September 2007
Det är andra dagen på Kinsen Junior High School. Under en lektionspaus smyger jag mig ut från lärarrummet och upp på balkongen på tredje våningen och hör röster. Jag tittar ned från min favoritposition – observatörens från ett fågelperspektiv – och ser vad som skulle kunna vara fältövningar på valfritt militärförband.
- 1, 2, 3 Framåt marsch! 1, 2, 3…
Eleverna, iklädda blåvita uniformer, marscherar fram och tillbaka på fotbollsplanen. Här uppifrån ser de nästan ut som dockor. Och liknelsen är inte helt knasig eftersom de av skolans lagar och regler styrs likt pupetter i grupp. Att särskilja en elev från en annan går endast att göra genom att läsa av numret och efternamnet som är insytt på var pojkes och flickas uniform.
Men ingen tycker att detta är konstigt. Bara jag, där jag likt Donald Richie i Asakusa 1947 (tillsammans med författaren Yasunari Kawabata) stod och observerade förändringar efter kriget. Men här, till skillnad från Asakusa, finns inga tydliga förändringar att skåda.
Disciplinen i japanska skolor är minst sagt hård. Varje dag klockan halv fyra till kvart i fyra städar eleverna skolan. Det finns alltså ingen vanlig städpersonal, utan allt sköts av eleverna. Innan varje lektion börjar ställer sig alla upp i givakt, bugar och ber läraren starta lektionen (typ: ”Vi är i Era händer nu”). Efter lektionen samma rutin, fast, i kör, ”Tack så otroligt mycket för lektionen!” När man får frågan ställer man sig upp, och disciplinen i största allmänhet är anmärkningsvärd. Det enda som skiljer detta från min bild av en svensk folkskola på 40-talet är väl (avsaknaden av) råttingen…
[Även om det faktiskt hänger ett gaffellikt verktyg på väggen i varje klassrum; för att öppna fönster, säger vissa. För att stoppa förbrytare som tar sig in i klassrummet, menar andra. Sanningen är dock att samma verktyg användes av den japanska polisen under Meiji-eran (1868-1912) för att fånga in brottslingar. Har dock inte sett verktyget sättas i bruk ännu…]
Framför mina ögon skådas ett förändrat Asakusa. Borta är alla cabareter, teatrar och strippboxar som gjorde området till Tokyos livligaste innan kriget. Bredvid mig står Yasunari Kawabata med ledsna ögon och spanar efter Yumiko på Sumida-floden. Men jag är inte Donald Richie och de sönderbombade byggnaderna förvandlas snart tillbaka till pojk- och flicksoldaterna på fotbollsplanen.
Jag går ned igen, tillbaka till lärarrummet och plockar fram mitt exemplar av Asakusa Kurenaidan (”The Scarlet Gang of Asakusa”) som jag läser till skolklockan ringer ut dagen.
tisdag 29 april 2008
Skolstart
September 2007
Första dagen på Kinsen Junior High School, belägen bland bergen cirka en halvtimme med cykel från där jag bor. Kontrasten är stor mellan förra veckans skola, Nabeshima, som ligger mer centralt och är cirka fem gånger så stor.
Jag är sen, har tagit bussen då jag inte kände mig säker på cykelvägen, och närmaste hållplatsen visade sig ligga betydligt längre bort än vad jag trodde. Då jag precis ska till att kliva genom skolgrinden möts jag av en kvinna som sticker ut huvudet ur en svartlackad Toyota.
- Daniel?
- Ja, det stämmer.
- Hej. Jag heter Maeka. Hoppa in!
Kvinnan, som pratar flytande engelska och är i ungefär samma ålder som jag, visar sig vara en av skolans engelsklärare (och min chef). Hon berättar att alla väntar på mig just nu inne i gymnastiksalen, och jag sväljer nervöst samtidigt som Toyotan sladdar upp framför ingången…
Gymnastiksalen är knäpptyst då jag kliver in. Framför scenen sitter cirka hundra elever i japansk seiza-ställning (sittande på benen), och bredvid står ett tjugotal lärare. Rektorn visar upp mig på scenen, säger några korta ord och lämnar över en ännu ljummen mikrofon.
