Det är den 16 juni 2004, fotbolls-EM har precis kickat igång i Portugal där Sverige just pulvriserat Bulgarien, men på ett flygplan på väg åt ett helt annat håll sitter jag och ler. Efter två års språk- och kulturstudier ska jag inom några timmar för första gången sätta min fot i landet som varje natt berikat mina drömmar: Japan.
Naritas flygplats är inte ens hälften så kaotisk som till exempel O’Hare i Chicago eller Rhain-Mein-flygplatsen i Frankfurt. Det går förhållandevis snabbt att ta sig igenom tullar, bagageband och immigrationskontroller och inte långt efter det att Airbus 330-kärrans hjul sammansmält med den heta sommarasfalten sitter jag på en buss mot staden i vilken jag skall tillbringa min kanske bästa sommar någonsin: Tokyo.
Åtta veckor senare, efter upplevelser och äventyr jag trots mina skyhöga förväntningar bara kunnat drömma om, är jag tillbaka på flygplatsen och snart inklämd mellan två storväxta amerikanska tanter, liksom jag själv på väg mot Seattle – övertygad om att jag inte bara skulle komma tillbaka utan även bosätta mig i Tokyo för gott. 2005, då jag återvände för ännu en utbytessommar vid Senshu-universitetet, cementerades de tankarna.
Men så, hösten 2007 då jag för tredje gången landsatte i Narita men denna gång begav mig söderut mot ön Kyushu där jag fått jobb som engelsklärare, inleddes en Saga som skulle omforma mina intryck av den färgsprakande japanska huvudstaden. Men det efter att först ha bott ett år på den japanska landsbygden, där bristen på utlänningar gjorde att man (som japansktalande) inte både togs emot mycket väl utan även accepterades för den man var.
Låt mig ta ett exempel: Jag går till en kiosk i Tokyo med min japanske vän. Jag beställer några bitar tempura. Kioskägaren tittar förbryllat på min vän i väntan på någon sorts bekräftelse. "Han vill ha tempura" säger min vän, och kioskägaren nickar förstående och går och gör i ordning min beställning. Som synes måste alltså mitt uttal varit för dåligt, men det lustiga är att detta aldrig händer varken i Saga eller på andra håll i landet; där verkar folk inte ha de minsta problem att förstå vad jag säger.
Problemet ligger helt enkelt i en sorts förutbestämd övertygelse om att utlänningar inte kan japanska (visserligen inte konstigt i en stad dit fem miljoner turister reser varje år), och att man således sätter myror i hjärnan på folk om man öppnar munnen. Ett klassiskt exempel är mannen som på perfekt japanska frågar hur man kommer till stationen, och får till svars: "Sorry, I don’t speak English."
Ett annat exempel är de stackars asiat-amerikanerna som bott i USA i hela sitt liv men som vid ankommande till Japan väntas bemästra språket. Extra ironiskt blir det förstås när vederbörande västerländske och Japanbosatte vän ställer frågor på japanska, och folk svarar till den totalt japanskokunnige asiaten….
Detta är alltså inget problem på landsbygden, där utlänningarna är färre. På vissa orter kan det vara så konstigt för folk bara att se en utlänning att det inte är mer märkligt att han även kan japanska, och adresserar sedermera honom/henne på just det språket som om det skulle vara vilken japan som helst.
En annan stor skillnad mellan landsbygd och storstad (dock inte så påtagligt i Osaka, landets näst största stad) är som i så många andra länder bemötandet av främlingar. Jag var på en nattklubb i Tokyo veckan innan jag begav mig hem till Sverige, och liksom i Saga van vid att kunna konversera med vem som helst väl inne. Dock chockades jag av en total ignorans som jag knappt trodde var möjlig i Japan. Här är alla främlingar för alla, i en stad där 12 miljoner människor trängs på mycket små fysiska avstånd men milslånga psykiska. Detta är mer uppenbart om man pratar japanska, eftersom man då förmodligen inte är turist samt att merparten av Tokyos yngre invånare föredrar att prata engelska med en, trots att man själv frågat på japanska.
Jag avslutar min plädering med en scen från ovannämnda nattklubb, där jag på engelska inlett en diskussion med en cirka 25-årig tjej. Hon berättade att hon rest runt en hel del men bodde i Tokyo nu, och att hon hade många internationella vänner. Jag kunde inte låta bli att fråga varför folk verkar så kalla här om man pratar japanska med dem. Utan att tänka mig för frågade jag detta på just japanska. "Jag vet inte," svarade hon och gick därifrån.
