Miyuki och det japanska artisthelvetet

Var på fest förra helgen där japaner som ville träna engelska kunde göra just så med Sagas alla engelsklärare, jag en av dem. Tycker egentligen inte om den typen av fester - mest med tanke på att jag kan japanska och vill smälta in i den inhemska kulturen snarare än fastna i prata-engelska-varje-dag träsket som de flesta av mina kollegor plaskar runt i (eller bli utnyttjad av folk som blir kompis med en bara för att lära sig engelska). Men någon gång ibland kan det vara kul att träffa andra lärare, och eftersom Interaction bara hålls en gång varannan månad tänkte jag att det i alla fall inte kunde skada att gå dit. Speciellt inte med fri öl och mat hela kvällen för en prislapp på 150 kronor...

Och så Miyuki, då - en sångerska som slog igenom nationellt för åtta år sedan med singeln "Feel the revolutions" men som sedan likt så många andra fallit och glömts bort - innan hon ens fått släppa sin första skiva. För det är så verkligheten ser ut i Japan, som ett 15 minutes of fame för artister snarare än för alla (det finns varken tid eller kulturellt utrymme att ge 126 miljoner människor en kvart var). Man blir stjärna för en dag, avgudad idol och omslagsflicka/pojke på alla veckotidningar. Men likt tidningen slängs i pappersinsamlingen en vecka senare rinner även stjärndoftet ut i ett vakuum - till och med på CD-hyllorna. Det vill säga, om man fått chansen att släppa en CD över huvud taget.

Visst finns det många one hit wonders även i Sverige och internationellt (tänk Eagle-Eye Cherry eller Los del Rio/Macarena), men där brukar man i alla fall få släppa en CD samt en uppföljare ett par år senare (då man i och för sig kanske redan är bortglömd, men får i alla fall chansen). Dessutom finns där större respekt för musikhistoria än i Japan, där allt hela tiden måste vara nytt och fräscht och inte bara tonårsflickorna skriker ut "Hu vad gammalt!!" eller "Oh så nostalgiskt!" om en låt som släpptes 2005. Jag antar att bara det att en sådan låt spelas över huvud taget är en chock i sig.

Men artisterna kämpar på, trots att chanserna att hänga kvar i branschen och kunna försörja sig på den är ytterst små. Miyuki har hunnit bli 32 år och gift sig, men ännu har hon inte gett upp. För något år sedan släppte hon på egen hand en singel som blev uppskattad lokalt, och då hon inte arbetar heltid med sitt vardagsjobb syns hon ibland bakom mikrofonen i någon av Sagas lokalklubbar. Hennes hemsida (rekommenderas) hittar ni förresten här:

http://www.miyuki-freak.net/main/index.html

I morgon ska vi (hon gick förresten på Nabeshima Junior High, där jag undervisar, i början av 90-talet) förresten vandra i bergen samt sjunga karaoke, jag och hennes vänner. Snacka om press! Tänk att kunna knappa in sin egen låt i sångmaskinen... Men vem vet, kanske har de även de sena 90-talshitsen "Never trust a Stockholm girl" och "I had my chance (But I lost it)" i registret...?