Fördelarna med att vara utlänning i Japan

Det finns nog inte många i-länder i världen där en utlänning står ut så pass mycket som i Japan. På tunnelbanan, i köpcentrat, i restaurangen... vart man än går riktas blickar mot en. Med en så pass homocentrisk etnicitet går vi (framför allt inte om vi som jag är långa och blonda) helt enkelt inte att missa.

Och vart man än går förväntas man vara just utlänning. Annorlunda, helt enkelt. Eller utomstående, som den japanska termen gaijin så klockrent beskriver oss.

Kanske lite som i Vilda Västern, då en främling slår upp saloondörrarna för första gången.

Men där väntas man förstå reglerna, vilket man knappast kan säga om Japan. Här förvånas man om utlänningen gillar grönt te, kan äta med pinnar eller, för all del, förstår språket. Det räcker med att man säger ett ord (hur simpelt som helst) innan någon utbrister: "Wow, du kan japanska!"

Och det är just detta som gör det oerhört lätt att göra ett gott intryck på folk, eftersom alla förväntar sig utlänningen vara klumpig, ignorant för seder och bruk och inte kunna ett ord japanska. Har man då som jag och många andra Japanintresserade residenter studerat både japanska och japansk kultur är vägen till uppskattning både rak och relativt kort.

Det är med andra ord väldigt lätt att överraska. Vid en formell middag, till exempel, genom att sätta sig på benen och hålla ryggen rak i så kallad seiza-ställning - något som (under längre perioder) knappt förväntas av japaner längre, och framför allt inte av en utlänning. För att sedan plocka fram sina pinnar och ta maten från skålarna med den bortre änden (man äter med den främre), något som också det blir allt ovanligare även bland japaner. Slutligen, över ett glas sake som man tar emot med koppen hållen i båda händerna (efter att först ha serverat sin bordsgranne), diskutera några passager ur The Tale of Genji, Murasaki Shikibus medeltidsklassiker - eller varför inte nämna Natsumi Soseki (Japans nationalförfattare) också innan man fyller grannens glas igen...

Denna underskattning, som man kanske skulle kunna kalla det, säger dock det mesta om vilket intryck många utlänningar genom åren måste ha gett (och ger än i dag). Visst, mycket beror på att japaner anser sin kultur unik och till viss grad oförståelig för utomstående (återigen relaterat till gaijin vs uchijin, inomstående), men det går inte att ignorera faktumet att många utlänningar - kanske just för att de inser att man kan leva utan att följa de oskrivna reglerna - beter sig som svin.

Men just den där friheten - för japan blir man aldrig, hur bra man än lär sig språket eller hur många år man än stannar - är någonting att beakta. Eftersom man inte förväntas kunna någonting gör det heller ingenting om man någon gång råkar slinta. Inga iskalla blickar riktas mot en om man tar en macka på tåget (strikt oskriven lag) eller snyter sig i restaurangen.

För man är gaijin. Utanför gänget. Och i en så pass påfrestande samhällskultur som Japans är det nog bland det bästa man kan vara.