- Förlåt att jag låtit er vänta, lyckas jag få fram på min artigaste japanska.
Pratar sedan lite om mig själv, men mitt ramen-skämt går inte hem och stämningen känns spänd. Då jag pratat klart bugar jag åt den japanska flaggan, som hänger centralt ovanför scenen, och ställer mig bredvid Maeka nedanför. Efter detta går alla elever ut och min första skoldag i Kinsen börjar på riktigt. Känns som att den hade kunnat börja bättre....
Första dagen på Kinsen Junior High School, belägen bland bergen cirka en halvtimme med cykel från där jag bor. Kontrasten är stor mellan förra veckans skola, Nabeshima, som ligger mer centralt och är cirka fem gånger så stor.
Jag är sen, har tagit bussen då jag inte kände mig säker på cykelvägen, och närmaste hållplatsen visade sig ligga betydligt längre bort än vad jag trodde. Då jag precis ska till att kliva genom skolgrinden möts jag av en kvinna som sticker ut huvudet ur en svartlackad Toyota.
- Daniel?
- Ja, det stämmer.
- Hej. Jag heter Maeka. Hoppa in!
Kvinnan, som pratar flytande engelska och är i ungefär samma ålder som jag, visar sig vara en av skolans engelsklärare (och min chef). Hon berättar att alla väntar på mig just nu inne i gymnastiksalen, och jag sväljer nervöst samtidigt som Toyotan sladdar upp framför ingången…
Gymnastiksalen är knäpptyst då jag kliver in. Framför scenen sitter cirka hundra elever i japansk seiza-ställning (sittande på benen), och bredvid står ett tjugotal lärare. Rektorn visar upp mig på scenen, säger några korta ord och lämnar över en ännu ljummen mikrofon.
- Förlåt att jag låtit er vänta, lyckas jag få fram på min artigaste japanska.
Pratar sedan lite om mig själv, men mitt ramen-skämt går inte hem och stämningen känns spänd. Då jag pratat klart bugar jag åt den japanska flaggan, som hänger centralt ovanför scenen, och ställer mig bredvid Maeka nedanför. Efter detta går alla elever ut och min första skoldag i Kinsen börjar på riktigt. Känns som att den hade kunnat börja bättre....
torsdag 10 april 2008
Found in translation
Augusti, 2007
Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.
För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.
Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.
Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?
Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.
Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.
”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.
Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.
Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.
Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.
Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).
Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.
Lost in Translation börjar som ni kanske vet med att en jetlaggad och uttråkad Bill Murray glider genom ett neonupplyst Shinjuku, trots att han är där för första gången.
För mig började mitt tredje Japanäventyr ungefär likadant, minus tristessen (då hade jag ännu inte upptäckt de mörka sidorna av att bo här). Kändes helt enkelt kanon att komma hit igen, och jag kunde liksom njuta av staden på riktigt. Fylla i luckor. Inte stressa runt för att jag "måste se det, måste göra det" som mina första två vistelser i överlag innebar.
Strosade i stället runt i Akihabara två-tre gånger, pratade Mega Man med några japaner som samtidigt visade mig till den mytomspunna retrospelaffären Super Potato. Efter att ha fyllt en kasse med gamla NES-kassetter pratade jag igen med några japanska ungdomar i hissen ner, återigen om Mega Man.
Alla gillade de tvåan bäst.
