickad till Sagas kulturhus och tävlingen mina elever villa vara med i. Det är knappast ett mästerverk, och förutom ballongscenen ganska slarvigt och ogenomtänkt ihopsatt – framför allt manuset. Men inget av detta spelar någon roll. För hur det än går har jag fått regissera från en luftballong. Och det är det nog inte så många som kan skryta med, när allt kommer omkring. 

 



4 kommentarer:

Anonym sa...

Grymt rätt inställning! Nja det vore intressant veta exakt hur många som gjort det i världen!

Pär

Anonym sa...

En dröm jag har är att regissera på ett gassande hett hotelltak i en jaccusi.. I ett varmare land!

Pär

Daniel Åsenlund sa...

Låter som slutscenen i 78 - The sequel! ;)

Anonym sa...

Yep = )

Pär