På söndag åker jag tillbaka till den kalla staden. Och den här gången är det inte med tårar i ögonen jag sätter mig på tåget söderut….
torsdag 28 augusti 2008
onsdag 13 augusti 2008
Ursäkta, är det ledigt här?
Det första jag brukar tänka då jag sätter mig i ett tåg eller flygplan inför en långresa är att måtte min stolsgranne inte vare en snackis. För jag vet inget mer störande än någon som kastar grus i ens resro genom att i tid i otid lägga näbben i vädret, och man vill liksom bara fly undan.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
Kanske är det någonting svenskt i det. Det är ju sociovetenskapligt bevisat att vi behöver ett personligt utrymme som inget annat folk, och finns det lediga platser i bussen sätter vi oss så långt bort från de andra resenärerna man kan komma. Vid stationen innan avgång öppnar vi vanligtvis inte munnen för att överlägga om morgondagens väder, såvida det inte är nattbussen vi väntar på i berusat tillstånd. Men det är en annan historia.
Dock finns det ett folkslag som liknar oss i detta avseende, nämligen japanerna. Trots sina 126 miljoner människor på en yta stor som Sveriges och där 70% är glesbefolkade bergsområden – och trots de maxproppade tunnelbanetågen under rusningstid, behåller man här en om inte fysisk så psykisk personlig radie som ingen får tränga igenom. Man läser sin mangatidning eller knappar in ett meddelande på sin mobiltelefon samtidigt som en gammal dams handväska trycker ihop ens skinkor till en pressad ostsandwich och en skolpojkes näsa sniffar i tyget på ens svettiga t-shirt – men framför ens ögon finns bara luft.
Detsamma gäller på långresor, trots att det fysiska utrymmet här är större. Det är väldigt sällan två personer som inte känner varandra initierar en konversation om inte bisarra omständigheter, som till exempel en jordbävning eller ankommande tyfonoväder, råder.
Men det finns ett undantag - utlänningar.
Och då menar jag inte bara att utlänningar pratar med andra utlänningar (detta sker dock förvånansvärt sällan, kanske för att ingen vill dela sitt Japanäventyr med andra icke-infödda), eller ens att utlänningar pratar med japaner (vilket skulle kunna ske om utlänningen känner sig säker på språket eller har en fråga om var någonting ligger) – utan att japaner pratar med utlänningar.
Ofta väntas det på en chans; att till exempel konduktören kommer förbi och frågar om biljetten och utlänningen säger någonting enkelt på japanska (då svarar japanen bredvid: ”Wow, din japanska är riktigt bra! Var kommer du ifrån?”). Men om japanen känner sig tillräckligt säker på sin engelska kommer ofta frågan på det språket. I mitt fall händer något av ovanstående minst på varannan tågresa.
Som när jag var på väg till Tokyo förra månaden, och en cirka 35-årig man med snällt ansikte och välfylld sportbag frågade vart jag var på väg. Jag sade att jag skulle hem till Sverige, och han sken upp liksom de flesta japaner gör då man säger att man kommer från Sverige, kanske för att de blandar ihop det med Schweiz. Han (som dock hade koll på sin geografi) frågade sedan om jag kunde se skillnad på svenskar och norrmän. Jag svarade att nej, det kunde jag inte.
Tåget rullade vidare, konversationen tystare än de vissnande hortensiorna på fälten utanför. Mannen sade sedan att han varit hemma i Nagasaki och skulle nu till Osaka och därifrån ut på havet för uppdrag i japanska självförsvarsarmén. Jag (som måste varit orolig för att han skulle känna sig ensam) frågade sedan om det fanns Internet och andra nöjen på båten. Han svarade att nej, det fanns det inte. Inte sedan säkerhetsskandalen förra året då en underordnad tankade hem topphemlig försvarsinformation från skeppsdatorn till sitt USB-minne och spridde den vidare. Men böcker fick man i alla fall ta med sig.
Jag frågade inte vilka litterära storverk som gömde sig i mannens sportbag, men gladdes ändå åt konversationen som jag trots min initiella fobi alltid på något sätt gör. En minut senare stannade tåget i Fukuoka, självförvarssoldaten och jag gick skilda vägar och jag undrade för mig själv vad som egentligen är fel på oss svenskar. Och på japanerna också för den delen.