Svängde även förbi ett maid cafe. Där serveras man av sockersöta tjejer utklädda till hembiträden som säger "Välkommen hem! Hur kan jag stå till tjänst?" då man kommer in. Det var, mina aningen snedögda förväntningar till trots, riktigt coolt; inte alls lika sexistiskt som jag trodde. Flickorna sade några roliga ord (”kyun, Kyun, KYUN”) medan de gjorde hjärtformer med händerna mot isteet jag beställt. Och medan jag sörplade i mig kärleksdrycken hölls ett sång- och dansframträdande på scenen framför mig. De flesta i cafét var inte oväntat otakus (”hemmanördar”), förutom en dam i sextioårsåldern på bordet närmast scenen. (I Japan förvånar inget mig längre.) På vägen hem fick jag ett sorts statuskort: "Level 1 - My Master" står det på det. Undrar då vad Level 10 innebär…?
Innan jag lämnade Tokyo för att bege mig söderut och bosätta mig i Kyushu fanns det en sak jag var tvungen att göra. Någonting jag inte haft tillfälle till innan, men alltid velat uppleva (i alla fall sedan ett biobesök i USA våren 2004). Jag traskade med snabba steg genom Shinjukus affärsdistrikt genom den tysta sommarnatten; det är anmärkningsvärt hur vissa kvarter i Tokyo är som en myrstack genom hela dagen och kvällen, för att på nolltid (ofta i samband med sista tågets avgång, runt midnatt) helt tömmas på folk och få en att känna sig som Tom Cruise i Vanilla Sky. Men den här kvällen var det inte Cruise utan en annan Hollywoodstjärna vars fotspår jag ämnat följa.
Iklädd min finaste skjorta och ett par kostymbyxor småsprang jag, i tron att jag var för sent ute, genom glasdörrarna till Park Hyatt Hotel och tog genast hissen upp så högt jag kunde. Hade ett par dagar tidigare visats dit av en vän, så jag visste vart jag skulle. Men det var på dagen, och det jag ville uppleva nu kunde liksom inte upplevas då det var ljust.
”Är det fortfarande öppet?” frågade jag en portier på min artigaste japanska. Han tittade på sin klocka och bad mig att vänta. Han skulle ringa upp och kolla. ”Jodå, du får komma in” sade han, och log. Någon minut senare äntrade jag American Bar and Grill, samma plats som Murray satt och surade kväll efter kväll – tills han mötte Scarlett vill säga. Jag slog mig ned på samma ställe som min inspiratör gjorde ett par år tidigare, samtidigt som Tokyos obeskrivliga stadshorisont blinkade tillbaka till mig genom de röda små (höjdvarnings)lamporna som pryder så gott som vartenda höghus.
Det är vackert, och då bartendern kommer fram med min beställning (whiskey, såklart) är känslan surrealistisk.
Någon Scarlett såg jag dock inte, men väl en japansk rappsångerska jag kände igen från ett svenskt musikprogram. Hennes sällskap droppade in allra sist, innan stängningen klockan ett (vi lyckliga nog att komma in innan ett fick dock stanna kvar en timme till), och bestod av en annan vacker ung kvinna samt en tuff solglasögonprydd lirare som gav starka managervibbar. Jag sökte rappsångerskans blick ett par gånger, men den mötte mig bara någon enstaka gång. Och då bara för en tiondels sekund. Men det spelade ingen roll, för nattvyn och känslan av att Bob Harris suttit här slog allt.
Efter att ha tagit ett par bilder lämnade jag belåtet stället och traskade tillbaka mot centrum. Gick dock vilse, men fick syn på ett sällskap jag passade på att fråga. Det var rappsångerskan och hennes gäng! Managern, som visade sig vara mycket trevligare än den stenhårda image han utstrålat i baren en timme tidigare, förklarade snällt vägen samtidigt som jag äntligen fick ögonkontakt med rappsångerskan. Den här gången log hon.
Trött men lycklig promenerade jag genom eleganta affärs-Shinjuku till smutsiga Kabukicho där jag somnade i ett halvsjaskigt kapselhotell och vaknade upp bakfull och med tom plånbok (det skulle dröja ytterligare en månad eller två innan första lönen kom).
Men vad gör det när man fått vara Bill Murray för en kväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)