torsdag 7 augusti 2008
Tillbaka till Tokyo (del 2 av 2)
Den kände Japanobservatören Lafcadio Hearn sade på 1890-talet att det inte finns något Japan som Tokyo. Med det menade han, smått ironiskt, att de värden och föreskrifter som en gång benämndes japanska inte längre existerade i denna stad, redan då förorenad av utländska influenser. I dag, drygt hundra år senare, kan vilken turist som helst skriva under på att han eller hon i alla fall för en sekund känt sig precis som hemma, stadens världsgeografiska läge till trots.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Men det finns ett undantag, en plats som i alla fall delvis hållit sig ”japansk” genom både modernisering, jordbävningsrestaurering och bombräder – shitamachi (”Gamla stan”), i vilkets hjärta ligger Asakusa och Ueno. Asakusa, en gång platsen för Tokyos största nöjesdistrikt och favoritstråk för de prisbelönta författarna Yasunari Kawabata och Nagai Kafu, är inte som det en gång varit - även om området bibehåller en viss historisk charm samt utgör ett fint avbräck mot de västra stadsdelarnas futurism.
Ueno, däremot, är sig likt. Och det är dit bussen jag och Shuhei klivit på utanför sumoarenan är på väg. Mot parken, Tokyos äldsta och mest innehållsrika, och mot museerna. Här finns även en staty av Saigo Takamori, mannen som hjälpte till att störta den feodala Tokugawa-regimen och modernisera Japan, för att sedan byta riktning och revoltera mot modernismen.
(Tankegångar som senare även skulle inspirera Japans nationalförfattare Natsume Soseki till sitt mästerverk Kokoro.) Jag försöker läsa blicken under Saigos tjocka ögonbryn då vi passerar honom på väg mot konstmuseet, men jag lyckas inte.
En timme senare, efter en tiotusenårig odyssé genom Japans konstepoker, ringer Shuheis mobiltelefon och han går ut för att möta sin vän och rumskompis, som kommit hit för att träffa mig. Själv väljer jag dock att studera Katsushika Hokusais spöklika ukiyo-e-kollektion en sista gång innan jag möter upp i pastarestaurangen utanför. Där sitter Shuhei, och mitt emot honom Miho – också från Saga – som jobbar som flygvärdinna på ANA, Japans näst största flygbolag. Hon skall visst till Hiroshima i morgon, och dagen efter det till Okinawa. Hon ler och frågar vad jag tycker om pastan, som faktiskt är onormalt god för att vara japansk.
Shuhei, som på kvällen har en anställningsintervju på en fransk reklambyrå, skyndar hemåt medan jag och Miho går till ett annat museum jag av en slump hittat på en turistkarta: Shitamachi-museet. Här står tiden mer still än lotusbladen som flyter i Shinobazu-dammen utanför, och upplevelsen känns på något märkligt vis nostalgisk. Inspirerade promenerar vi runt parken till Yanaka, det enda området i Tokyo där det fortfarande finns trähus. Här bodde en gång japanexperten Donald Richie, som jag berättar om för Miho. Hon skrattar och säger att vi borde hälsa på honom (han bor numera ett par kvarter bort, med fönster mot Shinobazu-dammen). Vi nöjer oss med en kopp kaffe på ett fik som faktiskt är billigare än i Saga. Svårt att tro att man är i Tokyo.
Men en tunnelbanetur senare är vi tillbaka till verkligheten. Vi vinkar adjö trots att fönstren i kontorshöghuset bredvid bara till en tredjedel är släckta.
- - -
Akihabara tillhörde en gång shitamachi men är nu mest berömd för sin elektronikstad och mangaparadis. Trots min nostalgi till gammeldagsa stadsdelar dras jag hit, kanske främst på grund av mitt tv-spelsintresse men också för att en del av charmen med dagens Tokyo går att finna just här.
Det är dagen innan planet hem till Sverige lyfter och jag kliver för andra gången i mitt liv in på ett så kallat maid cafe, där flickor iklädda franskinspirerade betjäntdräkter och sockersöta leenden serverar ens med handformade hjärtan kärleksbeströdda iste. Jag vet inte vad det är med detta som lockar, men det känns oskuldsfullt mysigt på något sätt. Detta trots att jag hatar allt vad manga- och animekultur heter. Efter att kärleksbrygden förtärts och ett lustigt spel vunnits mot en av betjäntflickorna lämnar jag stället med ett leende kanske bredare än någon av hennes kollegors.
Utanför håller en lyftkran på att sätta en sista balk i en skyskrapa mitt emot – som alltså inte stod där för ett år sedan – samtidigt som jag själv känner hur en ny byggsten spacklats in i min livskällare. Ännu en cirkel är sluten, och då jag går närmare ser jag min reflektion i det rektangulära ytterglaset - ett år äldre, kanske något visare och med ett hjärta som stavas shitamachi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)